Läslust

Ett bra sätt att tappa intresset för skönlitteratur är att läsa litteraturvetenskap. Jag minns med förskräckelse hur jag plöjde Dostojevskijs Brott och straff på tre dagar, hur jag svepte med blicken från vänster överkant ner till det högra hörnet på varje sida. Samtidigt skulle jag analysera det jag läste och markera intressanta ställen med diverse smålappar med mer eller mindre läsbara noteringar. När jag idag bläddrar igenom boken ser jag att lapparna finns kvar och att mitt ihopstressade krafsklotter knappast var banbrytande. Men en lapp fick mig att le riktigt stort. På uppslaget mellan sidorna 320 och 321 finns en lapp med ett enda ord, understruket och skrivet med versaler, och avslutningsvis ett utropstecken.

MITTEN!

Men ni kan vara lugna; läslusten kom tillbaka. Förra året gick jag en kurs i svenska som andraspråk och till det hörde att läsa diverse skönlitterära texter som på något sätt kunde kopplas ihop med det vi studerade. En av alla dessa böcker var Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Eftersom kursen var på halvfart, och dessutom på Lärarhögskolan, behövde jag inte stressa mig igenom litteraturen och det märks tydligt på mina post-it-lappar, som faktiskt är riktigt informativa. Se bara på den jag fann på sidan 29:

Språkkrock ⇒ kulturkrock
Wzaup dawg?
sjuuuuukt osugen
Horstedts
vs
Jag bär stor förståelse för magnituden på er konflikt.

Under de år jag läste litteraturvetenskap läste pappa en del av de böcker som ingick i kurslitteraturen. Vi diskuterade dem när vi sågs och en gång hade vi en riktigt ilsken diskussion om vem som är den mest manlige mannen i Njals saga. Är det Gunnar på Hlidarende eller Skarpheden? Diskussionen uppstår ibland fortfarande, även om kampen har mattats av något, och jag tänker aldrig ge mig på den punkten. Självklart är Skarpheden den manligaste av de två. Fast så här, på en blogg min pappa aldrig kommer att läsa, kan jag erkänna att jag idag faktiskt förstår vad han menar. Medan Skarpheden var en egensinnig, sarkastisk och skrämmande person var Gunnar mer av ett riddarideal, om nu något sådant var möjligt på Island tiden innan ön kristnades. En annan bok pappa och jag läste tillsammans, och pratade mycket om, var Dvärgen av Pär Lagerkvist. Men där var vi överens och diskussionen är därför inte intressant att föra vidare till omvärlden.

Just nu läser jag Mig äger ingen, Gösta Berlings saga, Djävulen bär Prada och För herr Bachmanns broschyr. Samt diverse andra böcker som jag inte kommer att läsa klart på den här sidan pensionen.