För er som inte orkar fler analyser – här kommer facit

Jag har ledsnat på diskussionerna om valresultatet, om de ideologiskt baserade analyserna av varför det blev som det blev. Men när mina elever frågade vad det är som händer i Sverige och hur de ska förstå valet så ville jag naturligtvis ge dem ett svar. Jag tog fram whiteboardpennor i fyra färger och började att med hjälp av pilar, block och bokstäver att förklara.

Vi har åtta partier i Riksdagen. Medelvärdet för åtta partier är tolv och en halv procent och utifrån det kan vi se om något parti är under- eller överrepresenterat. Socialdemokraterna och Moderaterna är klart överrepresenterade, och därmed de starkaste partierna. Sverigedemokraterna har tagit sin andel med ett litet övertag. Resten är småpartier. Om Vänstern hade fått alla F!:s röster så hade de fortfarande legat under tolv och en halv procent. F! har således ingen egentlig makt mer än att de sätter fokus på den viktiga frågan om jämställdhet. Hade de kommit in i Riksdagen så hade det inte påverkat resultatet, eller politiken, på något revolutionerande sätt.

Det tredje största partiets, Sverigedemokraternas, framgång beror delvis på de två största partiernas misslyckanden. Enligt SVT:s vallokalsundersökning så röstade de som röstade på SD främst på SD, M och S i riksdagsvalet 2010. Det beror inte på att M och S har en invandrarfientlig politik utan på att det är de enda två statsbärande partierna vi har. Med utgångspunkt från detta faktum så kan vi alltså anta att SD:s väljare vill ha stabilitet, tydlighet och handlingskraft, och under de senaste åren har ingen av partierna kunnat visa upp något av detta. Moderaterna har fört en tämligen tillbakadragen politik där de har varit nöjda med att saker och ting har flutit på samtidigt som många har kunnat se klyftorna och orättvisorna i samhället öka. Socialdemokraterna har å sin sida haft trassel med vem som ska leda partiet och vilken politisk riktning de ska ta, inte minst i skolfrågan har de vacklat under det senaste året; och vad tycker de egentligen om vinster i välfärden? Båda dessa partier har således saknat stabilitet, tydlighet och handlingskraft, vilket faktiskt inte Sverigedemokraterna har. Sverigedemokraterna har å andra sidan ingen makt, men det har inte varit det avgörande för deras väljare.

Människor som dras till de stora partierna av andra skäl än de ideologiska har blivit hemlösa. Att rösta på ett litet parti som bara genom förhandlingar kan påverka politiken lite grann är för de här väljarna inte ett alternativ; ofta är de inte så insatta i, eller intresserade av, politikens grundfrågor att de ser skillnaderna mellan småpartierna. Småpartierna framstår för den här typen av väljare som både tramsiga och onödiga.

En väljare frågade mig, när jag stod i valstugan, om varför man skulle rösta på Miljöpartiet nu när alla partier har miljön inskriven i sina program. En annan frågade varför vi inte bara kan ta det bästa från varje parti och skapa ett enda stort parti så att vi slapp rösta.En tredje talade om att han ska rösta på alliansen eftersom han inte har råd med dyrare bensin. Människor engagerar sig men har inte hela bilden, och varför skulle de? De sopsorterar, väljer ekologiskt, löser livspusslet och försöker hitta bra skolor till sina barn. Att sätta sig in i varenda detaljfråga är inte självklart för alla som är utanför den politiska sfären.

Alliansen förlorade och de rödgröna vann inte. Det är faktiskt så att ingen vann det här valet. Något parti gjorde möjligen en delseger, men att kora någon vinnare är omöjligt med det här resultatet. Däremot har Stefan Löfven som partiledare för det största partiet fått i uppdrag att bilda en regering, och om han lyckas så blir han statsminister. Om han inte lyckas så blir det troligen omval.

Det är nu som småpartierna har möjlighet att visa om de är statsbärare med fokus på lösningar, eller om de är just småpartier utan bäring. Att Socialdemokraterna är beredda att förhandla har alla som läst en löpsedel den senaste veckan förstått, men hur är det med de andra? Kan Vänsterpartiet tänka sig ett Sverige med vinster i välfärden? Kan Folkpartiet tänka sig en framtid utan satsningar på kärnkraften? Kan Miljöpartiet överge kravet på kortare arbetstid och minskade anslag till försvaret? Kan Centern bli mindre fackföreningsfientligt?

Att rösta är att ta ansvar, men att vara politiker är också att ta ansvar. Vilket ansvar är partierna beredda att ta? Är ideologiska låsningar och parlamentarisk oreda viktigare än förhandling och stabilitet? Det handlar om att ge och ta, även från de regeringsbildande partierna. Ingen ska förlora i förhandlingarna efter ett val som ingen har vunnit.

Det andra statsbärande partiet, Moderaterna, visar att de är ett ansvarstagande och statsbärande parti genom att uppmana till besinning och förhandling. Själva står de ideologiskt så långt från Socialdemokraterna att det skulle vara som att de grävde sin egen grav om de också gav sig in i förhandlingarna. Dessutom skulle ett omval innebära att alliansen går till val utan statsministerkandidat, och det är precis den typen av otydlighet som Sverigedemokraterna livnär sig på. Det är med andra ord lätt att vara ansvarstagande när det är de andra som ska ta ansvaret. Lösningen är alltså att Löfven får till det utan att småpartierna blir förnedrade.

Vänsterpartiet är stukade men inte halta. De är ett ideologiskt tydligt oppositionsparti och inte ett regerande parti, så det här kan vara den bästa lösningen även för dem. Nu behöver de inte stå till svars inför sina väljare på samma sätt som de hade behövt göra om de hade varit i regeringsställning. Men kommer Miljöpartiet att klara den balansgången?

Angående främlingsfientligheten: Det handlar inte om rasism eller främlingsfientlighet, utan om att segregationen ökar och att det leder till ett otryggt samhälle för alla. Då är det lättare att skylla på invandringen snarare än de sociala klyftorna eftersom det senare kräver en djupare analys. Här har alla partier misslyckats. Samtidigt leder oroligheterna i främst mellanöstern till stora flyktingströmmar och många av dessa flyktingar reser mot Sverige. När Sverigedemokraterna då säger att deras lösning är att hjälpa människor i deras hemländer så ser många att det är en bättre lösning. Människor är inte onda, men de vill hålla problemen ifrån sig och Sverigedemokraterna är de enda som levererar i frågan. Att se effekterna av deras politik kräver djupare analyser och då har man direkt tappat en stor del av väljarkåren. Väldigt många av väljarna är nämligen djupt och innerligt ointresserade av djupa politiska analyser.

Vad tycker jag då? Jag anser att blockpolitik är skit; tack vare den har vi haft ett ideologiskt låst läge under åtminstone hela min livstid. Det största partiet ska få i uppdrag att bilda regering och genom förhandlingar ska den regeringen kunna ha vilka konstellationer som helst. Om ingen vill samarbeta med dem så övergår uppgiften till det näst största partiet. Så skapas ett starkt, trovärdigt och livskraftigt parlamentariskt läge.

Minnes I Kärnkraftsomröstningen!

P.S. Det där sista sa jag aldrig.

Att sträcka ut en hand - om härskarteknik

Vi var många som såg det och vi var många som upprördes. En del upprördes över Annie Lööfs handling och andra över att Stefan Löfven inte redde upp situationen bättre; han som vill bli vår näste statsminister och allt.

”--- du skulle väl kunna ta och läsa den till imorgon och ---”
”Nej. Nej. Det är bara käbbel, det är bara käbbel --- du kan behålla den där. Behåll den där du.”
”Men du måste ju kunna läsa den här.”

FB: --- hur jag ska bete mig inför det faktum att jag längtar efter att älska med dig.
Jag: ”Du ska behålla det för dig själv.”
FB: ” I min fantasi kommer det att ske ändå.”
Jag: Ja. Och då håller du det för dig själv. Det är så enkelt.
FB: ”Fast om jag vill att du ska veta att det är så?”
Jag: ” Fast om jag inte vill veta då?”

Dagen efter handlade diskussionen om Löfvens reaktion och väldigt lite om Lööfs tilltag. Det blir intressantare rubriker av att en statsministerkandidat tappar kontrollen över en situation än att en minister inte tar ett nej för ett nej. Lööf är en ung stark kvinna som vågar ta plats i en mansdominerad värld och mediesuccén är total. Diskussionen om härskarteknik kommer inte riktigt igång mer än i någon antydan om att Löfven som vit medelålders man inte kunde ta emot en tillrättavisning av en yngre kvinna och använder härskarteknik genom att vägra ta emot rapporten och att fösa undan Lööfs framsträckta hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.

”Ja, det var ju inte så statsmannamässigt gjort av Stefan Löfven. Jag var lite orolig för om han skulle ge mig ett jujutsu-grepp eller inte. Men skämt åsido, jag tycker att det var svagt av honom att inte ta emot rapporten --- Han blev ganska pressad och stressad --- han hade kunnat göra det enkelt för sig --- men det vägrade Stefan Löfven att göra.”

Visserligen ett ”skämt åsido” men antydan om att den svage hade satt den starke i rubbning, och att det kunde utgöra ett hot, fanns där. Var fanns kritiken mot Lööf? Varför frågade ingen om inte ett nej även gäller för medelålders vita män? Varför ställdes aldrig Lööf mot väggen?

Stefan Löfven tonar ned hela händelsen med att han har läst rapporten tidigare och att det krävs mer för att få honom att tappa fattningen. Dagen efter gör han en bra insats i en TV-sänd partiledaredebatt och saken är därmed ur världen.

FB: ”Och nej, du hade inte alls gillat det jag tänker just nu, hur tydligt det än är.”
Jag: ”Tänk inte så mycket. Sov istället!”
---
FB: "Jag har sån stark lust att dela känslan med dig. Fast du skulle nog tycka att det var att gå alldeles för långt."
Jag: "Förmodligen --- Det är nog bättre att sova. Jag fastnade i nyheten om Robin Williams, men nu är det dags."
FB: "Sov så gott, jag håller händerna på täcket --- Eller inte
---
Kan inte vara så värst mycket tydligare än så här, åtminstone i det avseendet."

När jag vaknade på morgonen och öppnade Facebook på mobilen såg jag bilden på den erigerade penisen som han höll i sin hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.

Ett nej betydde inte nej.

Jag blockerade min vän och var arg i en halv dag och har därefter inte ägnat händelsen så många tankar, så stort och märkvärdigt var det inte för mig och som medelålders kvinna behövs det mer för att jag ska tappa fattningen och komma ur balans. Det allvarliga är att det för den här mannen var självklart att han hade rätt att skicka ett oönskat foto till en kvinna som upprepade gånger har sagt nej; det är en del av en könsmaktsordning och en uttalad härskarteknik som vi gemensamt måste motarbeta. Varje gång som någon trugar på en annan människa något som den har sagt nej till så måste vi reagera; det är så vi visar innebörden av, och respekten för, ett nej.

Och när jag frågar mig själv om min egen skuld så läser jag igenom vår chatt och tittar särskilt på alla gånger som jag sade ifrån och tänker: Jag sa nej!

Nej!

Dagens förtydligande för den som vill missförstå:
Jag jämställer inte en rapport med en penis.
Jag jämställer inte Annie Lööf med en vän som inte ville förstå nivån på vår relation.
Jag jämställer inte heller Stefan Löfven med mig, åtminstone inte i det här avseendet.

Jag jämför två händelser där ett nej inte togs på allvar.