Jag - en superhjälte!

För några veckor sedan så läste jag Alla mina vänner är superhjältar som är skriven av Andrew Kaufman vilken jag för en kort stund blandade ihop med Andy Kaufman. Det är inte helt galet, men likväl fel. Jag tror att det kan vara den viktigaste bok som jag någonsin har läst. Existentialisten, och läraren, inom mig vill ha den i klassuppsättningar och göra det till den enda läroboken i religionskunskap, kanske även i svenska.

Nåväl, boken är en bedårande historia där en helt vanlig Tom har hamnat i ett sällskap med enbart superhjältar som innehar mer eller mindre användbara superhjälteförmågor.  Han blir förälskad i Perfektionisten som tyvärr blir hypnotiserad av Hypno och allt vänds redan under bröllopsfesten till eländes elände. Perfektionisten sörjer Tom (läs, så fattar ni) och tjatar på Klockan om att hon ska ta med henne på en tidsresa trots att Klockan talar om att Perfektionisten kommer att bli besviken. Klockan låter sig till slut övertalas och tar med Perfektionisten på en resa in i framtiden där ingenting finns. Ingenting, absolut ingenting! Varför? För att framtiden inte har hänt förstås. Framtiden finns hos oss; våra val och beslut kommer att skapa den.

Har jag någon superhjälteförmåga?

HITTA DITT EGET SUPERHJÄLTENAMN

Det är sant att det flesta superhjältar har lustiga namn. Men de måste komma på namnen själva. Tänk dig hur svårt det skulle vara. Prova själv: koka ner din personlighet och dina förmågor till ett enda uttryck eller en bild. Om du kan göra det, är du antagligen redan en superhjälte.

Sedan står det något om att jag kanske upptäcker något som jag inte tycker om, men det bortser jag ifrån. Det står också att de flesta superhjältar inte har någon dräkt så det behöver jag inte heller grubbla över.

Någon dag senare utbrister en elev: ”Du lyckas alltid hitta någonting att gå vidare på även om det är meningslöst. Är det din superhjälteförmåga eller?”

Vad?!

Upptagen av känslan över att ha funnit min superhjälteförmåga tog jag upp händelsen i lärarrummet och frågade om de visste vilken som var min speciella förmåga och fick genast svaret: ”Att flyga under radarn?”

Vad?! Kan jag ha två förmågor?

Idag är det Mors dag. Jag fick en hälsning från den yngste sonen, Oscar, via Facebook. Han gav mig superhjälteförmågan Supermorsa och tackade för att jag är jag.

Vad?! Jag har tre superhjälteförmågor!

Från och med nu är således mitt namn

Maria Katarina Meningsskaparen Underradarnflygaren Supermorsan Thollander

Jaaa!

Jag och Jamie

När såg du senast en gråhårig medelålders kvinna? Har det ens hänt under de senaste åren? Medelålders kvinnor är lite gulbruna och slingade i håret. Några har ett hår som går åt rött och hos några andra är det rejält mörkt. Men grått är det aldrig. Det är liksom inte på sin plats med gråhåriga kvinnor, och det tänker jag ändra på. Jag har sedan en tid släppt hårfärgandet och ser med spänning hur min utväxt blir längre och längre, och snart kommer jag att se så där förfärligt halvfärgad ut; som en som slarvar med sitt utseende. Ingen kommer förstås att förstå att det är en del av ett projekt som jag driver – Projekt naturlig look.

Jag ser hur mitt mycket mörka hår växer fram, och visst finns där några gråa stänk. Undantaget är luggen som delvis är helt grå, fast det har den varit sedan tonåren och redan då kallade en vän delar av min lugg för tomtehår. En läkare jag talade med berättade att det är mycket troligt att pigmenten dött på den fläcken, efter en olycka då jag slog i skallen ganska rejält.

Jag tror att det här kan bli fint. Jag verkar i alla fall vara lika glad som vanligt.

Varför gör jag nu detta? Svaret är inte helt självklart, men jag tror att det egentligen handlar om att jag tycker att det är ganska töntigt att hålla på med att färga håret. Värst är det någon månad efter den senaste färgningen när den naturliga färgen tittar fram; det ser ju lika förfärligt ut som avgnagt nagellack. Det andra är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant med utseende för att jag ska bry mig så mycket. Det tredje skälet är att jag är nyfiken på hur det ser ut. Nu borde det kanske vara på sin plats att också tala om miljögifter, men trots att det är bra för miljön så har den aspekten inte varit en avgörande del av mitt beslut.

Kan jag bli hälften så cool som Jamie Lee Curtis så är jag nöjd. Hon går emot trenden och är bäst som vanligt.

Jag har fått några reaktioner på mitt hår, och det förvånar mig. Själv tänker jag väldigt sällan på hur andra ser ut; vilket självklart beror på att jag helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av andras utseendeval. Trots det så har jag nu skrivit fler sammanhängande ord i ämnet än jag någonsin tidigare i livet har gjort.

Nu över till något helt annat: Det drevas i Sverige. Jädrar, vad det drevas! Det krävs inte mycket för att människor ska tappa förståndet och dela, dela, dela av allt som smutskastar, förlöjligar och hånar den som det för tillfället drevas emot. Jag har aldrig förstått den här sidan av mänskligheten och när jag tänker på hur det har sett ut de senaste veckorna så blir jag förskräckt. Delandet är utan finess, träffsäkerhet och bildning och jag undrar vem mer än de redan invigda som ens orkar ta till sig eländet. Påverkar det någon eller något? Troligen inte, förutom den som drabbas och då handlar det bara om ren ondska. Varför vill någon vara ond? Märkligt är ordet.

Ta’t lugnt där ute!