Livet - det där märkliga som bara pågår

Jag upphör aldrig att förvåna mig över livet. Det är något märkligt med det. Jag vet aldrig vad som ska hända eller när vändningarna kommer, men helt plötsligt så upptäcker jag att livet känns lite annorlunda än nyss. De första veckorna efter jullovet gick jag bara omkring och kände mig ledsen. När någon frågade mig om hur jag hade haft det under jullovet så svarade jag att det började med att jag hade ångest första dagen för att det bara var tre veckor kvar och sedan blev det bara värre och värre. Det var sant när jag sa det, men det var inte alls så mitt lov hade varit. Jag hade ju haft det jättefint med härliga promenader och djupa samtal.

Någon till och med friade till mig och det händer ju inte mer än någon enstaka gång vartannat år.

En kollega frågade mig varför jag var ledsen och jag berättade om att det kändes tungt att Oscar skulle åka iväg så länge och att jag inte visste hur han skulle få det. Hon berättade om när hon hade lämnat sin son vid Arlanda och hur hon hade känt att lite av henne dog när hon åkte hem. Det var ingen information som gjorde mig lyckligare på något sätt. Nu var det väl inte hela sanningen till att jag kände mig ledsen men ibland ska man hålla sig ifrån att berätta om rastlösheten som äter upp en inifrån och det där monstret som vill ut men inte hittar någon utgång.

I helgen kom jag hem och möttes av en helknäpp Oscar som bara fick ur sig en massa skrikfnissiga läten innan han till slut samlade ihop sig och sa:

”Hello old mum, I’m talking to my new mum.”

I augusti åker Oscar till Rose Hill, Wichita, i Kansas och ska stanna där i tio månader. Hans amerikanska mamma, Lorie, är en varm och mysig kvinna som skrattar mycket och verkar vara hur enkel som helst att komma överens med. Vi chattade på msn och addade varandra på facebook och hade det väldigt trevligt. Hon berättade att hon bestämde sig direkt för att hon skulle ha Oscar när STS presenterade de sökande och att hon nu letar efter en bror åt honom. Oscar kommer att få det bra.

Jag letade efter bilder från Rose Hill och det såg ut att vara så som jag föreställer mig att amerikanska småstäder ska vara. Sen hittade jag en bild från 1948 och tänkte att det nog ändå är något speciellt med just Rose Hill.

Ledsenklumpen är borta och jag känner mig på ett strålande humör. Monstret är visserligen kvar men det känns som om det lugnat ned sig något, och kanske kanske börjar det hitta till utgångarna. Tänk, vad vet man om livet? En dag kanske jag tackar ja till ett frieri. Snälla, sluta aldrig att fråga.

Till sen, go'vänner - Lev väl!

Wild and crazy

Jag är en medelålders kvinna som minns en tid när jag drevs av lust och äventyr. Framtiden var nyss och sen kanske aldrig skulle komma. Jag levde för stunden och var fullkomligt oemotståndlig för faran, som drogs till mig som ett bi till en sockerbit.

Jag drivs än idag av samma lust och iver men ett viss mått av ansvarskänsla och förnuft har smugit sig in och någonstans har den vilda charmen mattats av. Jag är en kopia av galenskapen. Men ibland kommer mitt gamla jag tillbaka och får mig till att gå över gränsen. Jag agerar utan att tänka på konsekvenserna och jag är wild and crazy igen. Under sådana stunder kan jag inte ta ansvar för mina egna handlingar.

Utan att bry mig om vad andra tänker om mig går jag fram till mannen i pendeltågsluckan på Stockholms central och säger med ett snett leende: ”Västerhaninge”, och sedan hoppar jag på tåget med slutdestination: Södertälje. På pendeltåget ljuger jag för en medpassagerare, vilken som helst, om mitt arbete trots att alla vet att jag jobbar på Wendela Hebbegymnasiet, men mitt vilda och galna jag bryr sig inte. När jag sedan kliver av tåget så struntar jag i att tänka på avståndet mellan vagn och plattform innan jag släntrar hemåt och njuter av att leva on the edge.

Våga släpp taget ibland. Du kommer att upptäcka att du fortfarande finns där.

Lost in Darcy

Jullovet börjar nu närma sig sitt slut och eftersom jag är en sådan där som skriker i kön till berg-och-dalbanan så har jag varit på jobbet både igår och idag. Förmodligen kommer jag att gå dit en sväng imorgon också.

Lovet har varit riktigt skönt och jag har till och med haft tid till att läsa lite. I övrigt har jag hunnit med att träffa vänner, dricka en och annan öl och ta en svinkall promenad på Djurgården tillsammans med Johan. Förmodligen var det då jag lade grunden till den katastrof jag kommer att berätta om alldeles strax. Först vill jag bara säga att aldrig har varm choklad med vispgrädde varit godare.

En stor katastrof har hänt i mitt liv. Eftersom jag är en envis oanvändare av mössa så har jag fått en köldfläck i pannan. Det vore väl inte någon större skada skedd om det inte var så att jag har klippt mig och min lugg nuförtiden är tre centimeter lång (ja, jag har mätt) och jag därför har en stor lysande röd fläck i pannan som ingen normalseende människa kan missa. Idag har jag gått runt med en stor mössa och imorgon kommer jag att sätta ett plåster i pannan. Jag är alltså en sådan som hellre ser ut som en idiot än stoltserar med mina fysiska skavanker.

Alla kvinnor och säkert hälften av alla män har någon gång varit så där förtvivlat förälskade i Mr Darcy. Men vad gör Amanda Price när hon hamnar där, hos honom? Jo, allt för att han ska hålla sig till det att Elisabeth Bennet kommer tillbaka! Vad fan, skit i att det är en klassiker och ta för dig istället! Hade det varit jag så hade jag spikat igen dörren till badrummet och tigit som muren om vem jag var och gett mig helt och hållet till Mr Darcy. Det enda problemet är att han heter Fitzwilliam. Det är ju inte precis det man vill säga till någon när man är lite romantisk. Han skulle helt enkelt ha fått finna sig i att jag skulle ha kallat honom Mr Darcy. Han skulle å sin sida bara våga kalla mig Mrs Darcy. Miss Katarina skulle ju inte vara korrekt så det får helt enkelt bli enbart Katarina.

- Mm, Katarina.
- Oh, Mr Darcy.

För att döva min ångest över att det inte var jag som fick göra ett besök i Netherfield Park köpte jag TV-serien Stolthet och fördom och tittade på hela i ett svep en natt. Den är fem och en halv timme lång och trots att jag visste precis hur det skulle gå blev jag irriterad på att Mr Darcy inledningsvis var en sådan hopplös snobb och som vanligt blev jag lycklig när förändringen äntligen kom. Jag säger bara en sak: Mr Darcy när han kommer upp ur vattnet...

Den scenen såg jag flera gånger.

Till nästa gång; lev väl!