måndag 14 augusti 2017

Framtidstankar i nutid

Om två veckor så reser jag hem till Spanien och lämnar därmed en epok i mitt liv; jag kan inte längre kalla mig för Södertäljebo. Det är sant att jag har bott i Spanien i två år redan, men nu kommer jag att lämna ifrån mig min lägenhet i Södertälje och i framtiden kommer jag inte att kunna hasa omkring i min absoluta favoritstad en hel sommar, så som jag har gjort i år.

Människor frågar mig om mina känslor kring att lämna Södertälje och om hur det känns att min son ska flytta in i min lägenhet och så småningom ta över den. Svaret är att jag inte känner något särskilt eftersom detta är Oscars tidigare hem och nu kommer han att bo där igen. Det är snarare naturligt än märkvärdigt och det gläder mig att han kommer att få ett bra boende för sig och sina barn.

Att lämna Södertälje var ett val och att dimpa ner i min hemstad en gång om året har också gett mig perspektiv. En del verkar vara konstant och aldrig någonsin förändras, medan annat är nytt för varje år. Redan nu, efter bara två år, kan jag se detta. Vad det kommer att innebära för framtiden vet jag inte, men jag hoppas att jag alltid kommer att känna mig välkommen här i Södertälje, även om jag inte kan vara en del av det naturliga flödet av förändringar.

Jag tror att jag har längtat efter barnbarn sedan jag var i tjugoårsåldern och jag var förtjust när jag fick veta att jag skulle bli farmor innan jag ens hade fyllt femtio, även om en del vänner försökte pika mig och påstå att det lät väldigt gammalt. Idag finns det fyra barnbarn och jag vet inte vad det kommer att betyda för vår relation att vi bor så långt ifrån varandra men när femårige Alfred häromdagen sa att han önskar att jag bodde här i Södertälje så kände jag en ilande smärta någonstans i magtrakten.

Jag kommer att få vara mer av en kalasfarmor än en vardagsfarmor. Det kommer att bli bra det också. 
Jag ska alltså om två veckor ge mig iväg till min andra hemstad, Fuengirola, som ligger i mitt andra hemland, Spanien. Fuengirola är min hemstad idag men om det förblir så, eller om jag flyttar till Málaga har jag inte bestämt mig för än. Frågorna kring Fuengirola eller Málaga hopar sig förstås: Vill jag ha nära till alla som jag känner eller vill jag bo nära museer och gallerier? Vill jag kunna hasa omkring i en sömnig badort eller en trendig stad? Vill jag gå ut på restaurang och äta med mina vänner på lördagskvällarna eller käka direkt ur en kastrull stående vid en diskbänk i mitt hem? Vill jag gå i fem minuter eller åka pendeltåg i fyrtio för att komma till jobbet? Vill jag bo i Fuengirola eller Málaga?

Aaaah! Hur ska man kunna bestämma sig för allt hela tiden?!

Vad jag däremot vet är att jag idag vill bo i Spanien. Framtiden är det som kommer sedan och de beslut som ska fattas då får vänta tills det är dags. Jag kan ändå inte påverka allt och fortsätter därför med att planera framåt, tolka bakåt och försöka att fånga det flyktiga nuet.

Messengers videosamtal ger oss flera möjligheter och det är på det sättet som jag i framtiden kommer att få vardagsprata med mina nära och kära.
Under tiden så använder jag tekniken för att prata med mina söner, barnbarn och vänner och mår trots allt väldigt bra med det. Snart är femåringen äldre och kan flyga själv och något år därpå kan syrran följa med. För minstingarna kommer jag att vara Farmor i Spanien, eftersom det är det enda som de känner till, och de kommer att ha en naturlig relation till det. För en sak kan vi alla vara säkra på, och det är att tiden går och alldeles strax uppstår ett nytt nu med nya beslut att fatta.

Och ett till, och ett till…

Ta hand om er och lev väl!

söndag 9 oktober 2016

Det är kul att kunna – men också att lära

Man diskuterar skola igen. Oavsett om det är länkar på Facebook eller partiledardebatt så diskuteras det skola. En lärare har gett upp, en annan har absolut inte gett upp och ytterligare en önskar att hen kunde hitta ett jobb så att det gick att ge upp. Men vad är lösningen? Ja, där finns det ett delikat smörgåsbord att plocka ifrån. Här hittar vi alla möjliga förslag; allt från införande av skolaga, skoluniform och hårdare disciplin till centralt rättade nationella prov och högre lärarlöner. Men det är ingen som pratar om att det är skitkul att kunna saker; att känna till referenser och inte missförstå hänvisningar för att man har missat någonting någonstans på vägen. En utvecklad kunskapssyn ger livet ett mervärde och det är vi i skolan som har som uppgift att förmedla detta. En förändrad inställning till utbildning och bildning måste till om skolan ska lyckas.

En bra skola hjälper och stöttar eleverna att våga gå utanför sin säkerhetszon. De ska lita på att vi som är deras lärare har goda intentioner och gläds över deras utveckling. Bilden på en av årets elever från klätterväggen i El Chorro får vara en vacker illustration för vad som gör att jag flera gånger i veckan gläds över att jag har det jobb som jag har. 

När elever frågar mig, vilket i och för sig mycket sällan händer, varför de ska lära sig något som jag undervisar om så svarar jag ofta: ”För att du ska äga i Quizkampen.” Jag är medveten om att det är ett nonsenssvar men det finns likväl en sanning där. Om vi utbildar våra ungdomar utan att samtidigt ge dem förutsättningar för bildning så har vi faktiskt misslyckats. Med bildningen kommer förmågan att analysera, se alternativa lösningar och göra mångbottnade rimlighetskalkyler. Det är faktiskt en absolut sanning att den som förstår kultur också förstår sin samtid och orsaken till att samtiden ser ut som den gör. Precis som det också är en absolut sanning att den som har kul medan den lär sig också i större utsträckning kommer att kunna komma ihåg och använda sina nya kunskaper än den som har tråkigt under inlärningen. En lektion där man inte skrattar är en trist lektion.

Och här sitter jag då alltså, i år igen, med några av världens bästa elever på en riktigt bra skola. Under året så kommer jag att möta elever som tycker att bildning är lika viktigt som utbildning och som kommer att lita på att jag lär dem det som de behöver ha med sig för att klara sina fortsatta studier. De kommer att vara fokuserade, men också lekfulla. De kommer att ta ansvar för sin egen inlärning och de kommer i stor utsträckning att nå sina uppsatta mål. 

Det är måhända irriterande beskäftigt av mig att prata om skolans problem och att föreslå lösningar samtidigt som jag arbetar på en skola där jag har alla förutsättningar för att lyckas med mitt arbete under året. Men jag är likväl övertygad om att det går att göra bättre ifrån sig även på andra skolor. Framför allt så tror jag att skolan behöver fler akademiker och färre tjänstemän.


Nämnde jag att jag fick de bästa eleverna? 
I år igen. 

söndag 28 augusti 2016

Underbara dumma unga kärlek

Jag har ju det där ensamhetsdraget som gör att jag ibland håller mig undan människor och för att inte fastna i mina egna tankar så har jag bestämt mig för att försöka lätta lite på det. Den här helgen har både varit ett misslyckande och en framgång i det hänseendet. I fredags var det dags för läsårets första efter-jobbet-träff och åtminstone en del av dagen var jag inställd på att gå; till och med när jag lämnade jobbet så tänkte jag att målet var vår mötesplats, som var en restaurang mindre än fem minuters gångväg från skolan. Jag vet inte exakt vad som hände, men på de där minuterna hann jag ändra mig och gick istället hem och kollade på fantastiska Hide Away med Josh Lucas; ytterligare en av de där manliga skådespelarna som skulle kunna ha hamnat i snyggisfacket och inte fått göra en vettig film efter fyrtio men istället valt en del intressanta roller. Det finns ju några fler exempel på det i den där branschen, och Josh Lucas är som sagt en av dem.

Min sociala framgång var att jag gick till kyrkan. Jag till och med stannade kvar för att fika och snacka med några relativt nya bekantskaper. De där besöken är å andra sidan så trevliga att de skulle kunna bli en vana.

Jag tycker om att ta en söndagseftermiddagstimme på stranden och när jag kom hem så packade jag ner en handduk, en bok och en flaska vatten i ryggsäcken som jag en gång för snart många år sedan fick av mamma. Proceduren på stranden är alltid densamma: jag badar i fem minuter och ligger i solen en timme för att torka. Sedan går jag hem och duschar. Ibland stannar jag kortare tid, men aldrig längre.

I närheten av mig låg ett ungt förälskat par, jag skulle gissa att de var runt tjugo år gamla. Eftersom de var vända mot havet och jag var vänd mot solen så hamnade de i mitt blickfång. De var så fullkomligt ljuvliga och uppfyllda av fnissig bubblande kärlek och varandra att jag hade svårt att låta bli att iaktta dem. De var diskreta men ändå tydliga på det där sättet som bara unga förälskade par kan vara. De låg på mage bredvid varandra och tittade in i samma mobilskärm när de plötsligt såg på varandra och blixtsnabbt gav varandra en kyss. Hade jag inte hört smacket så hade jag inte varit säker på att det ens hände.

Den där ungdomliga kärleken hör bara ungdomen till. Visst kan man bli förälskad även som äldre, och visst kan den kärleken vara viktig och äkta, men den sortens kärlek som tillhör ungdomen uppstår bara under en period i livet. Efter det så kommer livserfarenhet, visdom och eftertanke att solka det oskuldsfulla som känns igen som ungdomlig kärlek och chansen kommer aldrig mer igen.



När det unga paret gick ner i havet för att bada så lekte de lekar som gjorde det möjligt för dem att vara nära varandra. Den ene höll i den andre så att det inte gick att simma iväg och de skrattade och kramades i vattnet. Jag såg dem simma mot varandra och mötas i en kyss. Frigjorda och lyckliga och enastående var de ensamma i världen tillsammans med alla andra. Jag blev fullkomligt tagen av det jag såg och fylldes av värme och glädje och lekte för en stund med tanken på att säga något kärleksfullt till dem. Men vad skulle det vara?

Tillbaka på stranden låg de åter nära varandra, den ene på mage och den andre på rygg. Den som låg på mage upptäckte något, troligen en pormask, och började klämma på den samtidigt som en hand kryper upp och smeker håret på den andre.

Min timme gick och det var dags för mig att klä på mig för att gå hem. Jag log snabbt mot de förälskade unga pojkarna men sa förstås ingenting. Men jag tänkte däremot på dem under resten av kvällen. Hur ska det gå för dem? Är detta kärleken för livet? Blir de lyckliga? Kommer någon av dem att svika den andre? Ingenting är så viktigt och livsavgörande och så opålitligt som ungdomlig kärlek. Det har de här unga männen förstås ingen aning om, men vi som inte längre är unga vet att det kan gå precis hur som helst med det där.

Åh, dumma unga kärlek som kan vara så nyckfull!

måndag 8 augusti 2016

Neighbors; can't live with them, can't live without them

Att vara stadsmänniska är att vara granne, oftast till någon som man själv inte har valt. Har man tur så har man grannar som man gillar, alltså sådana som inte märks men alltid hälsar när man ses i trappen eller i närheten av huset. Är man längre ifrån bostaden så finns det inga garantier för att man ens känner igen varandra, vilket  är en del av charmen med att vara stadsbo. Vi är både igenkända och anonyma.

Jag är en drömgranne, om jag får säga det själv.

Det är vad jag alltid har trott, att jag är en drömgranne. Jag festar inte på nätterna. Jag kokar inte sådant som luktar gamla strumpor. Jag bjuder inte in mina grannar hem till mig. Och jag bjuder verkligen inte in mig själv hem till dem. Jag hälsar på den jag möter i trappen, eller däromkring, men kräver inte att de ska prata med mig.

Men ibland blir det ändå fel.

Jag hade en gång en granne som stoppade mig i trappen och talade om att det inte var trevligt att bo under mig. Det här var ganska många år sedan, men jag minns ändå hur förvånad jag blev när hon uttryckte sitt missnöje. Vad kunde kvinnan ens mena med att inte trivas med mig?

Hon talade om att allt var lugnt fram till sena kvällen då jag började springa omkring i lägenheten, fram och tillbaka. Jag stampade i golvet och tog ingen hänsyn till att jag bodde i ett flerfamiljshus; och hade jag inte någon matta? Vad som alltså hände varje kväll var att jag hängde framför TV:n fram till runt midnatt då jag reste mig, plockade undan glas och koppar från soffbordet, gick på toaletten, borstade tänderna och sedan gick och lade mig. Mitt självklara svar var förstås:
 – Om jag verkligen var störande skulle jag ha något att ändra på, men att jag går omkring i mitt eget hem får du faktiskt leva med.

Jag var efter det en mycket avskydd granne. Eftersom jag har en annan syn på mig själv så fortsatte jag att hälsa glatt varje gång vi sågs, och hon mumlade oftast en hälsning tillbaka. Klagomålen fortsatte och en dag fick jag ett brev från Telgebostäder om att en granne hade klagat på att min då fjortonårige son och hans kompisar hade bråkat i trapphuset en hel natt. Jag kollade upp datumet i min kalender och såg att det var en natt då jag hade varit hemma. Vad som egentligen hade hänt var att sonen och några kompisar hade burit hem en massa datorer hem till oss för att de skulle LANa men först hade gått till närliggande ICA Jätten för att köpa läskeblask. När de kom tillbaka så hade de sprungit in genom porten så fort att en kille blev kvar utanför och inte kunde komma in. Han bankade på dörren och ropade åt dem att öppna samtidigt som de skrattade och lät honom stå kvar. Sedan öppnade de. Eftersom affären stängde 22.00 så var det inte mitt i natten och absolut inte heller hela natten; de skulle ju LANa och hade verkligen varken tid eller lust att hänga i trappen.

När jag pluggade så arbetade jag under ledigheter och vissa helger i Telebostäders Servicecentral och var känd som en trevlig och lättsam person. Klagomålet avfärdades således utan åtgärd. Men det fortsatte på ett liknande sätt, med det ena klagomålet dummare än den andra. När jag efter några år lastade i flyttbussen så talade min granne om att hon kände sig lättad över att vi flyttade eftersom min son hade varit hotfull. Jag iddes inte ens svara.

Jag hade en gång en granne som ofta hade vilda efterfester. När det en arbetsvecka hände två gånger samma vecka fick jag nog. Jag gick ner till henne klockan tre och talade om att jag jobbar och att vore bra om de slutade med sin fest nu. Hon var jätteglad och skrålade: ”JAG ÄR LEDIG!!!”

Igår ringde det på min dörr och grannen under frågade på spanska om jag hade vatten på balkongen. Jag sa förstås att jag inte hade det och vi gick båda för att titta efter. Det visade sig att en Air-condition droppar vatten, vilket de flesta svenskar inte har någon erfarenhet av. Men de gör visst det; och inte är det några små mängder heller. Dunken som skulle ta upp droppandet var överfull och det rann vatten ner till grannen under. Jag bad om ursäkt, lo siento, och hon ville inte att jag skulle tänka mer på det: No se preocupe. Allt var alltså bra, som det ska vara när någonting händer grannar emellan. 

En vattendunk som vädret har gjort torr och skör var alltså boven i gårdagens drama grannar emellan.




















Jag tog en hink för att kunna tömma ur vattnet och greppade om dunken – som brast! Den brast och allt vatten rann ut, rakt ner till grannen som trettio sekunder senare ilsket ringde på dörren. Och nu jäklar skulle jag inte låta bli att tänka på något. Hennes klänning var blöt och jag försökte visa den trasiga dunken och hon talade om att… Att få skäll av en arg spanjorska är inte en lek, kan jag meddela.

Vad vill jag säga med det här?

Kanske att det där med grannar inte är så lätt. Man vill ha dem eftersom det annars skulle innebära att man antingen bor på landet eller att staden har dött, men det blir verkligen inte rätt alla gånger.

Du som dammsuger klockan två på natten. Sluta med det! Du har grannar.
Arg granne utan sömn
Förlåt, det var jag. Thollander