Kan vi börja tala om skolan nu?

Det är väl knappast någon som har missat att Sveriges skola är i fritt fall. Undersökningen från Pisa (Programme for International Student Assessment) visar att Sverige dalar i jämförelse med andra länder och att vi toppar endast en lista – den med sena ankomster. Sveriges femtonåringar är alltså bäst i världen på att komma försent. I allt annat är de enligt undersökningen inte mycket att skryta med.

Nu kan man tycka att Sveriges skolpersonal och skolpolitiker och alla andra som har ett intresse av att den svenska skolan är en bra plats att skicka barn och ungdomar till borde engagera sig och sätta igång att diskutera problemen och vad vi alla kan göra för att förändra situationen. Det är nämligen så, att även om Pisa är ett trubbigt mätinstrument som inte med nödvändighet mäter det som är våra styrkor så har våra resultat sjunkit även om vi jämför bara med oss själva och tidigare Pisa-undersökningar. Vi blir alltså sämre.

Min ursprungsplan var att inte delta i debatten alls. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag är innerligen less på debattklimatet på våra sociala medier och att jag inte har tid (lust?) att skriva artiklar och delta i den lite mer nyanserade debatten. Men till slut kunde jag alltså inte hålla mig utanför diskussionen.

Det var frustrationen som drev mig in i den. När Facebook översköljes med delade länkar och märkliga kommentarer kan jag inte låta bli att undra om människor har mist förståndet. Lärare som borde undervisa i källkritik är helt okritiska när de uttalar sig om skolan och Jan Björklund. Kort sagt:

Vår skolminister ska lära sig att veta hut!

Kommer ni ihåg hur det var, och hur diskussionerna gick?

·         Eleverna lämnas ensamma med arbetsblad och får inte det lärarstöd de behöver. De får inte lära sig nödvändig informationshämtning och källkritik. De kan inte sålla bland all fakta och information som de möter. Lösningen var mer lärarledd undervisning, eller katederundervisning om man vill kalla det för det.

 

·         Människor utan nödvändig utbildning och kompetens undervisar våra barn. Lärarnas Riksförbund drev på för att alla som arbetar med undervisning och ville kalla sig lärare skulle bli legitimerade, och åtminstone de behöriga kärnämneslärarna var nöjda med reformen.

 

·         Mängder av elever hoppar av sina gymnasieutbildningar och många klarar inte av de teoretiska studierna på yrkesutbildningarna. Här var lösningen att dela upp gymnasiet i yrkesförberedande och studieförberedande program.

 

Just de här reformerna var jag en av många (de flesta faktiskt) som stödde när de genomfördes. Färre och tydligare program på gymnasiet skulle leda till att fler elever fullföljde sina gymnasiestudier. Tydligare undervisning skulle leda till att fler elever lämnade skolan med fullständiga slutbetyg. Elever med nio år av misslyckanden bakom sig skulle äntligen få glänsa och bara vara praktiska. Och äntligen skulle skolorna satsa på kompetens och bara anställa behöriga lärare.

 

Det var ett försök och eftersom Alliansens partier har fått en varsin fråga att bestämma över (förutom Moderaterna som har alla frågor, även de som de andra partierna hade blivit tilldelade) så måste man hålla sin gryta kokande. Folkpartiet, som faktiskt är betydligt mer än ett enfrågeparti, hade skolan som sin hjärtefråga och när människor var glada över att deras skolpolitik hade genomförts så behövdes de inte längre. Vad ska man med Folkpartiet nu när allt är klart?

 

Klart?

 

Nänä, här kommer nya reformer! Det blev liksom aldrig lugn och ro. Ingenting fick sätta sig förrän en ny förändring kom som en magisk virvelvind som skulle göra allt underbart. För vad är väl Folkpartiet i en Allians om de inte har skolan att reformera? Jag vet inte om det som jag en gång stödde hade gett oss en bättre gymnasieskola eftersom reformivern aldrig har tillåtit att ge den en ordentlig chans. Jag vet inte heller om det hade gett oss en sämre skola.

 

Men vet ni? Ingenting av detta har ett dugg med Pisa-undersökningen att göra. När man länkar till olika artiklar med uttalanden av Björklund och lägger till en egen pejorativ kommentar så är det inte för att man tycker att Björklund är dålig. Det är för att man inte orkar hitta på något bättre och för att man glömt bort att källkritik borde gälla även på våra sociala medier. Han är vår skolminister och det är hans förbannade plikt att komma med förslag på hur skolan ska kunna vända resultaten. Han får frågor som han förväntas svara på och vad han än säger i nuläget så blir det stora rubriker eftersom även tidningarna vill se sina artiklar länkade på Facebook.

 

Att inte vilja släppa in elever som kommer för sent är ett resultat av frustration över att elever inte respekterar tiderna, över att ständigt komma av sig och få börja om för att allt stannar av när dörren ideligen öppnas och en ny elev kommer in. Om det handlade om att någon hade missat bussen så skulle det inte vara ett problem eftersom det inte skulle hända en tredjedel av klassen varje morgon. För er som inte arbetar i skolan är detta kanske förvånande, men att en tredjedel av eleverna inte finns på plats när lektionen börjar är inte så ovanligt som man vill tro.

 

Att förvänta sig att elever läser minst en skönlitterär bok per termin är inte att kräva för mycket, snarare tvärtom. Det är väldigt lite i europeiska mått mätt. Att få en bok med sig hem över loven är fullständigt normalt i de allra flesta europeiska länder, och det går verkligen inte att jämföra med ett hemarbete. Att läsa en bok är att öka sin läsförståelse, att öka sitt ordförråd och att öka sin analysförmåga. Det är inte detsamma som att ha en ond lärare. Att läsa en skönlitterär bok kräver inte heller att man har föräldrar som kan hjälpa en, det är något som alla kan göra. Visste ni att det finns ungdomar i Sverige som inte har en enda vän som har läst en hel bok? Känn på det; inte en enda vän som har läst en hel bok. Det är allvarligt.

 

Trots att detta är på god väg att bli mitt längsta blogginlägg någonsin så kommer jag att skriva något om vad jag tror om den svenska skolan. Jag tror faktiskt att jag ska göra en osorterad punktlista… ja, så får det bli.

·         Det fria skolvalet: valfrihet är bra och jag kommer inte att stödja reformer som minskar på valfriheten. Möjlighet till vinst i skolan är däremot roten till mycket ont inom skolvärlden. När skolor tvingas konkurrera och varje elev har ett pris på sitt huvud så kommer kompromisserna. Eleverna stannar där föräldrarna trivs. Föräldrar trivs om de har mycket att säga till om och om eleverna får bra betyg. Alltså kan föräldrar bestämma att eleverna inte ska läsa böcker hemma eftersom allt skolarbete ska ske i skolan. Detta sker alltså trots att massor av andra föräldrar vill att barnen ska läsa hemma, men de ser istället till att ha böcker tillgängliga för sina barn. Ni ser vinnar- och förlorarstrukturen, eller hur?

 

·         Den kränkta generationen: barn är faktiskt i ganska stor utsträckning curlade idag. Det känns inte bra att säga, men så är det. Det har hänt att lärare fått arga mail eller blivit uppringda efter att ha höjt rösten åt en elev. Det har hänt att föräldrar stödjer sina barn trots att de uppenbart har handlat fel, och menar att skolan inte förstår dem. Oavsett vad som händer så är det liksom alltid någons annans fel. Det är lite synd om barnet.

 

·         De obehöriga lärarna: om vem som helst kan arbeta med att undervisa våra barn så är det inget märkvärdigt med det yrket. Varför ska en lärare vara utbildad när det går bra ändå? Varför ska en lärare ha så hög lön när vem som helst kan utföra arbetet? Varför ska jag som har så höga betyg vilja utbilda mig till ett låglöneyrke? Och framför allt: Varför är våra barn värda utbildad personal?

 

·         Stora undervisningsgrupper: eleverna får aldrig uppleva lugn och ro. För att komma ifrån det värsta stöket så flyr de till grupprummen där de lämnas ensamma med sina arbetsblad. De producerar svar, ibland riktigt bra svar, men att det är i samklang med andra som den verkliga kunskapen uppstår får de aldrig erfara.

 

·         Utarbetade lärare: med stora undervisningsgrupper, bullrig arbetsmiljö, administrationspålägget från Helvetet och ständigt hemarbete är lärare den mest utarbetade arbetsgruppen vi har (här borde jag ha en källa men utgår istället från mitt minne). Hur ska en lärare orka vara på topp när den inarbetade tiden går åt till att rätta? Hur blir det med undervisningen när det aldrig blir lugnt i klassrummet? Lösningen blir arbetsblad och grupprum, och en stilla önskan om att de stökiga eleverna ska välja grupprummet så att man för en gångs skull får prata med de arbetssamma eleverna.

 

·         Segregationen: eleverna går i skolor där de kan spegla sig i klasskamraterna. Det är ett naturligt val att göra så, men barn från utsatta områden får aldrig veta hur ett arbete som verkligen är bra kan se ut. De är stolta och glada och får betyget C på ett arbete som de hade behövt redigera på en skola som ligger i ett annat område. Vilken lärare är människa att ta död på stoltheten och säga att det inte duger? Det är inte så enkelt och det är inte alltid någons fel. Det är ju ändå i de här områdena som flertalet elever med ofullständiga betyg bor. Vad gör då ett litet glädjebetyg för skillnad?

 

Det finns så mycket mer att säga om skolan, och det finns så mycket att göra för att det ska bli bättre för våra barn och elever. Ibland känns allt bara så stort och omöjligt. Men en sak är säker: att skriva oreflekterade kommentarer på sociala medier för att få några raljerande svar och några gillaknappningar som uppskattning tillbaka är inte rätt väg att gå. Kan vi inte, oavsett partitillhörighet och ideologi, börja tala om skolan istället?