Karantän på 35 kvadrat: att läsa

Jag är en läsande människa. Eftersom jag också är en arbetande människa så kan jag inte läsa hela tiden, men det brukar ändå bli lite drygt trettio lästa böcker under ett år. Jag skriver nämligen läslogg och har därför koll på vad jag läser. När en läsande människa blir inlåst i en lägenhet på 35 kvadrat tillsammans med en bokhylla med olästa böcker så är det inte mer än rimligt att det efter trettiotre dagar har blivit en hel del läst. Det har ju utöver det dessutom varit påsklov. 

Men så här är det: jag läser inte hemma. Jag läser på kaféer och på pendeltåget till jobbet. Det är därför som det blir så många böcker lästa. På vardagarna läser jag på pendeln och på helgerna när jag äter frukost på kafé. När jag lägger mig på kvällen så spelar jag Candy Crush och lyssnar på poddar; läser gör jag definitivt inte. 

Primetime är ett dagligt frågespel där man kan vinna hiskeliga summor; till exempel en krona. En av deras sponsorer är Nextory. Om man går in på Nextory via Primetime-appen så får man ett gratiserbjudande på 45 dagar. Ni vet hur det är med det där som är gratis: Gratis är gott!

Ljudböcker har aldrig lockat mig och de få gånger som jag har försökt har jag svävat bort i tankar och inte lyssnat. Inläsningen har bara legat som en ljudmatta i bakgrunden medan mina tankar har tagit med mig ut på äventyr. Som hissmusik, fast en roligare resa.

Jag skapade i alla fall ett konto, betalade noll kronor och började botanisera. Jag kom ihåg ett boktips av en mer van boklyssnare och letade reda på Ett jävla solsken av Fatima Bremmer. Boken var en biografi om Ester Blenda Nordström och tilldelades Augustpriset 2017 i kategorin facklitteratur. Den var sexton timmar lång och det fungerade! Jag skurade badrummet, lagade mat, broderade och hasade omkring på mina 35 kvadrat och lyssnade på en historia om ett fascinerande kvinnoöde.

Men skönlitteratur som inte är en kommentar till vår samtid går inte att lyssna på. Det går att läsa eftersom man kan skumma förbi ointressanta passager, men när man lyssnar så går det inte att värja sig; det bara fortsätter i samma tempo.

Jag packade ner en del av mina böcker när jag flyttade hit. Det mesta blev bortsorterat men en del fick, som sagt, följa med ner till Spanien. En del är sådant som jag har läst men inte kan skilja mig ifrån och annat är förstås sådant som jag inte har läst. Det finns väl ingen som har läst allt som finns i ens bokhylla. Hos mig finns det några dåliga samveten, som Bröderna Karamazov av  Fjodor Dostojevskij. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört människor säga att det är den bästa bok som de har läst. Jag har tittat på den, suckat och valt en annan bok. Och då tycker jag till och med om Dostojevskij! Men hur ska jag kunna släpa med mig över 800 sidor på tåget? Det är ju inte precis en kafébok heller.

Podcaster på min iPad har blivit knäpp. Den letar fram gamla avsnitt av sådant som jag prenumererar på. Och häromdagen hände något märkligt. Den hade hittat ett gammalt avsnitt av Teologiska rummet som handlade om Dostojevskij och legenden om Storinkvisitorn, från Bröderna Karamazov. En av gästerna var trevligt nog min gamle lärare i religionspsykologi, professor Owe Wikström. Elena Namli var också bra, men henne känner jag inte till sedan tidigare. Programledaren Peter Sandberg sa att han var avundsjuk på de som inte har läst Bröderna Karamazov än. 

Vad? Avundsjuk på mig?

Nu måste jag läsa Bröderna Karamazov. Och när det är klart så ska jag lyssna på avsnittet igen. Det låter som ett rimligt karantänprojekt.

Toalettpappersstatus: 5 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev gott där ute, lev gott och lev väl!