Läslust

Ett bra sätt att tappa intresset för skönlitteratur är att läsa litteraturvetenskap. Jag minns med förskräckelse hur jag plöjde Dostojevskijs Brott och straff på tre dagar, hur jag svepte med blicken från vänster överkant ner till det högra hörnet på varje sida. Samtidigt skulle jag analysera det jag läste och markera intressanta ställen med diverse smålappar med mer eller mindre läsbara noteringar. När jag idag bläddrar igenom boken ser jag att lapparna finns kvar och att mitt ihopstressade krafsklotter knappast var banbrytande. Men en lapp fick mig att le riktigt stort. På uppslaget mellan sidorna 320 och 321 finns en lapp med ett enda ord, understruket och skrivet med versaler, och avslutningsvis ett utropstecken.

MITTEN!

Men ni kan vara lugna; läslusten kom tillbaka. Förra året gick jag en kurs i svenska som andraspråk och till det hörde att läsa diverse skönlitterära texter som på något sätt kunde kopplas ihop med det vi studerade. En av alla dessa böcker var Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Eftersom kursen var på halvfart, och dessutom på Lärarhögskolan, behövde jag inte stressa mig igenom litteraturen och det märks tydligt på mina post-it-lappar, som faktiskt är riktigt informativa. Se bara på den jag fann på sidan 29:

Språkkrock ⇒ kulturkrock
Wzaup dawg?
sjuuuuukt osugen
Horstedts
vs
Jag bär stor förståelse för magnituden på er konflikt.

Under de år jag läste litteraturvetenskap läste pappa en del av de böcker som ingick i kurslitteraturen. Vi diskuterade dem när vi sågs och en gång hade vi en riktigt ilsken diskussion om vem som är den mest manlige mannen i Njals saga. Är det Gunnar på Hlidarende eller Skarpheden? Diskussionen uppstår ibland fortfarande, även om kampen har mattats av något, och jag tänker aldrig ge mig på den punkten. Självklart är Skarpheden den manligaste av de två. Fast så här, på en blogg min pappa aldrig kommer att läsa, kan jag erkänna att jag idag faktiskt förstår vad han menar. Medan Skarpheden var en egensinnig, sarkastisk och skrämmande person var Gunnar mer av ett riddarideal, om nu något sådant var möjligt på Island tiden innan ön kristnades. En annan bok pappa och jag läste tillsammans, och pratade mycket om, var Dvärgen av Pär Lagerkvist. Men där var vi överens och diskussionen är därför inte intressant att föra vidare till omvärlden.

Just nu läser jag Mig äger ingen, Gösta Berlings saga, Djävulen bär Prada och För herr Bachmanns broschyr. Samt diverse andra böcker som jag inte kommer att läsa klart på den här sidan pensionen.

Att sitta på insidan

Idag har de syskon som jag delar mamma med åkt hem till henne med sina familjer för att äta söndagsmiddag. Jag har naturligtvis blivit inbjuden, fattas bara annat. Och jag har, som så många gånger förr, avböjt. Jag vet att det skulle ha blivit en vällagad måltid med många trevliga samtal, tillsammans med människor som jag tycker om. Jag vet också att om jag hade gjort den kraftansträngning som krävs för att komma hem till min mamma så skulle jag trivas på middagen. Jag skulle känna mig upplyft av det trevliga sällskapet och av vetskapen om att de finns.

Jag har drabbats av den dåliga kombinationen rastlöshet och oförmågan att utföra något som helst av värde. Jag går runt i min lägenhet, ut till vardagsrummet, in i mitt rum, ut på balkongen och röker en cigarett jag inte ens tycker är god innan jag sätter mig vid köksbordet där den lilla bärbara står. Jag skriver några rader som jag raderar och tar samma vända igen. Om jag åtminstone hade varit kissnödig hade jag haft ett ärende till badrummet och därmed fått se något annat.

Om jag gick in i badrummet skulle jag få återuppleva gamla minnen. Under den tiden när jag pluggade var jag den allra fattigaste människa jag någonsin hade träffat. Det var så illa ibland att jag till och med fick dra in på vissa basvaror. En av dessa varor var toalettpapper. Jag löste det hela genom att plocka på mig servetter så fort jag fick chansen. När pendeln kom in på Centralen gick jag och köpte en kaffe på Pressbyrån för att ha något att vakna till, på Uppsalatåget. Det var min absolut vanligaste källa till toapapper under den perioden. Om man viker upp de servetterna så hittar man små meddelanden av typen: ’Det sägs att du är snygg i duschen’ och ’Du är en riktig godbit’. Jag minns att vi hade väldigt roligt åt det, jag och grabbarna. Idag är däremot inte problemet taskig ekonomi utan det är helt enkelt ett resultat av ett fullkomligt bedrövligt minne.

Imorgon är det måndag igen. Jag ska gå till jobbet. När jag jobbat klart ska jag gå hem och fixa mat åt min lille son. Efter det kommer jag att diska, plocka undan och kolla på TV. Förmodligen kommer jag att somna alldeles för sent. Och ikväll har jag tvättstuga.

Om jag vore en guldfisk i en skål utav glas
Jag skulle simma mot kanten tills den gick i kras

Söndag

Katarina säger:
när har du tänkt äta?

oscarlindholm säger:
om 10 min

Katarina säger:
okej, jag går ut i köket och värmer på maten snart. Det tar ungefär tio minuter. Jag säger till dig IRL när det är klart

oscarlindholm säger:
coolt

Jag sitter, eller snarare halvligger, i min soffa med den lilla bärbara i knät och har mina bara fötter på bordet. Jag lyssnar på Ulf Lundell. Det här är en dag som gjord för Uffe, precis som alla andra dagar. Jag vaknade efter klockan ett, och en timme senare klev jag ur sängen. Jag har ännu inte klätt på mig och tänker inte göra det heller. Åtminstone inte idag.

Jag hade planerat att springa bort med återvinningsstationen med soporna och sedan städa här hemma. Det är klart att jag hade lite ångest över att jag inte kom igång, och istället gjorde allt för att dra ut på det. Men sedan kom jag ihåg: Gud gav oss söndagar för att vi ska slippa tänka på alla måsten. Vad spelar det för roll om jag har fem-sex kassar med sopor i köket. De är ju rena och luktar ingenting och jag måste ju inte vara på samma fläck som de. Det går att gå runt. Jag kan lika gärna ta med mig dem när jag går till bussen någon gång, eller så kan de stå till nästa helg. Det kommer ju ändå nya sopor hela tiden.

Veckans bästa: imorgon är det den 19:e vilket innebär att det sen bara är en dag kvar till barnbidraget. Yes! Jag klarade det igen! Vill samtidigt passa på att tacka Patrik för ekonomisk support.
Dagens bästa: Oscar fick upp mig ur soffan genom att säga: "Jag betalar om du går och köper godis åt oss."
Dagens sämsta: Jag fick inga pengar.

En onsdag framför TV:n

Lyckan är stor när Johnny och Mattias är på TV. Idag var de på Gotland och gjorde i ordning ett sovrum. Det blev naturligtvis jättefint, men jag kan inte låta bli att fundera över om de där inredarna inser vilket helvete till dammsamlare en sänghimmel är. De fixar till allt så det ser fint ut och lämnar städningen till de stackare som ska bo i eländet. När det gäller Johnny och Mattias så spelar det ingen roll vad de gör, det är samspelet mellan dem som gör programmet intressant. Där lyckades casting-människan väldigt bra.

På tal om att fixa till i hemmet har jag gjort en lampa åt min yngste son. Den blev jättefin och han blev jätteglad. Och jag blev naturligtvis glad för att jag kunde sprida både ljus och glädje med så enkla medel.

Har haft tvättstuga och som vanligt kan jag inte lösa följande problem: Hur kommer det sig att mangelduken hamnar överst när man tar ut lakanet ur mangeln? Det blir ett jäkla trassel när jag försöker att få fram mitt nymanglade lakan utan att skrynkla till det igen samtidigt som jag ska hålla undan mangelduken så den inte trasslar in sig i mangeln.

För övrigt kan jag meddela omvärlden att jag inte mår bra. Jag har hostat och haft ont i halsen hela veckan. Det river i lungorna och det mesta känns ganska eländigt. Dessutom har jag sovit för lite i natt och det hjälper ju inte upp allmäntillståndet.

Idag skulle man kunna säga att blogginlägget gått spikrakt nedåt. Jag började med att tala om vad som gör mig lycklig och hur jag själv sprider lycka. Sedan övergick jag till ett vardagsproblem för att slutligen landa i ett eländes elände.

Nåja, om mindre än en halvtimme är det Myggan. Sen blir det definitivt läggdags.

Blockeringar

Varför lever man inte sina drömmar? Jag har tidigare berättat om min dröm om att en dag skriva en bok, och efter det har faktiskt tanken återkommit gång på gång. Varför skriver jag inte den där boken någon gång?

Jag fikade häromdagen med en vän som berättade att han sedan ungdomen funderat på om han är musiker eller författare. I vår fyller han 40 och så här långt verkar det inte som att han är varken det ena eller det andra. För att komma förbi en del hinder, som till exempel alla dessa blockeringar vi människor envisas med att släpa runt på, så har han börjat tala om för folk att han ska spela in en skiva. När tillräckligt många vet det så måste han ju göra det. Och faktiskt ser det ut som om det kommer att bli av. Bra jobbat!

Och det finns åtminstone en som kommer på release partyt...

Jag är inte mogen för att sätta mig i en sådan sits, att jag tvingar fram en bok bara för att det är så jobbigt när folk undrar om inte den där boken kommer snart. Jag funderar snarare på vad det är som gör att den aldrig blir skriven. Jag har en teori, den är inte sensationell och absolut inte unik för mig, men här är den i alla fall:

Jag är övertygad om att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Det är en skön känsla att gå omkring och bära på. Om jag en dag skriver en bok och den inte skulle bli bra så är jag alltså inte den jag trodde att jag var. Så länge jag inte skriver en bok går jag omkring och vet att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Och det är som sagt en skön känsla att gå omkring och bära på.

Så är det att leva i ett cirkelresonemang!