Karantän på 35 kvadrat: en liten tant

Det var en liten, liten gumma,

Som hade en liten, liten stuga

Och en liten, liten ko

Och en liten, liten stäfva

Och en liten, liten katt

Så skulle den lilla, lilla gumman

Mjölka den lilla, lilla kon

I den lilla, lilla stäfvan

Så kom den lilla, lilla katten

Och drack ur den lilla, lilla mjölken

"Sjas, katta!" sa' gumman.

Jag har alltid varit en pensionärsromantiker; en sådan som tycker att äldre människor har massor av visdom och balans i livet, att de aldrig hetsar upp sig och att de med sin livserfarenhet är fantastiska att umgås med. Jag har längtat efter min egen pension sedan jag var i tjugoårsåldern och upptäckte att det där med att jobba mest handlade om det som man inte gjorde på fritiden. Det härliga är att dessa ömma känslor har varit ömsesidiga. Tanter och farbröder har också tyckt om mig, och det vet ju alla att den bästa kärleken är den som besvaras.

Bland det dummaste jag vet är när människor säger saker som: "Jag känner mig inte en dag äldre än 25", när de i själva verket är runt det dubbla. Vad menar de? Har de inte utvecklats någonting under alla dessa år? Det tyder ju på en djup störning. Sanningen är förstås att vi inte visste hur det skulle kännas att vara 47, 52, 68 eller vilken ålder vi nu befinner oss i. Vi trodde bara att det skulle kännas gammalt medan det faktiskt är så att det känns som att vi är i den ålder vi är i utifrån den människa vi är.

Den fådda fåtöljen (jag fick den av min son som hade fått den av sin farmor, eller om det var sin pappa; jag minns inte så noga) är en av få möbler som jag tog med min från Sverige, men så är den också vansinnigt skön och lagom stor för en liten, liten lägenhet.

Här, på mina 35 kvadrat, kan jag äntligen leva ut min inre tant. Det är påsklov och jag har inga som helst måsten; jag får ju inte ens gå ut mer än nödvändigt. Jag pysslar om mina blommor, jag broderar och plockar bland mina saker. Jag sorterar snören i burkar och dammar av mina böcker. Jag lyssnar på radio, eller podcasts för att vara exakt, och när jag känner för det så sätter jag på musik och tar en svängom i en enmansdans. 

Detta är alltså det liv som jag har längtat efter.

Den stora skillnaden mellan att lajva tantliv och den faktiska tillvaron är att jag är instängd och att min familj bor i ett land som jag inte får besöka. Jag skulle ha varit i Södertälje nu, hemma hos yngste sonen. Jag hade fått lära känna mitt yngsta barnbarn och fått gosa med de som börjar bli för stora för att gosa med farmor men som ändå inte skulle ha lämnats ifred; det är så tanter gör. Imorgon skulle jag ha åkt till min äldste son och hans livliga familj i Bandhagen och på fredag besökt en mycket kär vän i Göteborg. När jag fick mailet från SAS att resan var inställd så bokade jag om till i sommar, men nu känns det inte alls säkert på att den resan kommer att bli av. Hur länge kan en pandemi hålla på? Tänk om mina yngsta barnbarn lär sig att gå och prata innan jag får se dem igen!

Ibland slår mig tanken att jag som pensionärsromantiker kommer att behöva umgås med jämnåriga när jag själv blir pensionär om elva år. "Elva, hm...", kanske någon tänker och börjar räkna på fingrarna. Men jag bor i Spanien och kommer att behöva arbeta tills jag är 67 – och då blir det elva. Min fasa är att de inte kommer att vara lika gulliga som alla gamla tanter och farbröder som jag tycker så mycket om. Det kanske istället blir så att jag träffar någon ung pensionärsromantiker som vill höra på min knastertorra humor och äta av mina köpta muffins. Då kommer jag att vara en härlig gammal tant!

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ha det bra, mina vänner, och lev gott!