Varför lever man inte sina drömmar? Jag har tidigare berättat om min dröm om att en dag skriva en bok, och efter det har faktiskt tanken återkommit gång på gång. Varför skriver jag inte den där boken någon gång?
Jag fikade häromdagen med en vän som berättade att han sedan ungdomen funderat på om han är musiker eller författare. I vår fyller han 40 och så här långt verkar det inte som att han är varken det ena eller det andra. För att komma förbi en del hinder, som till exempel alla dessa blockeringar vi människor envisas med att släpa runt på, så har han börjat tala om för folk att han ska spela in en skiva. När tillräckligt många vet det så måste han ju göra det. Och faktiskt ser det ut som om det kommer att bli av. Bra jobbat!
Och det finns åtminstone en som kommer på release partyt...
Jag är inte mogen för att sätta mig i en sådan sits, att jag tvingar fram en bok bara för att det är så jobbigt när folk undrar om inte den där boken kommer snart. Jag funderar snarare på vad det är som gör att den aldrig blir skriven. Jag har en teori, den är inte sensationell och absolut inte unik för mig, men här är den i alla fall:
Jag är övertygad om att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Det är en skön känsla att gå omkring och bära på. Om jag en dag skriver en bok och den inte skulle bli bra så är jag alltså inte den jag trodde att jag var. Så länge jag inte skriver en bok går jag omkring och vet att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Och det är som sagt en skön känsla att gå omkring och bära på.
Så är det att leva i ett cirkelresonemang!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kunde inte sagt det bättre själv. Däremot tror jag tillräckligt mycket på mig själv för att veta att den dag jag blir klar med något så kommer det att vara det bästa som har skrivits. Sisten till Nobelpriset får diska!
Mmmmmm....
Den där boken har man ju väntat på i trettio år snart.
Skicka en kommentar