Är det du eller jag som är publiken?!

I vanliga fall när jag går på teater så vet jag ungefär vad jag kommer att få uppleva. Jag vet min plats och det är bra om alla andra också vet sina platser; det blir inte så rörigt då. Jag kommer förmodligen att skratta vid några tillfällen och det har hänt att jag har gråtit också, men det tillhör undantagen så det är inte mycket att orda om. Orolig har jag bara blivit på flamencon i Spanien så det hör ju inte till vanligheterna det heller. Jag kommer att gå hem med någon form av upplevelse i bagaget, och jag kommer förmodligen också att vara ganska nöjd.

Idag har jag varit på Stadsteatern och det blev inte som förväntat, inte alls faktiskt. Det skilde sig från annat jag har gjort på Stadsteatern så till den milda grad att jag inte ens vet vilket verb jag ska använda. Har jag sett en föreställning? Har jag upplevt en föreställning? Deltagit? Var det ens en föreställning? Vad ska jag egentligen kalla Tatu Hämäläinens Vem är publiken? 

Ylva Lagercrantz Spindler skriver i en recension i SvD att det är en workshop och föreläsning mer än en föreställning, att vi får mingla med ensemblen och medverka i spelet. Hon har säkert rätt, och eftersom jag inte kan komma på något bättre själv så tar jag helt enkelt och använder mig av hennes beskrivning. En sak bara: om ni är sådana där människor som inte vill göra bort er offentligt så behöver ni inte oroa er. Ni kommer inte att bli utsatta för någonting obehagligt och absolut ingen kommer att kräva att ni gör er till offentligt åtlöje.

Jag vill faktiskt inte berätta mer än så här eftersom upplevelsen blir just en upplevelse om ni inte vet så mycket. Jag tänker för övrigt blänga surt på er allihop om ni inte går dit medan tid är. Köp biljetter och gå dit!

Luddet i huvudet tar alltmer överhanden och jag känner hur jag blir en fjär människa. Att ständigt vara akut undersövd sätter sina spår och ibland undrar jag om det finns några risker med det här. Men vad ska någonsin kunna få mig att komma i säng i tid?

Eller så säger jag god natt nu, utan att passera Gå.

God natt!

Meddelanden

Jag tycker att det är taskigt av Spotify att begränsa mitt musikintag. Helt plötsligt tystnar musiken och när jag undrar vad det var som hände så möts jag av meddelandet: 0 minutes. Noll minuter. Jaha, noll minuter… det är alltså nu som jag ska leta reda på en vettig lista på youtube. Det fick bli en lista med Mando Diao; en lista där det hade varit sjuttiotre klipp om inte EMI hade tyckt att upphovsrätten var viktig att värna. Detta videoklipp visar innehåll från EMI, som blockerat det i ditt land av upphovsrättsliga skäl. Vi ber om ursäkt för det.
 

Idag har jag uppdaterat Adobe Flash Player. Jag vet inte riktigt varför, men jag blev rekommenderad att göra det. Eftersom jag väljer mina fighter och jag inte ser några skäl till att motsäga mig den här typen av uppmaningar så uppdaterade jag min Adobe Flash Player. När uppdateringen var klar öppnades en ny flik och jag fick veta att Installationen lyckades och att jag just nu kör Adobe Flash Player. Gör jag?

Jag ombads att betygsätta min nedladdningsupplevelse på en skala från ett till fem. Det hade inte varit mycket till upplevelse, det måste jag erkänna, men frågan är om jag hade velat att det skulle vara en upplevelse att uppdatera min Adobe Flash Player, och det kunde jag konstatera att det ville jag ju inte. Alltså fick nedladdningsupplevelsen betyget fem av fem möjliga. Denna upplevelse fick högsta möjliga betyg på grund av bristen på upplevelse. Som lärare kände jag en viss oro över att behöva betygsätta utan att ha några kriterier att gå efter, men ibland måste man våga och det var precis vad jag gjorde. Jag vågade.

Kunde du hitta det du sökte efter?

Ja Nej

Formulärets nederkant

Tack för dina värdefulla åsikter.

Varsågod. Det är lite överdrivet att påstå att jag har sökt efter något, men jag hade ju inte osökt efter något heller, så jag kryssade i Ja ändå.

Jag kan inte förklara exakt hur min hjärna fungerar men det är ändå här någonstans jag påminns om att jag faktiskt har tagit hem arbete. Jag har några oskrivna omdömen som behöver skrivas ikväll. Eller rättare: de ska skrivas ikväll.

Det är alltså därför som jag skriver ett relativt meningslöst blogginlägg... Är det så min hjärna fungerar?

Jobba!

När religionsfriheten blir ett problem

Och till slut blev det alltså någon form av vår. Man vårstädar staden och jag väntar med spänning på att någon sopar upp på min trottoar så att sopa-upp-sand-bilen kan komma och ta med sig allt som ska bort. Pappa har också påmint mig om att det är dags att vårfixa cykeln så att vi åter kan bege oss ut på våra cykelturer.

Veckan efter påskhelgen åkte jag till Berlin. Jag förväntade mig att få möta våren och såg fram emot att äntligen få använda min übersnygga nya vårjacka, som faktiskt är väldigt lik min gamla vårjacka. Den nya har dock stjärnnitar.

Med dubbla tröjor, palestinasjal och vantar så kände jag mig lika stoppad som jag ser ut.

Lite mer uppknäppt och inte så stoppad, men likheterna mellan jackorna framgår ändå. Men vad ska man göra om man avskyr att köpa kläder och hittat en stil som passar?

I Berlin var det ungefär samma väder som här och om ni är sådana som minns gammalt väder så var veckan efter påsk ganska kall och inte särskilt solig. Då kändes det bra att jag också hade köpt en schysst hoodtröja från Gant som passade perfekt under vårjackan. Tillsammans med ytterligare en långärmad tröja så var det knappt kallt alls. Detta har inte på något sätt ändrat min inställning till att förkolla väder. Jag tänker inte bli en sådan som vet vad det blir för väder imorgon eller när pendeltåget går, precis som jag heller inte använder GPS i tätort. Just GPS använder jag inte någon annanstans heller eftersom jag inte äger någon, men ni fattar principen. Det är bara rädda människor som reser med både varmvattenflaska och fallskärm, och i det hänseendet är jag inte någon rädd människa. Längtan efter trygghet och rädslan för det oförutsedda dödar kreativiteten.

Jag har bestämt mig för att jag ska vara lite mindre samhällskritisk, och mer öppen för den rena ansvarslösa glädjen nu när helvetesvintern äntligen är på väg bort. Men säg den lycka som varar; knappt har jag fattat beslutet förrän Socialdemokraterna beslutar sig för att det inte samtidigt går att vara ordförande för Islamiska förbundet och medlem i Socialdemokraternas partistyrelse. Behandlingen av Omar Mustafa är ett uttryck för islamofobi i sin allra värsta form. I sin värsta form därför att den utger sig för att vara något annat. Om samma granskning hade gällt vilken annan religiös människa som helst så hade liknande kritik kunnat framföras mot även den personen. Finns det till exempel aktiva katoliker i Socialdemokraterna? Hurdan är katolska kyrkans syn på homosexualitet, jämställdhet och preventivmedel? Hur ställer sig partiledningen till dem? Och hur är det med medlemmar av svenska kyrkan, en kyrka där samvetsklausulen tillåter enskilda präster att säga nej till genomförande av homovigslar? Kalla saker för vad det är: detta är islamofobi!

To Hell with your double standards!
 

Något bra: Jag har fått hasa omkring med en av mina brorsöner i helgen. Han är elva år och ett trevligt sällskap. Jag saknar tiden då mina egna söner var i den åldern och mina allra bästa polare.

Något annat bra: Mitt barnbarn. Lille Alfred är verkligen en skön lirare. Hans föräldrar tycker att jag busar upp honom för mycket, men det är ju själva idén med att vara farmor, att man slipper ta konsekvenserna av att ha lekt med ett barn.

Jag kan för ordningens skull också meddela att Dalai Lama är emot både homosexualitet och aborter. Det är kanske dags för Socialdemokraterna att börja se över hur det är ställt med religionstillhörigheten hos partimedlemmarna. Finns det fler som behöver lämna sina uppdrag? För inte kan det väl vara så att det finns särskilda regler för troende och aktiva muslimer?

Guds frid över er alla!