Livet - det där märkliga som bara pågår

Jag upphör aldrig att förvåna mig över livet. Det är något märkligt med det. Jag vet aldrig vad som ska hända eller när vändningarna kommer, men helt plötsligt så upptäcker jag att livet känns lite annorlunda än nyss. De första veckorna efter jullovet gick jag bara omkring och kände mig ledsen. När någon frågade mig om hur jag hade haft det under jullovet så svarade jag att det började med att jag hade ångest första dagen för att det bara var tre veckor kvar och sedan blev det bara värre och värre. Det var sant när jag sa det, men det var inte alls så mitt lov hade varit. Jag hade ju haft det jättefint med härliga promenader och djupa samtal.

Någon till och med friade till mig och det händer ju inte mer än någon enstaka gång vartannat år.

En kollega frågade mig varför jag var ledsen och jag berättade om att det kändes tungt att Oscar skulle åka iväg så länge och att jag inte visste hur han skulle få det. Hon berättade om när hon hade lämnat sin son vid Arlanda och hur hon hade känt att lite av henne dog när hon åkte hem. Det var ingen information som gjorde mig lyckligare på något sätt. Nu var det väl inte hela sanningen till att jag kände mig ledsen men ibland ska man hålla sig ifrån att berätta om rastlösheten som äter upp en inifrån och det där monstret som vill ut men inte hittar någon utgång.

I helgen kom jag hem och möttes av en helknäpp Oscar som bara fick ur sig en massa skrikfnissiga läten innan han till slut samlade ihop sig och sa:

”Hello old mum, I’m talking to my new mum.”

I augusti åker Oscar till Rose Hill, Wichita, i Kansas och ska stanna där i tio månader. Hans amerikanska mamma, Lorie, är en varm och mysig kvinna som skrattar mycket och verkar vara hur enkel som helst att komma överens med. Vi chattade på msn och addade varandra på facebook och hade det väldigt trevligt. Hon berättade att hon bestämde sig direkt för att hon skulle ha Oscar när STS presenterade de sökande och att hon nu letar efter en bror åt honom. Oscar kommer att få det bra.

Jag letade efter bilder från Rose Hill och det såg ut att vara så som jag föreställer mig att amerikanska småstäder ska vara. Sen hittade jag en bild från 1948 och tänkte att det nog ändå är något speciellt med just Rose Hill.

Ledsenklumpen är borta och jag känner mig på ett strålande humör. Monstret är visserligen kvar men det känns som om det lugnat ned sig något, och kanske kanske börjar det hitta till utgångarna. Tänk, vad vet man om livet? En dag kanske jag tackar ja till ett frieri. Snälla, sluta aldrig att fråga.

Till sen, go'vänner - Lev väl!