Koll på läget igen

Det har varit några hektiska veckor men nu ser det ut att bli lite bättre. Det värsta med att plugga är att det är så hemskt mycket som ska förberedas. Min vana trogen började jag läsa för sent, försökte slarva och fick sedan sätta mig ned och göra allting ordentligt den absolut sista dagen för inlämning. Nåväl, analysen av Edith Södergrans Livet blev rätt okej, även om jag refererade till Sartre som var ungefär elva år när Södergran skrev sin dikt. Den typen av detaljer ska man inte fastna för illa i, existentialismen fanns ju redan då så tankarna var säkert inte fel. Jag gör sällan fel.

Det bästa var ändå att när jag höll på att få panik ringde Fredrik (the one and only DrFredo) och talade om att han hade tillgång till bil. Vi åkte ut till antroposofernas ställe i Järna och tog en långfika med mycket trevligt prat. Och det hjälpte faktiskt mitt pluggande att få rensa hjärnan och tänka på något helt annat under några timmar. Jag lyckades till och med få in analysen en hel timme före deadline. Idag är det onsdag och jag har redan hunnit läsa femtiosju sidor av de ungefär femhundra som ska vara klara till söndag. Framförhållning kallas det.

Idag, när jag var på väg hem från jobbet för att hinna sova en stund innan matlagning och annat kvällsjobb, ringde Oscar och talade om att han hade brutit näsan. De hade spelat någon form av brutalhandboll, på idrotten, när en armbåge kom i vägen för Oscars näsa. Det visade sig att Oscar förmodligen hade fått en spricka i näsbenet och att vi ska hålla koll på om näsan kroknar under den närmsta veckan. Han ser för eländig ut med fläskläpp och svullen näsa. Och hans polare John ska vi kolla lite snett på hädanefter.




Det var naturligtvis Ulla som såg till att vi kom till sjukhuset. Det är otroligt hur den människan alltid ställer upp när det är kris. Såna vänner ska man vara rädd om.

Ikväll tittar jag på det första avsnittet från sista säsongen av Sex and the City. Jag vet inte hur många gånger jag sett det förut, men när det gäller den TV-serien handlar det mer om en kulthandling än behov av överraskning. Och snart kommer filmen. JA!

Nu är det nog för denna gång.

Lev väl!

Årets första humla

I lördags hade jag besök av en humla. Det var inget särskilt med det förutom att det var en enormt stor och långsam humla. Nu brukar ju humlor vara långsamma, men den här rörde sig faktiskt långsammare än någon annan humla jag någonsin sett. Han, det visade sig vara en han, surrade och flög omkring på det där löjliga, typiska, planlösa humleviset, stannade till i luften som om han undrade vart han var på väg och flög sedan lite till. När han upptäckte att jag iakttog honom bugade han sig lätt, lyfte på sin lilla bruna gubbkeps och förkunnade på klingande skånska att sommaren snart är här.

Det är inte det att han pratade skånska, även om det i sig är anmärkningsvärt, men den lille fete jäveln ljög för mig. Räck upp en hand den som kan se någon sommar!

Har ni tänkt på hur underligt det känns när saker man tagit för givet bara är borta? Oavsett vad ni svarar så är det precis vad som har hänt mig. Jag har tappat bort min energi och min lust, och jag vill bara sova. Min planering har kört ihop sig och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att kunna reda ut det hela. Mitt bidrag till en lösning på situationen är att dra en filt över huvudet för att slippa tänka på studier, arbete, styrelsemöte, tvättstuga och allt annat skit som man som vuxen förväntas tänka på – och dessutom utföra.

Klockan är snart elva och jag ska göra det enda vettiga en person i min situation kan göra. Jag ska lägga mig och sova, utan att se Seinfeld, så att jag är piggare imorgon.

Till nästa gång – lev väl!