Det egentliga problemet med Björn Söders uttalande

När jag en gång i tiden gick i skolan så fick jag lära mig att begreppet nation inte hörde ihop med stat. En nation var ett folk som hörde samman genom gemensam historia, gemensamt språk, gemensam kultur och gemensam religion. Det finns säkert fler kriterier än så, men det är dessa som kommer upp i huvudet nu. Det är inte rimligt att jag är den enda som vet detta. Det måste vara fler som har gått i skolan och lärt sig de grundläggande begreppen, om inte annat när vi läste om Gavrilo Princip. 

Nu kände jag mig tvungen att kolla upp definitionen på Wikipedia, denna ständiga leverantör av moderna människors kunskap, och där står det att: ”En nation är ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, härstamning, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer.” Okej, men det är ju nästan samma som jag skrev först.

Trots att jag är svensklärare så vet jag att jag idag kommer att få frågan om det som Björn Söder har sagt. Jag kommer att välja att utgå från ämnet svenska och begreppsbildning. Vad betyder egentligen begreppen nation, stat, land, etnicitet, kultur och många andra som har dykt upp i samtalen de senaste dagarna? I min lärarroll är det viktigt att vara neutral och jag tror att det är därför eleverna ofta frågar mig om dagens snackisar, eftersom jag tycker att saklighet är kul.

Men nu är jag bloggare och då skriver jag vad jag vill!

Det duger inte att vi använder det vetenskapliga begreppet nation som om det vore detsamma som stat. Till slut kommer det att slå tillbaka mot oss och vi kommer att framstå som okunniga, och på något sätt får Sverigedemokraterna därför rätt igen, de kommer med all säkerhet ändå att rida ut den här stormen också. När samtalet handlar om teknikalitet istället för värdering så hamnar vi i famnen på dem. Är det något de kan så är det nämligen precis exakt just detta; det är Sverigedemokraternas ideologiska planhalva vi befinner oss på.

Björn Söder sa i en intervju, som publicerades i DN ihelgen, att judar, samer och tornedalingar tillhör sina egna nationer men att vi har accepterat att de finns här hos oss. Han har senare i en TV-intervju nämnt de fem minoritetsspråken som vi har, så jag antar att han då också menar att svenska romer och finländare tillhör de accepterade minoritetsnationerna i Sverige. Resten av nationerna i vårt land ska, enligt Björn Söder, i så stor utsträckning som möjligt assimileras till det som är svenskt.

Problemet med Björn Söders uttalande är alltså inte att dessa grupper inte är svenskar, ur ett nationalistiskt synsätt, men eftersom vi använder samma begrepp oavsett om vi talar om nationen eller staten så blir detta en sammanblandning av begreppen som självfallet skapar vrede och oro hos de allra flesta. Att tala om den ena eller andra nationen är inte att värdera människor, det är i sig ett värdeneutralt begrepp.

Men vad är då problemet med Björn Söders uttalande?

Att använda begreppet nation som underlag för ett värderings- och utsorteringssystem är grunden för rasism. Nationalisterna på 1910-talet använde parollen: En nation – En stat! och ville därmed sortera in människor så att de som var så lika som möjligt fick ett landområde, som de självfallet hade någon form av historisk koppling till, där de kunde leva tillsammans. Jag vet inte vad de sa om människor som inte ville leva i den utvalda staten, eller om sådana som hade flera ursprung än ett, men däremot vet vi vad nazisterna tyckte när de senare utvecklade nationalismen ytterligare och lade störst vikt vid etnicitet som utsorteringsmekanism.

Att vara nationalist innebär alltså att man förespråkar en eller väldigt få nationer inom ett lands gränser och det är ur den idén som dagens nationalister, och även Sverigedemokraterna, har vuxit fram.

För oss kosmopoliter blir den ideologin omöjlig att omfamna. Vår rörelsefrihet, vår religionsfrihet och vår yttrandefrihet säger oss att detta inte går att förena med vår tro på den fria kosmopolitiska människan och det är också där vi hittar problemet med Björn Söders uttalande! Ska vår rörlighet begränsas? Ska det vara omöjligt att lämna Svenska kyrkan och konvertera till islam? Vad är det egentligen de talar om?

Staten Israel är för övrigt ett exempel på ett land som lutar sig mot den idén, och det är också därför många nationalister ideologiskt stöder Staten Israels existens. En nationalist är nämligen inte med nödvändighet rasist, men det är ändå ofta så det förhåller sig.

Sverigedemokraterna är ideologiska nationalister och jag är fullkomligt övertygad om att en stor del av deras anhängare också är rasister, även om det inte uttrycks i partiprogrammet. Men varje gång vi kallar Sverigedemokraterna för rasister så måste vi ha klart för oss vad det är vi talar om, att urvattna laddade begrepp leder ingen annanstans än att vi saknar ord när vi väl behöver dem.

Att slänga sig med uttalanden om hur Björn Söder kan vara Sveriges vice talman när han inte ens vet vilka som är svenskar, är egentligen bara ett uttryck för okunnighet. Varför diskuterar vi inte värderingar och ideologi istället? Ett större problem än det som Björn Söder sa under intervjun borde vara att Sverigedemokraterna har ett fullsatt seminarium om svenskhet. Varför lägger vi inte fokus där istället? Vi måste orka ta i det som kräver eftertanke och reflektion och inte fastna i utspelsretoriken, som dessutom ofta innehåller sakfel. Vill vi ha en bättre värld så måste vi orka tänka!

Ha’re gott! 

Tack för tipset!

Utbildningsnämnden i Södertälje fick i uppdrag att hitta på ett namn till den nya idrottshallen i Pershagen. Det var knappast en vild diskussion, utan vi var tämligen överens om att den skulle heta Pershagenshallen. Då vaknade KD:s gruppledare upp och talade om ett förfall i nämnden. Som svensklärare och ersättare i Utbildningsnämnden kan jag bara tacka för inlägget i debatten och önska att det hade hänt för två veckor sedan då vi arbetade med ordbildning i mina gymnasieklasser. Nu får jag nöja mig med att behålla det i minnesbanken.

Veronica Westergård @KDVeronica · Nov 12

Helt förbluffad att utbildningsnämnden fattat beslut om namnet Pershagen(s)hallen. Varför genitiv-S? Nästa steg Östertälje(s)hallen? #550pol

Förklara med hjälp av det som du har lärt dig om ordbildning varför tweeten är orimlig.

Svar: Det är inget genitiv-s, utan ett vanligt foge-s som används när två ord sätts samman och det första ledet är en sammansättning. Foge-s används aldrig när förledet slutar på en vokal. Hon som har skrivit tweeten kan inte reglerna för ordbildning vid sammansättning.

Varför tror du att acceptansen är större för Västergårdshallen än för Pershagenshallen? Är någon av formerna mer rätt än någon annan?

Svar: d har ett ljud som formas närmare s i munnen än vad n har. Alltså ljuden ligger längre ifrån varandra och därför blir det inte bekvämt att uttala. Båda formerna kan fungera, även om det grammatiskt är mer korrekt att skriva med foge-s. Ibland är det bättre att välja det som känns bäst att säga och i det här fallet är det en smaksak.

Kan du ge ett exempel på när ett uteblivet foge-s skapar en märklig effekt?

Svar: När Fotbollsförbundet ändrade sitt namn till Fotbollförbundet så ändrade de samtidigt betydelsen till att bli ett bollförbund för fötter istället för ett förbund för fotbollar. Det vanligaste blir att människor säger Fotbollsförbundet eftersom det är mer naturligt att använda foge-s.

Risken att göra bort sig minskar med ökad eftertanke.

Ha’re så gôtt!

För er som inte orkar fler analyser – här kommer facit

Jag har ledsnat på diskussionerna om valresultatet, om de ideologiskt baserade analyserna av varför det blev som det blev. Men när mina elever frågade vad det är som händer i Sverige och hur de ska förstå valet så ville jag naturligtvis ge dem ett svar. Jag tog fram whiteboardpennor i fyra färger och började att med hjälp av pilar, block och bokstäver att förklara.

Vi har åtta partier i Riksdagen. Medelvärdet för åtta partier är tolv och en halv procent och utifrån det kan vi se om något parti är under- eller överrepresenterat. Socialdemokraterna och Moderaterna är klart överrepresenterade, och därmed de starkaste partierna. Sverigedemokraterna har tagit sin andel med ett litet övertag. Resten är småpartier. Om Vänstern hade fått alla F!:s röster så hade de fortfarande legat under tolv och en halv procent. F! har således ingen egentlig makt mer än att de sätter fokus på den viktiga frågan om jämställdhet. Hade de kommit in i Riksdagen så hade det inte påverkat resultatet, eller politiken, på något revolutionerande sätt.

Det tredje största partiets, Sverigedemokraternas, framgång beror delvis på de två största partiernas misslyckanden. Enligt SVT:s vallokalsundersökning så röstade de som röstade på SD främst på SD, M och S i riksdagsvalet 2010. Det beror inte på att M och S har en invandrarfientlig politik utan på att det är de enda två statsbärande partierna vi har. Med utgångspunkt från detta faktum så kan vi alltså anta att SD:s väljare vill ha stabilitet, tydlighet och handlingskraft, och under de senaste åren har ingen av partierna kunnat visa upp något av detta. Moderaterna har fört en tämligen tillbakadragen politik där de har varit nöjda med att saker och ting har flutit på samtidigt som många har kunnat se klyftorna och orättvisorna i samhället öka. Socialdemokraterna har å sin sida haft trassel med vem som ska leda partiet och vilken politisk riktning de ska ta, inte minst i skolfrågan har de vacklat under det senaste året; och vad tycker de egentligen om vinster i välfärden? Båda dessa partier har således saknat stabilitet, tydlighet och handlingskraft, vilket faktiskt inte Sverigedemokraterna har. Sverigedemokraterna har å andra sidan ingen makt, men det har inte varit det avgörande för deras väljare.

Människor som dras till de stora partierna av andra skäl än de ideologiska har blivit hemlösa. Att rösta på ett litet parti som bara genom förhandlingar kan påverka politiken lite grann är för de här väljarna inte ett alternativ; ofta är de inte så insatta i, eller intresserade av, politikens grundfrågor att de ser skillnaderna mellan småpartierna. Småpartierna framstår för den här typen av väljare som både tramsiga och onödiga.

En väljare frågade mig, när jag stod i valstugan, om varför man skulle rösta på Miljöpartiet nu när alla partier har miljön inskriven i sina program. En annan frågade varför vi inte bara kan ta det bästa från varje parti och skapa ett enda stort parti så att vi slapp rösta.En tredje talade om att han ska rösta på alliansen eftersom han inte har råd med dyrare bensin. Människor engagerar sig men har inte hela bilden, och varför skulle de? De sopsorterar, väljer ekologiskt, löser livspusslet och försöker hitta bra skolor till sina barn. Att sätta sig in i varenda detaljfråga är inte självklart för alla som är utanför den politiska sfären.

Alliansen förlorade och de rödgröna vann inte. Det är faktiskt så att ingen vann det här valet. Något parti gjorde möjligen en delseger, men att kora någon vinnare är omöjligt med det här resultatet. Däremot har Stefan Löfven som partiledare för det största partiet fått i uppdrag att bilda en regering, och om han lyckas så blir han statsminister. Om han inte lyckas så blir det troligen omval.

Det är nu som småpartierna har möjlighet att visa om de är statsbärare med fokus på lösningar, eller om de är just småpartier utan bäring. Att Socialdemokraterna är beredda att förhandla har alla som läst en löpsedel den senaste veckan förstått, men hur är det med de andra? Kan Vänsterpartiet tänka sig ett Sverige med vinster i välfärden? Kan Folkpartiet tänka sig en framtid utan satsningar på kärnkraften? Kan Miljöpartiet överge kravet på kortare arbetstid och minskade anslag till försvaret? Kan Centern bli mindre fackföreningsfientligt?

Att rösta är att ta ansvar, men att vara politiker är också att ta ansvar. Vilket ansvar är partierna beredda att ta? Är ideologiska låsningar och parlamentarisk oreda viktigare än förhandling och stabilitet? Det handlar om att ge och ta, även från de regeringsbildande partierna. Ingen ska förlora i förhandlingarna efter ett val som ingen har vunnit.

Det andra statsbärande partiet, Moderaterna, visar att de är ett ansvarstagande och statsbärande parti genom att uppmana till besinning och förhandling. Själva står de ideologiskt så långt från Socialdemokraterna att det skulle vara som att de grävde sin egen grav om de också gav sig in i förhandlingarna. Dessutom skulle ett omval innebära att alliansen går till val utan statsministerkandidat, och det är precis den typen av otydlighet som Sverigedemokraterna livnär sig på. Det är med andra ord lätt att vara ansvarstagande när det är de andra som ska ta ansvaret. Lösningen är alltså att Löfven får till det utan att småpartierna blir förnedrade.

Vänsterpartiet är stukade men inte halta. De är ett ideologiskt tydligt oppositionsparti och inte ett regerande parti, så det här kan vara den bästa lösningen även för dem. Nu behöver de inte stå till svars inför sina väljare på samma sätt som de hade behövt göra om de hade varit i regeringsställning. Men kommer Miljöpartiet att klara den balansgången?

Angående främlingsfientligheten: Det handlar inte om rasism eller främlingsfientlighet, utan om att segregationen ökar och att det leder till ett otryggt samhälle för alla. Då är det lättare att skylla på invandringen snarare än de sociala klyftorna eftersom det senare kräver en djupare analys. Här har alla partier misslyckats. Samtidigt leder oroligheterna i främst mellanöstern till stora flyktingströmmar och många av dessa flyktingar reser mot Sverige. När Sverigedemokraterna då säger att deras lösning är att hjälpa människor i deras hemländer så ser många att det är en bättre lösning. Människor är inte onda, men de vill hålla problemen ifrån sig och Sverigedemokraterna är de enda som levererar i frågan. Att se effekterna av deras politik kräver djupare analyser och då har man direkt tappat en stor del av väljarkåren. Väldigt många av väljarna är nämligen djupt och innerligt ointresserade av djupa politiska analyser.

Vad tycker jag då? Jag anser att blockpolitik är skit; tack vare den har vi haft ett ideologiskt låst läge under åtminstone hela min livstid. Det största partiet ska få i uppdrag att bilda regering och genom förhandlingar ska den regeringen kunna ha vilka konstellationer som helst. Om ingen vill samarbeta med dem så övergår uppgiften till det näst största partiet. Så skapas ett starkt, trovärdigt och livskraftigt parlamentariskt läge.

Minnes I Kärnkraftsomröstningen!

P.S. Det där sista sa jag aldrig.

Att sträcka ut en hand - om härskarteknik

Vi var många som såg det och vi var många som upprördes. En del upprördes över Annie Lööfs handling och andra över att Stefan Löfven inte redde upp situationen bättre; han som vill bli vår näste statsminister och allt.

”--- du skulle väl kunna ta och läsa den till imorgon och ---”
”Nej. Nej. Det är bara käbbel, det är bara käbbel --- du kan behålla den där. Behåll den där du.”
”Men du måste ju kunna läsa den här.”

FB: --- hur jag ska bete mig inför det faktum att jag längtar efter att älska med dig.
Jag: ”Du ska behålla det för dig själv.”
FB: ” I min fantasi kommer det att ske ändå.”
Jag: Ja. Och då håller du det för dig själv. Det är så enkelt.
FB: ”Fast om jag vill att du ska veta att det är så?”
Jag: ” Fast om jag inte vill veta då?”

Dagen efter handlade diskussionen om Löfvens reaktion och väldigt lite om Lööfs tilltag. Det blir intressantare rubriker av att en statsministerkandidat tappar kontrollen över en situation än att en minister inte tar ett nej för ett nej. Lööf är en ung stark kvinna som vågar ta plats i en mansdominerad värld och mediesuccén är total. Diskussionen om härskarteknik kommer inte riktigt igång mer än i någon antydan om att Löfven som vit medelålders man inte kunde ta emot en tillrättavisning av en yngre kvinna och använder härskarteknik genom att vägra ta emot rapporten och att fösa undan Lööfs framsträckta hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.

”Ja, det var ju inte så statsmannamässigt gjort av Stefan Löfven. Jag var lite orolig för om han skulle ge mig ett jujutsu-grepp eller inte. Men skämt åsido, jag tycker att det var svagt av honom att inte ta emot rapporten --- Han blev ganska pressad och stressad --- han hade kunnat göra det enkelt för sig --- men det vägrade Stefan Löfven att göra.”

Visserligen ett ”skämt åsido” men antydan om att den svage hade satt den starke i rubbning, och att det kunde utgöra ett hot, fanns där. Var fanns kritiken mot Lööf? Varför frågade ingen om inte ett nej även gäller för medelålders vita män? Varför ställdes aldrig Lööf mot väggen?

Stefan Löfven tonar ned hela händelsen med att han har läst rapporten tidigare och att det krävs mer för att få honom att tappa fattningen. Dagen efter gör han en bra insats i en TV-sänd partiledaredebatt och saken är därmed ur världen.

FB: ”Och nej, du hade inte alls gillat det jag tänker just nu, hur tydligt det än är.”
Jag: ”Tänk inte så mycket. Sov istället!”
---
FB: "Jag har sån stark lust att dela känslan med dig. Fast du skulle nog tycka att det var att gå alldeles för långt."
Jag: "Förmodligen --- Det är nog bättre att sova. Jag fastnade i nyheten om Robin Williams, men nu är det dags."
FB: "Sov så gott, jag håller händerna på täcket --- Eller inte
---
Kan inte vara så värst mycket tydligare än så här, åtminstone i det avseendet."

När jag vaknade på morgonen och öppnade Facebook på mobilen såg jag bilden på den erigerade penisen som han höll i sin hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.

Ett nej betydde inte nej.

Jag blockerade min vän och var arg i en halv dag och har därefter inte ägnat händelsen så många tankar, så stort och märkvärdigt var det inte för mig och som medelålders kvinna behövs det mer för att jag ska tappa fattningen och komma ur balans. Det allvarliga är att det för den här mannen var självklart att han hade rätt att skicka ett oönskat foto till en kvinna som upprepade gånger har sagt nej; det är en del av en könsmaktsordning och en uttalad härskarteknik som vi gemensamt måste motarbeta. Varje gång som någon trugar på en annan människa något som den har sagt nej till så måste vi reagera; det är så vi visar innebörden av, och respekten för, ett nej.

Och när jag frågar mig själv om min egen skuld så läser jag igenom vår chatt och tittar särskilt på alla gånger som jag sade ifrån och tänker: Jag sa nej!

Nej!

Dagens förtydligande för den som vill missförstå:
Jag jämställer inte en rapport med en penis.
Jag jämställer inte Annie Lööf med en vän som inte ville förstå nivån på vår relation.
Jag jämställer inte heller Stefan Löfven med mig, åtminstone inte i det här avseendet.

Jag jämför två händelser där ett nej inte togs på allvar.

Vem är jag när du ringer på dörren?

Det blev ingen Prideparad för mig i år. Istället fick jag ett ovälkommet besök av Hostan från Helvetet som, alliterationen till trots, är allt annat än snygg. Luftkonditionering, fläktar och allmänt drag har ställt till med en retning och jag hostar så fort jag pratar eller rör mig. Jag är alltså inte sjuk och behöver inte hosta upp någonting, det är bara en ständigt pågående retning som inte bara drabbar halsen utan hela mig. Hade jag varit lagd åt ordvitseri så hade jag kunnat skriva något fyndigt om att min rethosta retar gallfeber på mig, men jag är inte riktigt där just nu.

Detta är lämplig klädsel en het högsommardag. Det som har varit min räddning denna sommar, luftkonditionering och korsdrag, har visat sig vara min värsta fiende.

På Apoteket (det statliga) så fick jag rekommendationen att ta hostmedicin även på dagtid och att använda en halsduk inomhus. Halsduk… jaha. Det är alltså inte nog med att jag vädermässigt har upplevt en av mina sämsta somrar någonsin, jag ska dessutom, som en direkt följd av denna sommar, tvingas att bära halsduk.

Jag gör mig av med sådant som jag inte behöver. Det är faktiskt en av mina talanger, att jag inte är särskilt nostalgisk och helt enkelt gör mig av med grejer. Därför blev jag förvånad när jag tittade i min burk med pins. Ja, jag blev ju inte förvånad över att den fanns eftersom det är jag själv som lägger mina pins i den. Förvåningen rörde mer vad som fanns i den. Jag vet att en del inte finns kvar, men det var ändå en hel del som fanns där.

Det finns så många människor i mig, och vem är jag när du ringer på dörren?

Jag vet ju vem jag är och jag kan se de logiska promenaderna mellan de olika pinsen. Jag kan se en människa som följer sitt samvete och som egentligen inte har förändrats särskilt mycket, men som däremot hellre framstår som velig än låter sig definieras av att andra ändrar ståndpunkt.

Detta är en del av de pins som har fått definiera mig sedan någon gång på 90-talet. Jag vet att jag har haft pins som inte längre finns kvar, utan på något sätt har försvunnit. Det har med andra ord inte varit ett medvetet samlande. Alliansens pin har för övrigt inte hamnat vid sidan om av en slump.

Jag tycker fortfarande att idén med EU är bra, men det behövs reformer. Allas lika värde är förstås viktigt för alla demokratiska människor och miljöfrågor och grön politik har i princip alltid varit huvudfrågor för mig. Att jag är lärare vet alla. RUT var i sin ursprungsform någonting bra, innan vansinnet tog över och det blev mer av ett bidrag för rika än vita arbeten för en tidigare oförsäkrad och otrygg svart arbetsmarknad. Jag är den jag är, med inslag av naturlig mognad förstås, och att göra en resa i mitt förflutna är att komma något närmare sanningen om mig själv. Men jag har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, tyckt om Alliansen. Jag var öppet emot Vårdval Stockholm även när jag som landstingskandidat förväntades vara för. Jag minns att jag vid ett tillfälle utbrast, till vår gruppledare: ”Därför måste Alliansen bort från landstinget!” Om det då handlade om Filippa R eller Christer W eller oviljan att hålla fast vid vallöftet om enhetstaxa från valrörelsen 2006 minns jag inte. Däremot minns jag att jag själv tänkte att jag nog borde dämpa mig lite.

Djurgårdare har jag varit så länge som jag har brytt mig om att det finns olika idrottslag. Att hålla på ett lag kan inte på något sätt jämföras med att tillhöra ett politiskt parti. Ett partis seger kan aldrig vara större än frågorna de driver medan Djurgården ska vinna oavsett.

Kära dagbok!
Arbetslös, dag 1: idag skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen som arbetssökande. Det tog längre tid än jag trodde att det skulle göra, men personalen var kul på det där sättet som nästan fick mig att fråga om de inte hade ett arbete åt mig där. Men det kändes lite märkligt att jag inte fick skriva in mig som sökande till alla jobb som verkade kul, utan fick hålla mig till gymnasielärare.

Arbetslös, dag 2: jag vet inte om jag är arbetslös eller ledig på lördagar och undrar om det gör någon skillnad. Jag åkte inte upp till Stockholm och Prideparaden. Det var hostan som hindrade mig. Jag har bytt ut kaffet mot hostmedicin och jag hoppas att det kommer att hjälpa.

Jag har klivit in i en ny värld och jag vet inte var jag kommer att hamna, men min inre kompass brukar se till att det löser sig.

Herre Jösses, vad varmt det är med halsduk!

Om att vara en bra lärare och längtan efter att få sova

Vi återvände till Paris, hyrde en liten tvåa på Rue Pouchet i arrondismentet som i folkmun kallades det farliga 17:e, ovanför en vinhandel. Och trots att vinhandlaren förmodligen drack fler flaskor än han sålde, fick han ett passande nyktert infall just som vi letade efter någon i kvarteret som kunde passa Mathilde, och föreslog sin syster.

Jag kan inte påstå att Författaren i familjen, av Grègoire Delacourt, på något sätt är den bästa bok jag har läst, men den fängslar på det där sättet som en bok som har sin styrka i uttrycket snarare än i handlingen så ofta gör. Jag ler åt formuleringar, skrattar gott åt sådant som jag känner igen och nickar instämmande åt cynismerna. Återigen har jag sovit och läst mig fram till ett resmål. Min längtan efter att få sova har ibland tagit sig sådana uttryck att jag köper en resa för att få mitt lystmäte tillfredsställt. Sova och läsa. Någon tänker åt mig och jag vaknar till och raglar ut mot en offentlig toalett på någon ort som jag inte vet var den ligger, och än mindre vad den heter, och fortsätter sedan projektet med att sova. Och läsa.

På Isle of Wight blev det en alldeles för kort vandring i vackra Shanklin Chine som är en ravin som skulle kunna ha delat ön om inte befolkningen hade satt stopp för vattnets slitage. Ibland är människans intrång på naturens skeenden inte enbart av ondo. Min vandringslust vaknade i alla fall och det skulle inte förvåna mig om jag någon gång, om inte alltför länge, vandrar runt i England.

När jag hade sovit klart så ringde jag till Anna. Jag hade en idé som var så bra att det inte kunde vänta. Ivrigt tog jag fram hennes kontakt på mobilen och gjorde alla de nödvändiga trycken på nuddskärmen.

En främmande människa och ett främmande språk hördes i örat på mig och jag bad om ursäkt och lade på. Sanningen är ibland inte rättvis, och denna gång var sanningen den att det krävs +46 istället för första nollan om jag ville tala med Anna från den plats där jag befann mig. Det som inte är rättvist med den här sanningen är att jag redan visste det.

Anna och jag bestämde att vi nästa sommar ska åka tåg genom södra England, ta båten till Jersey, fortsätta till Paris och sedan på ett eller annat sätt ta oss hem igen. Min gissning är att vi kommer att dividera fram och tillbaka om vi ska ha resväska eller ryggsäck. Allt handlar om hur vi vill framstå; vad vi vill visa omvärlden. Är vi två världsvana backpackers eller två skrattande tokstollar? Senast vi var på resa tillsammans så kallade hon kartan som jag hade skrivit ut för horkarta; det vittnar om ett visst humör, men även om en del humor. Jag tror att vi satsar på resväskor. Tre veckor tyckte vi att en sådan resa borde ta. Det tyckte vi bra, tycker jag.

På den steniga stranden invid piren i Brighton hittade jag några vackra stenar. Nu pryder de min fönsterbräda i vardagsrummet. Självfallet var de vackrast när de var i Brighton men nu är de, likt skärvor av ett minne, en del av mitt hem.

De närmaste två åren ska jag läsa Svenska som andraspråk på halvfart. Efter det så kommer jag att kunna be Skolverket att skicka en ny lärarlegitimation till mig. Jag har jobbat i många år med nyanlända ungdomar i gymnasieålder; jag har fått se dem utvecklas och jag har fått glädjas med deras framsteg. Jag har fått trösta dem när det inte har blivit som de har tänkt och jag har fått hjälpa dem att komma vidare. Framför allt har jag fått möta respekt och vänlighet och förståelse. Genom arbetet med dem har jag blivit en bättre människa och jag kan inte stå ut med tanken på att aldrig få vara där igen.

Trots att jag kommer att sakna mina elever på Mälardalens Tekniska så vet jag att jag ändå gjorde rätt när jag sa upp mig från det som andra lärare betraktar som ett drömyrke. Jag kommer att fortsätta att rekommendera skolan och kanske kommer jag någon gång tänka att det var synd att jag inte kunde göra det till min skola.

Jag är lärare för att jag vill undervisa. Jag vill visa eleverna vägen in i en underbar värld av kunskap, en värld där fakta lägger grund för förtrogenhet som väcker nyfikenhet och vilja att lära mer. Jag vill att de ska växa genom det som de upptäcker. Och jag vill att de ska vilja upptäcka mer. Det ska vara kul att kunna!

På den senaste elevenkäten snittade jag i en klass på fyra poäng av fyra möjliga på frågan om ”lärarens engagemang i ämnet” och jag blev rädd. Jag blev rädd för att jag på en skola där improvisation och spontana infall kullkastar planeringen kommer att slockna. Jag ville inte bli ett slocknat engagemang. Jag vill att mina elever även i framtiden ska se fram emot mina lektioner och jag vill att de också i fortsättningen ska få bevis på att de faktiskt har lärt sig något genom att ligga över riksgenomsnittet på nationella provet. Om jag inte kan vara en bra lärare så vill jag inte vara någon lärare alls.

Nu är det dock dags att ta tag i dagen. Frukost på Tratten känns som en framgångsfaktor i det hänseendet. Den tar vi!

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Sådant jag tänker på och om att börja ett nytt projekt

Saker jag tänker på just nu, sedan jag slutade att tänka på döden alltså, är sådant som kan kopplas till tillvarons... ska jag använda det banala ordet tomhet? Behövs det något mer substantiellt? Något pretentiöst och innehållsfullt? Jag tänker på tillvarons innehållslöshet. Det blev bättre.

 

I november reste jag till Rom för att få uppleva hösten i en vacker höststad. Jag satte mig på en uteservering vid Tibern och kände att ingenting kunde vara bättre än att vara just exakt där jag var tills någontin, en doft eller en känsla, påminde mig om något och jag tänkte: "Åh, vad jag längtar till Paris!"

 

En plan tar form. Jag längtar till Paris och till Rom. Jag vill också se mer av USA. Om jag måste plocka ut några platser så blir det dessa jag väljer. När någon påminner mig om Asien så säger jag att jag har varit i Shanghai och Wuxi och en stad till som jag ständigt glömmer bort namnet på. Namnet påminner om Tjoho, men inte ens jag kan vara så ignorant att jag säger det. Resten av Asien får inte plats om jag måste prioritera. Sydamerika får förbli oupptäckt, åtminstone av mig, om jag måste prioritera alltså. Jag prioriterar också bort den del av Afrika som jag inte redan har besökt och eftersom jag bara har varit i Marocko så är det en stor del som jag aldrig kommer att se annat än på bild. Australien, polerna och Kanada går samma öde till mötes. Bort, bort, bort!

 

Den första veckan i april åkte jag till Paris. Paris var underbart och vackert och vårligt på det där sättet som bara Paris kan vara.

Jag längtar alltid till Paris och Rom. Förut längtade jag alltid till Barcelona men det har gått över. Är det bara tillfälligt måntro?

Jag tänker naturligtvis återse flera andra platser. Hur skulle det se ut om jag inte åkte till London ibland, till exempel? Antagligen kommer jag också att resa till Wien och Bratislava, eller till Venedig när det är karneval någon gång. Men jag längtar alltid till Paris och Rom.

I januari fyllde jag ett halvt sekel. När jag nästan var femtio så tänkte jag väldigt mycket på döden, inte nödvändigtvis min egen (även om det också hände) utan mer som företeelse. Döden kändes onödig på något sätt. Numera tänker jag mest på prioriteringar. Om jag ska kunna suga märgen ur livet så krävs det att jag prioriterar. Det duger inte att tacka ja till sådant som jag inte vill. Det har aldrig varit något problem tidigare men nu är det banne mig viktigt att jag håller på det. Om Europa är den världsdel som intresserar mig mest så är det den som jag ska befinna mig i. Om jag vill åka till USA och vistas där en lite längre tid så får jag se till att det blir så. I övrigt får det bli som det blir.

Bohemliv i Rom; varför har jag aldrig varit bohem i Rom? Eller i Paris? Jag är sedan några år tillbaka för gammal för att bli betraktad som ung och lovande, det tror jag att de flesta är överens om, men spelar det någon roll? När jag var i den lovande åldern så var jag inte särskilt lovande och nu för tiden är jag definitivt mer lovande än ung. Ett ödets ironi kan tyckas, eller kanske bara en realitet som aldrig har haft någon egentlig betydelse. Till alla frågor finns det dessvärre inte alltid några självklara svar.

Livet måste finansieras, och utan att jag vet när det gick snett så har jag som så många andra trasslat in mig i mitt eget liv med amorteringar, studielån, åtaganden och förpliktelser. Som den projektmänniska jag är (egentligen de oavslutade projektens okrönta drottning) så åtar jag mig nu ett nytt projekt.

INOM FEM ÅR SKA JAG ARBETA MINIMALT OCH RESA, LÄSA OCH LEVA MAXIMALT!

Hur svårt kan det vara?

Om ni ska se två filmer inom en snar framtid så rekommenderar jag Le Week-End och Den stora skönheten. Det är två riktigt riktigt bra filmer som väcker vackra och intressanta tankar. Den ena utspelar sig i Paris och den andra i Rom.

Gå och se!