Om att blogga

Jag har som princip att inte besvara anonyma kommentarer. Det är inget märkligare med det än att jag vill veta vem jag pratar med och känna till förutsättningarna för de diskussioner jag deltar i. Denna gång ska jag dock göra ett undantag; inte för att kommentaren var speciellt intressant utan för att frågeställningen gav mig ett uppslag till ett nytt inlägg.

Är jag en bloggare som går att jämföra med en blottare? Handlar mitt bloggande om ett behov av att synas? Och, det viktigaste, lägger jag ut mitt liv på nätet?

När jag började att blogga var vi ett litet gäng bloggare i en snäv bekantskapskrets. Vi läste varandras bloggar och vi kommenterade alltid varandras inlägg, ibland direkt på nätet och ibland, faktiskt för det mesta, när vi sågs. Vi hade en del interna skämt på bloggarna som andra läsare knappast kan ha förstått den fulla innebörden av, det hela var mest på lek. Jag hade också efter flera års studier ledsnat på mina egna akademiska uttryck och ville ha ett forum där jag kunde utveckla en annan form av skrivande.

Bloggare har bloggkompisar som har kompisar som har andra bloggkompisar, och helt plötsligt var bloggen mer spridd än det var tänkt från början. Men till för bara någon vecka sedan så trodde jag faktiskt att jag inte hade mer än kanske femton-tjugo läsare, som dessutom inte var särskilt trogna bloggen. Det är inte något problem för mig att det har blivit fler eftersom jag aldrig skulle skriva någonting som jag inte skulle kunna berätta på vilket föräldramöte som helst. Och därmed har jag besvarat frågan om jag lägger ut mitt liv på nätet. Svaret är givetvis nej. Mitt liv är större än någonting som kan sammanfattas med sjuhundra ord i månaden, precis som alla andras liv också är.

En annan fråga var om jag behöver synas. Jag skriver ju inte för att jag vill att ingen ska läsa. Det vore ju bara dumt. Tvärtom tycker jag väldigt mycket om att skriva och jag blir glad när någon på jobbet kommenterar någonting jag skrivit. Men jag undrar om det verkligen handlar om att jag har ett behov av att synas. Från början handlade det ju om att mina närmsta vänner och min familj läste bloggen, och i det sällskapet syns jag ju i alla fall. Å andra sidan blir jag glad över att andra läser det jag skrivit och dessutom återkommer till bloggen. Jag tror att en god tumregel är att när en medelålders kvinna skriver om livet, vännerna och familjen så handlar det väldigt sällan om ett behov av att synas.

Nog om detta. Nu återgår jag till det vanliga tramset och lägger ut ytterligare en del av mitt spännande liv.

Frukosten med Fredrik igår på Tratten var jättetrevlig. Jag blev så glad när han berättade om sitt nya jobb och jag vet att han kommer att klara det galant. Och du Fredrik, du vet att du alltid kan höra av dig till mig om du behöver ett bollplank!

Min andra Fredrik åkte till Teneriffa tillsammans med sin gitarr, efter en del velande, och det låter ju också som en riktig höjdare.

Själv förbereder jag mig för resan till Krakow genom att göra absolut ingenting.

Därför är mitt liv inte helt perfekt: min lilla bärbara älskade Mac har tackat för sig och allt vi hade tillsammans är borta. Bilder, texter, adresser och en hel del musik sitter oåtkomligt fast i en låst hårddisk som vägrar någon som helst åtkomst. Jag har försökt med både kärlek och regelrätt misshandel men ingenting hjälper. Livet blir aldrig mer sig likt igen.

Kommande inlägg: den första mars är det en alldeles speciell årsdag. Jag vet ännu inte hur jag ska fira den eller hur jag ska återge det hela, men jag hoppas att jag får tid att förbereda mig ordentligt. Då kan man snacka om att lägga ut sitt liv på nätet!

Semikolon; ett tecken i tiden

Igår var det semikolonets dag. Det verkar ha passerat de flesta helt obemärkt förbi; inga schemabrytande aktiviteter ägde rum och i matsalen serverades det risgrynsgröt. Men på arbetsrummet hade vi en diskussion kring när semikolon är rätt och eftersom arbetsrummet ligger i en skola så dök snabbt tre exemplar av Svenska skrivregler upp; varje svensklärare hade sin egen upplaga. Alla dessa upplagor var rörande överens om när semikolon skulle användas, fast jag är inte säker på att jag kan ta till mig alla möjligheterna som det innebär. Inte en enda av dem nämnde dock att det även är förutsättningen för vissa smajlisar ;)

Ord försvinner ur språket och ersätts av nya, det har vi tvingats vänja oss vid. Detsamma gäller grammatiska regler som till exempel användandet av har eller hade när vi skriver verb i supinum; den regeln verkar vara på väg bort och snart är det bara Words rättstavningsprogram och språkpoliserna som bryr sig. När det gäller skiljetecken verkar det dock som om vi får dras med våra gamla vanliga; även om semikolon verkar ha gjort sitt som skiljetecken betraktat. På en logg, som jag har glömt adressen till, föreslog till och med skribenten att semikolon med fördel kunde bytas ut mot ett tankestreck, och det är ju inte helt dumt i vissa fall även om det säkert innebär att någonting värdefullt går förlorat. Själv är jag rebell även inom detta område och använder skiljetecken som jag själv vill – om jag vill. Och jag inleder mina meningar på det sätt jag anser passa mig bäst.

Visst är jag djurgårdare, det kan ingen ta ifrån mig, men det vore också kul om det hade gått lite bättre för SSK. Södertälje är min hemstad och jag vill ha ett hemmalag som jag kan känna mig stolt över. På Svenska Dagbladets sportsidor, i pappersupplagan, hade de i torsdags insett det hopplösa och helt enkelt tagit bort SSK ur tabellen. Å andra sidan hade Frölunda fått två placeringar, och det var ju lite kul.

Ser fram emot: resan till Krakow.

Lev väl, go'vänner, lev väl!