Ålder II

Mitt andra blogginlägg i den här bloggen handlade om ålder. Eftersom jag fyller år idag så är det inte alltför långsökt att tänka på det inlägget, även om det i sig inte var särskilt revolutionerande. Det känns som om jag är i en ålder då man borde ha stadgat sig, kommit dit man vill i karriären och princip bara ska låta livet flyta på och bli något bättre för varje dag tills åldern kommer ifatt och krämporna kommer. Det låter med andra ord som om jag kommit in i en inte särskilt spännande fas i livet.

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle minska ned på mina uppdrag och meddelade Centerpartiet här i Södertälje att jag inte ställde upp för omval till ordförandeposten och att jag inte heller var intresserad av en plats i styrelsen. Eftersom det då uppstår en lucka i kalendern finns det andra uppdrag att fylla kalendern med. Det blir plus-minus-noll i arbete, men hur mycket energi ger inte nya spännande uppgifter? Det är ju klart att skrivande och kommunikation passar mig bättre än den upprätthållande rollen ett ordförandeskap innebär, det vet ju faktiskt alla som känner mig, trots att det har varit givande att få inneha posten som ordförande under tre år. Och helt ärligt så tror jag att vår gruppledare Tage känner sig nöjd med att jag inte lämnar alla uppdrag i Centerpartiet här i stan. Vi jobbar ju rätt bra ihop, han och jag.

Jag tänker inte skriva ett enda ord om jobbet... faktiskt inte!

Andra åldersrelaterade saker är att man får barnbarn i den här åldern, och mycket riktigt får min yngste son och hans flickvän en liten bebis i sommar. Om barnet kommer en vecka efter beräknat datum så hinner Oscar ta studenten och om den kommer en vecka tidigare så är min son fortfarande tonåring. Det är ett annat sätt att tänka åldersrelaterat.

Min mamma gick bort dagen efter sin sjuttiofemårsdag. Det var i oktober och det är svårt att på allvar ta in att hon faktiskt inte längre finns hos oss. Vad betyder det att inte finnas? En del hävdar att Gud existerar så länge vi tänker på, och förhåller oss till, honom. Den dagen alla slutar med det så har vi utrotat Gud, oavsett hur det verkligen förhåller sig med tanke på eventuell existens. Är det likadant med mamma, att hon finns så länge vi minns henne? En mer buddhistisk syn på existens är att konsekvenserna av att ha existerat ständigt kommer att leva vidare och skapa nya konsekvenser som i sin tur skapar nya, i all evighet. Det innebär att mammas karma lever vidare, oavsett om hon befinner sig i ett himmelrike eller Nirvana, eller vad som nu händer efter döden. Jag, mina barn, lampan i vardagsrummet, det lilla ståltrådshjärtat med texten Mormor Maria och mycket mer är konsekvenser av hennes existens och i alla dessa föremål och människor finns resultatet av mammas handlande.

Jag är alltså fyrtioåtta år, exakt på dagen fem år yngre än min storebror. Den sista informationen är beständig och den första är det inte alls. Så kan man betrakta tid och ålder; med vetskapen om att Christer alltid kommer att vara äldst.

Rättelse som förtar lite av det filosofiska, men lägger till andra tankar av minst lika filosofisk karaktär: enligt buddhismen befinner man sig inte i Nirvana efter döden eftersom människor inte har någon själ eller någon som helst efter-döden-materia som kan befinna sig någonstans. Ibland är okunskap roligare än kunskap, och ibland blir det bara mer att fundera över.

Och därmed detta: Lev väl, kära vänner, lev väl!