Farbror Bertil

Det var juldagen 1992. Jag var fortfarande gift med Johan och tillsammans med barnen var vi vad man brukar kalla en kärnfamilj. Oscar var bara ett halvår gammal och Alexander var en stor kille på sex och ett halvt år. Eftersom Johan hade ätit för mycket av julmaten dagen innan så orkade han inte åka med till farmor i Söderköping för att äta våfflor, och när grabbarna och jag kom hem fanns följdriktigt ett brev på köksbordet där Johan meddelade att han hade åkt till akuten för sina magproblem.

Jag hade börjat förbereda kvällsmat när jag hörde ett pling följt av en märkligt lång tystnade innan det kom ett plong från dörrklockan. Utanför dörren stod en äldre, mycket tunnhårig, man med långkalsongerna hängande i grenen på det sätt som bara långkalsonger kan hänga i grenen. Mannen talade om att han hade ont i magen och frågade om jag hade någon tablett han kunde få. Jag gav honom en B-vitamin.
– Kommer jag att somna på den här? Frågade han.
– Nej, men håret kanske växer ut på dig, svarade jag.
– Jag går ner till mig och sätter på mig ett par riktiga byxor, sa mannen och försvann nerför trappen.

Det märkliga pling-plonget från dörren hördes snart igen, och innan jag hann säga emot så hade jag farbror Bertil sittande vid mitt köksbord. Han sa inte mycket och ingenting ville han ha, förutom en tablett till. Han fick sin B-vitamin och ett glas vatten att skölja ned den med.

Farbror Bertil berättade att han var rädd och inte vågade vara ensam hemma.
– Jag sover här i natt.
– Du gör så fan heller, svarade jag. Någonstans måste man dra en gräns och jag var mycket bestämd på att den gick ganska precis där, men hur det nu kom sig så lovade jag till slut farbror Bertil att han kunde få sova på en madrass bredvid julgranen. Julgranen stod i vardagsrummet precis utanför dörren till Johans och mitt sovrum och jag tänkte att då hör jag i alla fall om han börjar rumstera om i lägenheten, och jag ville på inga villkor ha honom i en vanlig säng ifall något okontrollerat skulle komma ur honom under natten. Det är inte ett lika stort offer att slänga en madrass som att slänga en hel säng.

När Johan kom hem med en åkomma som läkaren hade förklarat vara magkramp, presenterade jag honom och farbror Bertil för varandra med orden:
– Det här är farbror Bertil och han ska sova här i natt.
– Jaha, svarade Johan, hej.

Johan hade fått en medicin som skulle få krampen i magen att släppa. Han var ordentligt trött och gick tämligen omgående och lade sig. Jag tog fram en madrass, en filt och en kudde till farbror Bertil. Själv gick jag och lade mig i Alexanders säng eftersom jag, av ren självbevarelsedrift, inte ville gå och lägga mig bredvid Johan. Jag skulle inte komma att vara i närheten när magkrampen släppte.

Och magkrampen släppte.

Varje gång Johan sprang till toaletten så sprang han förbi farbror Bertil, och varje gång Johan sprang förbi satte sig farbror Bertil upp och frågade:
– Ska vi prata lite?
Och varje gång farbror Bertil frågade så svarade Johan:
– Nej, för helvete!

Morgonen därpå fick farbror Bertil en B-vitamin till och gick sedan ner till sig. Farbror Bertil kom upp till oss fler gånger, och en gång följde han till och med hem till min pappa. Det tyckte han om, för där fick han sig en sup. Min pappa har den ovanan att han bjuder alla på en sup, vare sig de vill eller inte. Men farbror Bertil ville mer än gärna ha sig en sup, eller två.

Hur gick det sedan för farbror Bertil då? Jo, han blev sjukare och julen därpå var han död.

Det var måhända inte ett lyckligt slut, men alla historier har inte lyckliga slut. För farbror Bertils del var det nog dessvärre så att det inte hade varit så lyckligt innan heller.

Och vad vill jag ha sagt med denna historia? Ingenting mer, tror jag, än att jag tänker på den där juldagen ibland och att det är mer nära till hands att den dyker upp i minnet under julen.

Lev väl!

Om Valand, hundar och katter

Jag har varit på Café Valand idag. Jag kommer inte ihåg när jag senast var där men det kan ha varit när Lollo och jag fikade en eftermiddag, för någonting som känns som väldigt länge sedan, men det kan också ha varit vid något tillfälle efter det. Däremot kommer jag mycket väl ihåg när jag en gång i tiden satt där några gånger i veckan. Jag läste svenska på universitetet och läsesalen på Stadsbiblioteket var det bästa stället att plugga på. Det var lite annat folk än andra studenter att titta på och det låg i ett betydligt intressantare område än Frescati. När jag ledsnade på pluggandet gick jag bort till det gamla paret på Valand. Det är kul att se att de fortfarande driver sitt café med samma stillsamma stil. Om jag inte minns fel så är det frun som äger stället och bakar det mesta av det de säljer. Det är så länge sedan som jag pratade med henne om detta att jag inte kommer ihåg exakt hur allt hänger ihop.

Nåväl, idag var jag där med Giovanni och vi blev i princip klara med handlingsprogrammet för Centern i Södertälje. I princip alltså; och det är bra. Nu är det bara några små detaljer kvar som Giovanni fixar alldeles utmärkt på egen hand.

Jag blev så irriterad på mitt taskiga minne att jag googlade på Café Valand och hittade en sida på Facebook. Naturligtvis, det borde jag ha förstått. Till och med mitt hemmafik Tratten har en egen sida, och från och med nu är jag alltså med i två cafégrupper på Facebook.

Jag är kattvakt åt Tabasco i Älvsjö. Förra gången det hände hade jag glömt vad katten hette och kallade honom Tisseltass. Något var jag ju tvungen att säga när jag ropade på honom. Och ärligt talat känns det som om det funkade lika bra. Det märkliga med att ha en katt i närheten är att det inte är en hund.

De här dagarna har jag upptäckt några fundamentala skillnader mellan en katt och en hund:

• En hund kliver inte omkring på tangentbordet samtidigt som du skriver. För att en hund ens ska komma på tanken att gå på ett tangentbord måste man lägga det på golvet i en smal passage så det garanterat är i vägen, och dessutom lägga något ätbart på andra sidan så det finns någon mening med att gå precis där. Förmodligen skulle hunden hoppa över i alla fall.

• En hund vet vad den heter.

• När man sparkar ner en hund från sängen så letar den reda på en annan sovplats.

• En hund vill inte gå ut ensam, kräva att få bli insläppt direkt, vilja gå ut igen efter två minuter och sedan ändå förvänta sig att få komma in så fort man stängt dörren.

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Veckans märkligaste: stölden av skylten ARBEIT MACHT FREI. Ska det inte vara någon som vaktar en sådan sak?

Veckans sämsta: nedläggningen av SAAB.

Veckans upplösning: skylten är hittad.

Veckans ännu bättre: jag har jullov!

Just det, jag har jullov!

Hotellbarer

I fredags kom jag iväg skapligt från jobbet och tog tåget upp till Stockholm central. När jag var där tänkte jag att min gamla kompis Mari från Karlstad kanske var i närheten. Jag ringde och hon var faktiskt bara en rulltrappa bort. Vi hann dricka lite vin innan jag gick bort till Sergels torg för att möta en annan kompis, Anna. Anna och jag skulle se en publikrepetition av Berlin med Philip Zandén i den enda rollen. Monologen är skriven av David Hare och jag kan väl helt kort säga att han har ett tämligen kluvet förhållande till staden, även om det nog trots allt verkar som att han ändå har fått lite kläm på vad Berlin handlar om. Vi blev så förtjusta i föreställningen att vi ska gå och se Mur med Sven Wollter nästa lördag. Även det är en monolog som David Hare har skrivit.

Diskussionen av pjäsen tog vi över några drinkar på en hotellbar inte alltför många steg från Stadsteatern. Jag har en förkärlek för hotellbarer. Jag vet inte vart den kommer ifrån, men det kanske har något med att göra att det i min ungdom fanns tre bra ställen i Södertälje och att det mest besökta var ett gammalt hotell. En bra hotellbar ska ha en äkta hotellkänsla. Man ska känna att människorna är på genomresa, lite ensamma och lite vilsna. Bartendern är viktig. Det ska vara en lågmäld person som plockar bland borden och blandar drinkarna med omsorg. Det måste vara drinkar om det ska vara en hotellbar. Öl dricker man på krogen. Bartendern ska andas livserfarenhet och man ska förstå att det inte finns ett enda märkligt, sorgligt eller fantastiskt levnadsöde som den personen inte har fått tagit del av. Ingenting förvånar en bartender i en hotellbar. En riktigt bra hotellbarsbartender är aldrig någonsin glättig.

Jag kom hem med ett sent tåg och började sakta strosa hemåt förbi alla krogar med de ständigt rökande, men oftast glada, människorna utanför. Den höga musiken, sorlet och skratten inifrån krogarna hördes ut på gatan och jag tänkte att så där är det aldrig i en hotellbar. Där är musiken alltid lågmäld och ingen pratar högre än vanlig samtalston. Ingen nickar igenkännande och ingen är där för att stanna. Det är något sorgligt och melankoliskt över hotellbarer.

Är det vad som lockar mig?

Därför har detta varit en bra helg: Berlin på fredagen, Kulturnatt i Södertälje på lördagen med Clockwise, Sulo och Brunner och framför allt Thorsten Flinck, och slutligen Spårvägsmuseet med storebror och hans familj på söndagen. Dessutom börjar Centerns handlingsprogram för Södertälje ta form, och det ser riktigt bra ut. Vi blir vassa i valrörelsen.

Och det bästa av allt:
Djurgården blir kvar i allsvenskan!

Därför var inte helgen perfekt: arrangemanget för Kulturnatten var för fullt och programmet blev försenat. När det slutligen var Thorsten Flincks tur så fanns det inte tid för honom att köra allt han hade tänkt och det blev en snöpligt kort spelning. Arrangörerna visade en skrämmande brist på respekt för de som kommit för att lyssna på Flinck och framförallt behandlades en sådan stor artist direkt oförskämt. Varför åtgärdades inte detta under kvällen? Varför fick inte alla andra artister förkortad, istället för förlängd, tid? För varje artist blev programmet mer och mer försenat och man kunde redan tidigt under kvällen se vad som var på väg att hända, men arrangörerna tog inte sitt ansvar utan lät det hela fortgå.

Nåväl, nästa gång blir det kanske bättre och Thorsten Flinck kan jag se någon annanstans.

Har ni tänkt på att jag helt har slutat att berätta om mina snällismer? Det kanske jag borde ta upp igen någon gång. Men inte nu, för nu är det dags att förbereda arbetsveckan.

Lev väl!

Saker som skjuts på framtiden

Det skulle bli en klädkammare. Förra helgen fick Kent inte tag på några verktyg därför att bygget han jobbar på skulle flytta och de hann packa ned alla verktyg innan Kent hann stoppa dem. Den här helgen var jag för trött, men nästa helg – då kan det nog bli av. Helgen efter det går helt i Centerpartiets tecken så då kan det definitivt inte bli något klädkammarbygge av.

Det skulle vara ett kalas. Lilla Erik har fyllt 8 år och idag skulle vi fira honom under pompa och ståt, hela tjocka släkten. I morse ringde Christer och talade om att Erik hade feber och att kalaset var inställt. Eftersom Christer är Eriks pappa så bör han ju veta hur det står till med det lilla barnet och det var med andra ord inget jag kunde ifrågasätta.

Eftersom Erik inte skulle ha något kalas så tog Peter och jag oss en slappardag med Kulturhuset och långpromenad på Östermalm. Och det var ju faktiskt nästan lika bra som ett 8-årskalas.

Jag skulle ha en soffa, näe, jag SKA ha en soffa. Alla som överhuvudtaget har pratat med mig de senaste åren vet att jag är på jakt efter en soffa. Det här med soffa har blivit som ett monster i mitt huvud och vilken soffa jag än ser, provsitter eller lägger mig i är det inte den soffa jag letar efter. Jag har skickat efter kataloger, provsuttit varenda soffa på IKEA, ratat det mesta som finns på MIO möbler och jag känner att jag alltmer dras ned i det sofflösa träsk där jag inte vill vara. Jag fick visserligen en soffa av Kent men det var en soffa som hans barn hade hoppat och lekt i och det var en tillfällig sittmöbel som jag skulle ha fram till det att jag hittade den där perfekta soffan.

Jag har skickat efter kataloger från både när och fjärran men i de kataloger där jag funnit de mest intressanta sofforna har det inte stått något pris. Det är förmodligen soffor för dem som inte behöver bry sig så mycket om vad en soffa kan tänkas kosta. Nu har jag tydligen blivit en av dem.

Idag gick jag in i en butik på Strandvägen, gick en trappa ned och satte mig i en underbar skapelse. Medan jag satt där kom en dam förbi. Hon tittade på mig och sa att det syntes att jag satt bra. Hon sa att det lös om mig. ”Tack”, sa jag, och tillade att den var perfekt för mig. Damen talade då om för mig att det gick att välja vilket tyg man ville, att plymåerna var stoppade med ditt och datt och att det därför var lätt att puffa till dem till sin ursprungliga form. Tänk vad den damen visste mycket. Priset var trettioåttatusen. Och det spelade ingen roll vilket tyg man valde. Dessutom var det fri hemkörning.

Det där med fri hemkörning var ju tur eftersom jag inte har något körkort.

Peter sa att hon var en försäljare men jag vet att hon var en ängel som Gud har sänt mig för att jag ska slippa fortsätta att leva ett liv utan en anständig soffa.

För att den här soffan, fast jag ska ha en med vänd- och puffbara plymåer, ska bli av så finns det lite annat som inte kommer att bli det; semesterresa i sommar, nytt kök, slipning av parketten i hallen och vardagsrummet. Men vad ska jag med allt detta till när jag istället kan få en soffa som jag inte kommer att låta någon ovärdig att sitta i.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Hösttankar

I lördags var det vernissage för Sörmlandssalongen på Konsthallen i Luna och jag var där och blev glad. Särskilt glad blev jag över att Fredrika hade tid att gå med mig och att Per Andersen spelade så vackert på flygeln. Det är något visst med att bli ackompanjerad av levande musik tillsammans med förväntansfulla människor i en full konsthall. Vi kikade in i Rolando Perez radio och såg att en man dansade därinne, och hur mycket märkligare blev inte upplevelsen när musiken kom från Andersens flygel; musiken var omkring oss och i radion dansade en man. Det är sådant man får uppleva när man går på vernissage. Sörmlandssalongen visas fram till den 22 november, så skynda nu iväg och se den!

Jag har också varit på Nationalmuseum och sett den helt fantastiske tyske romantikern Caspar David Friedrich. Jag visste inte att mitt behov av romantikens naturmystik, med moln och dimma, var så stort förrän jag kom till Nationalmuseum. Jag ville inte gå därifrån och jag struntade i att hela sällskapet ville äta. Jag ville bara vara där och njuta och förundras. Till utställningen finns också åtta kommentarer från samtida konstnärer. Eftersom jag såg utställningen baklänges, det vill säga med kommentarerna först, så förlorade just de säkert en del av sitt värde för mig. Det som fascinerade mig mest i den delen av utställningen var att det i texterna till kommentarerna ströddes friskt med ordet sublimt, och jag fick en känsla av att jag har gått omkring i livet och använt en massa andra ord i onödan när det finns ett så utomordentligt användbart ord som sublim. Varför har jag aldrig upptäckt dess storhet tidigare?

I övrigt har jag precis som vanligt förundrat mig över höstens skönhet och begråtit min bristande tid att till fullo njuta av den. Nästa vecka är det höstlov, och tack vare att jag är en hårt arbetande kvinna, kan jag kompa ut de tre obligatoriska kompetensutvecklingsdagarna och därmed verkligen få en veckas lov. Ibland är det fantastiskt skönt att vara jag.

Jag har pratat med Oscar och skrattat gott åt en hel del dråpliga historier kring amerikaner som inte riktigt förstår saker och ting på samma sätt som vi förstår dem. En ung dam blev till exempel förvirrad när sonen talade om att han kom både från Stockholm och från Sverige. Och det kan man ju förstå, om man tänker efter; hur kan man komma från två ställen?

Dessutom kommer Oscar från Södertälje, men om han hade berättat det så hade väl den stackars människan brutit ihop.

Och mer är kanske inte att vänta från ett folk där American History är ett obligatoriskt skolämne medan europeisk historia, som vi läser, inte är det. För det vet ju varenda människa att Europa är världens medelpunkt.

Barcelonaresan närmar sig, även om det ännu är någon månad kvar till avresan. Det där med Barcelona är faktiskt riktigt märkligt. Jag brukar alltid hävda att Paris är världens bästa stad, men ju mer jag ser på mitt eget resande så måste jag börja fundera på det verkligen är vad jag anser, för så fort jag får möjlighet så reser jag till Barcelona. Det kanske bara är idén om Paris som är den bästa.

Bäst just nu: spelkvällarna med Acke och Fredrika. Jag vet inte hur jag ska göra för att vinna, men jag tror att Fredrika var svaret nära när hon igår kväll sa att vi nästa gång ska spela enbart för att förstöra för Acke. Det känns inte bra att den socialistiske sonen ska få herraväldet över Sverige varenda gång vi spelar Svea Rike.

Sämst just nu: att jag inte hinner med att njuta av livet såsom jag så gärna vill. Det är alltid något inplanerat som förhindrar mig från caféslappandet. Är det inte ett åtagande så är det mina sociala kontakter som pockar på uppmärksamheten. Å andra sidan gör jag sådant som jag brinner för och mina vänner är ju oerhört viktiga. Är det verkligen sant att det är omöjligt att leva två parallella liv?

Medan jag letar efter svaret på den frågan så må ni leva väl!

P.S. Fotografiet är taget från Nationalmuseums hemsida som endast tillåter publicering av bilden om jag samtidigt publicerar fotografens namn - och det stod att fotot var från National Gallery i London. Det är säkert sant, men det är knappast en fotograf.

Katarina bloggar ånyo

Någonting jag är glad över är min förmåga att somna när jag behöver, och ibland också när jag inte behöver. Nu för tiden händer det i princip aldrig när det är olämpligt, vilket kan vara synd ibland. Det säkraste sättet att få mig att somna är att sätta mig i en farkost. Jag har varit världens tråkigaste ressällskap på flygplan, bussar, i bilar och på båtar. När det börjar röra på sig så är det omöjligt att stå emot. Och ibland somnar jag bara ändå.

Ibland får jag en känsla av att jag rör mig i ultra rapid medan allt och alla far omkring i överljudsfart. Är det bara jag som vill stanna upp och bara vara ibland? Hur mycket jag än planerar och hur mycket jag än försöker finns det alltid massor som är ogjort. Handlar det inte om att hinna med sina vänner eller sin familj så upptäcker jag att delar av mitt hem förfaller. Vem har egentligen köpt det där mögliga brödet, och hur kommer det sig att det bara finns riven ost i frysen? I kylskåpet finns det pålägg som jag inte ens vågar öppna och kolla ätbarheten på. Jag har bott i min lägenhet i över ett år och ännu har jag inte börjat med alla de storslagna projekt som ju var tanken, den där dagen förra sommaren när jag gjorde slag i saken och till slut köpte mitt nya hem. Det är när jag tänker på det som jag blir särskilt glad över min förmåga att somna.

Sedan Oscar åkt har jag inte lagat mat en enda gång. Den dagen han flyttar kan jag lika gärna plasta in spisen så den inte blir dammig och använda kylskåpet till klädförvaring.

Det där låter sorgligare än det är menat. Jag har aldrig varit en hemmapysslare och mat får jag i skolan, hemma hos mamma, på restaurang och hemma hos Peter. Min lägenhet har en hög mysfaktor och det är framförallt ett hem där jag trivs otroligt bra. Och, handen på hjärtat, varför måste jag ha så bråttom med att bli klar? Min bror Kent har lovat att bygga om det skumma hålet i väggen till en klädkammare, och sen är jag på gång och då är det bara resten kvar.

Idag fick jag ett sammanträdesprotokoll från Kommunfullmäktige. Där stod det, bland annat:

4. Till ledamot i arbetslivsnämnden för tiden 1.9.2009-31.12.2010 efter Tage Gripenstam (C) utses Katarina Thollander (C).

Det känns bra.

Just det ja, teater, jag höll på att glömma att skriva om Stadsteatern. Jag har kommit med i en referensgrupp som arbetar med en nyskriven pjäs som heter Lärare för livet. Första gången läste vi manus och andra gången såg vi på en modell av scenen och snart ska vi få se på repetitioner av pjäsen. En märkvärdig sak med pjäsen är att det är i princip slutsålt ända in i mars, och det är ovanligt för ett nyskrivet drama. Men kanhända är det så att skolan engagerar och att det har funnits ett sug efter någonting nyskrivet i ämnet. Har det ens kommit någonting vettigt sedan Hets?

I lördags var jag på premiären av Änkeman Jarl och som så många gånger förr så slogs jag av Ingvar Hirdwalls storhet. Tillsammans med Marika Lindström gjorde han en strålande insats och spelglädjen gick inte att ta miste på. På vägen hem funderade jag på hur det kommer sig att så många febrilt letar efter en ny partner sedan de separerat eller blivit ensamma av någon annan anledning. Är det en längtan efter kärlek eller en längtan efter sällskap som lockar? Kan det finnas praktiska skäl, som att man ska slippa skala sin potatis själv och sitta ensam framför elden i spisen? Jag har inga svar, men nog kan man se att Mobergs drama talar till oss än idag, även om det väcker andra frågor än på fyrtiotalet när det skrevs.

Den senaste tidens bästa: det är höst och allt flyter på fint. Vädret är underbart, eleverna glada och schemat funkar.

Den senaste tidens sämsta: ingenting egentligen, det skulle väl möjligen vara att det var länge sedan som jag bara hasade omkring och gjorde ingenting och att det i kalendern ser ut som om det inte kommer att ske på länge än.

Men fram till dess, och för all del även efter att jag hasat runt och gjort ingenting; Lev väl!

Hej då Oggyman

Det var som en scen ur en film, med massor av symbolik. Det enda som saknades var stråkarna. Överhuvudtaget behöver jag ett soundtrack i mitt liv. Det måste jag se om jag kan ordna på något sätt. Tung musik på morgonen när jag går uppför backarna till skolan. Gladare toner vid andra tillfällen och marschmusik när jag städar. Fast då passar i och för sig Ulf Lundell bättre, men det är ju inte relevant. Jag får se över det där lite längre fram.

Nåväl, tillbaka till den symboliskt laddade scenen. Alexander, jag, Fredrika och Peter hade klivit upp halv fyra på morgonen för att kunna vinka av Oscar. Vi hade sovit tre timmar och var nog egentligen väldigt trötta, men samtidigt för uppspelta för att känna av det. Det var som om vi allihop skulle ut på vår livs resa. Acke sjöng någon socialistisk sång i baksätet på vägen ut till Arlanda samtidigt som han försökte förklara för oss hur den perfekta scenen när vi alla sjöng den tillsammans skulle se ut. Det var någonting med blommiga klänningar, men jag lyssnade inte så noga.

Åter till scenen: Han gick fram till säkerhetskontrollen, tog av sig ryggsäcken och lade den på bandet. Mobiltelefonen och annat skrammel lade han i den gråa plastlådan innan allt åkte igenom kontrollen. Jag såg att han plockade ihop sina saker och satte på sig ryggsäcken igen. Han vände sig om och såg på mig och vinkade. Han log. När han passerade de automatiska dörrarna såg han sig om som för att se åt vilket håll han skulle gå. Det var det sista jag såg innan dörrarna gick igen.

Det första sms:et kom 06:29 när vi satt i bilen från Arlanda.

Nu är det dags att samlas, galet trött. Jag är dig förevigt tacksam för den här resan. Hälsa alla.

Sms nummer två kom 10:41 och då var han i London och mådde prima. 22:28 kom sms från Chicago. Det var tre timmar kvar innan planet till Wichita skulle lyfta.

12-aug-09 03:32 Från Oggy: Hello, jag är framme nu. Lorie hälsar.

Jag kan inte förstå att jag har så stora barn. Oscar är sjutton år och nästa gång jag ser honom är han arton och myndig. Acke är tjugotre och politiskt aktiv. Åren går och jag är väl inte helt ung själv heller längre, även om det är svårt att se sig själv utifrån på det sättet. Jag har ju tidigare bloggat om hur taskig tyngdlagen kan vara och den blir sannerligen inte snällare med åren.

Så ser livet ut och det är en fascinerande resa.

Dagens ibland hör jag inte så bra: idag har jag hört Camilla på jobbet säga att hon är julgran i botten. Vad hon egentligen försökte säga var att alla säger att de är någonting i botten och att hon själv får ljuga om vad hon är i botten. Senare letade hon efter en engelskbok som heter Guds straff. Jag blev lite upprörd över att man kallade en lärobok för det. Det måste ju finnas bättre titlar, som Good Stuff till exempel.

Hela sommarens ja, jag vet att jag är dålig: jag har inte haft någon riktig inspiration att blogga under sommaren. Massor av kul saker har hänt och jag har haft fullt upp med att leva. Jag tänker med andra ord inte be om ursäkt trots att en och annan har hört av sig och undrat vad jag håller på med.

Det var det om detta för denna gång. Lev väl!

Den globala lärarmentaliteten

Jag är lärare. Ibland kliver jag ut ur mig själv och betraktar mig på lite avstånd och kan konstatera att: ja, jag är lärare. Jag har gått från ofokuserad elev med egna regler till en representant för det mest reglerade område jag känner till. Exakt hur resan gick till är inte speciellt intressant, men jag kan i alla fall säga att plötsligt händer det. En dag är man en annan än den man är van vid att vara och då kan allt hända. Och för min del så blev jag lärare. Jag har visserligen fortfarande problem med en hel del regler och kan känna mig direkt provocerad av att det står 11.35 på mitt schema. 11.35!? Det är ju inte klokt. Vad är det för fel på hel- och halvtimmar?

Jag har upptäckt att det finns en lärarmentalitet och att jag, trots mitt inre uppror, har den jag också. Jag är en lärare med en lärarmentalitet.

Det här med lärarmentaliteten blev speciellt tydlig när jag besökte två skolor i Wuxi utanför Shanghai. Jag hade av andra som hade gjort liknande besök fått berättat för mig att det rådde total disciplin i skolorna och att ingen ifrågasatte det läraren sa. Inom mig växte en förfärlig bild av rädda elever upp; elever som inte vågade fråga när de inte förstod, som blev hånade när de inte hade gjort läxan och som aldrig någonsin skulle våga vända sig om och fråga en kompis om att få låna ett sudd. Visst var det femtiotvå elever i klasserna och visst var det disciplinerat. När eleverna skulle svara på en fråga så ställde de sig upp, vare sig de kunde svaret eller inte. Det är ju egentligen ganska praktiskt att den som talar står upp eftersom det annars finns en risk att inte alla hör, allra helst när det är femtiotvå elever i klassen.

I övrigt fanns det utrymme för både värme och skratt. Eleverna uppmuntrades under en lektion i engelska att se både för- och nackdelar med ett tunnelbanebygge i Wuxi. Det till och med förväntades att de skulle ta ställning och stå för sin åsikt. På en annan lektion fick de lära sig att rita karikatyrer och där skrattades det gott åt alla försöken. En tredje lektion handlade om etikett vid det kinesiska matbordet, fast där skrattade eleverna mest åt oss svenskar.

Vad jag vill komma fram till är att oavsett ämne så fanns det en mentalitet hos alla de olika lärarna jag träffade som jag kände igen. Jag kände igen mina kollegor och mig själv. Jag kände mig hemma med hur lärarna handskades med eleverna och den värme som fanns i klassrummet. Trots att eleverna var betydligt mer disciplinerade än dem jag själv är van vid så fanns det också en naturlig och självklar värme och respekt mellan individerna. Skolorna andades av någonting jag kände igen.

När jag kom hem pratade jag med mina kollegor om min upplevelse och flera berättade att de hade upplevt samma sak när de hade besökt skolor i London, Barcelona, Finland och andra delar av världen. Det finns alltså en lärarmentalitet och jag är en del av den. Hur fasen gick det till?

Livet är ett mysterium och det ska levas på bästa sätt.

Förra veckans bästa: jag hittade en dator som jag blev förälskad i. Nu gäller det bara att hitta pengar också.

För er som inte ser så bra: Texten längst bak i klassrummet lyder: Be sensible high-virtued knowledgeable and creative.

Lev väl!

Hur står det till med friheten?

Dagarna rusar fram och jag vet inte vilken fot jag ska stå på för att så effektivt som möjligt ska kunna förflytta mig till nästa plats. Det är en fantastiskt kreativ period med ett stundande Europaparlamentsval parallellt med upptakten till våra nationella val. I yrkeslivet rör det sig också mer än vanligt; eleverna ska förberedas inför nästa läsår, antingen genom betyg eller möten med nästa skola. Allt beror på var de går idag.

Privatlivet hastar vidare och jag var faktiskt tvungen att tacka nej till en kväll på Patricia för att jag behöver vara utvilad ibland också. Dessutom har jag tvättkris, så min lugna hemmakväll kommer att bli en tvättstugekväll. Jag kan informera er alla om att det inte är svårt att få en tvättstugetid en fredagskväll. Inte ens när man är sent ute.

Peter, en annan hårt pressad människa i mitt liv, har äntligen lyckats få en ledig kväll samtidigt som jag och det måste firas med middag hemma i min fullkomligt ostädade lägenhet. Men städningen sparar jag till efter EP-val och betygsättning. Det är ju en av de få saker man kan vara säker på här i livet, att ingen enda en kommer och snor dammtussarna ifrån en. Detta gäller förmodligen också gruset och smulorna på golvet. Jag kan därför känna mig trygg i förvissningen om att allt kommer att ligga kvar.

Hade en frukostdiskussion häromdagen kring valfrihet. Finns valfrihet på riktigt, eller luras vi bara att tro att vi verkligen har gjort ett val? Tack för att du valde att resa med SJ står det på biljetten, och det jag valde var bara att få åka tillbaka hem igen. Diskussionen är inte ny, men den tål att tas om flera gånger. Allra helst över en frukost på Tratten.

Jag skulle vilja utöka valfriheten till att även gälla diverse gruppstärkande föreläsningar och kurser. Varför måste vi lyssna på föredrag om hur man andas och finner sig själv? Kan jag be att få återkomma den dagen jag inte hittar mig själv och glömt bort hur man andas? Är detta ett fenomen inom den kommunala sektorn eller förekommer det även inom det privata näringslivet? Jag vill inte en enda gång till lyssna på en människa som säger att jag kommer att lyckas bättre om jag varje morgon ställer mig framför spegeln och skriker: Ja, jag är bra!

På morgonen vill jag rinna i mina kläder, borsta tänderna och gå. Jag vill inte ens titta in i en spegel. Jag tror för övrigt att jag lyckas bäst om jag jobbar.

Så har mina tankar vandrat den senaste veckan och då förstår ni säkert den närmast religiösa känsla jag fick av att läsa Sanna Rayman i Svenska Dagbladet idag. Hon skriver så underbart att jag skulle kunna ha skrivit det själv. Läs och njut!

Mina barn och andras

Mina barn blir bara äldre. Acke har flyttat hemifrån och Oscar ska om bara några månader åka till USA och vara borta i nästan ett år. Jag fick mina söner med sex års mellanrum, och det var helt perfekt. Det innebar att jag under nästan femton år hade minst en liten kille att ta hand om. Nu har de dock blivit så stora att höjden av lycka, för dem, inte längre är att gå runt i livet tillsammans med mig. Det känns till och med ibland som om de upptäcker världen bättre utan mig nuförtiden. De vill inte sitta på café och skratta åt folk med roliga hattar eller gå på konstutställning och fundera på vad konstverken egentligen föreställer. Vi spelar visserligen spel tillsammans fortfarande, och ibland åker vi på en resa. Men ändå; jag känner hur jag sakta men säkert fasas ut ur deras liv.

Jag kan inte påstå att jag ser fram emot den dagen den ene säger till den andre: ”Jag hade morsan förra julen. I år är det din tur.”

Jag är glad att jag har en liten brorson. Det är helt fantastiskt att hasa omkring med en liten kille att diskutera livets mysterier med. När han var yngre ville han alltid åka en båt som heter Färja (Djurgårdsfärjan), när vi gick förbi en byggställning sa han att det var min hiss (Katarinahissen) och när vi kom till Dramaten så skulle vi först värma händerna mot Margareta Krook innan vi ringde efter Lollo och sedan käkade på McDonald’s på Nybrogatan. Vi gjorde exakt samma tur flera gånger. Man ska inte förakta det vackra i igenkännandet.

Idag är den unge herrn lite äldre men än tycker han om att snacka skit med sin gamla faster och skratta åt tokigheter. Och än är det många år kvar innan han tycker att det är töntigt att åka Vilda musen tillsammans med en medelålders tant. Det gläder mig också att han är för liten för Insane, för vem kan motstå en ung människas önskningar och drömmar? Den dagen han blir lagom lång för det tortyrredskapet hoppas jag att han är gammal nog för att gå på Grönan med sina kompisar.

Ibland frågar människor mig varför jag låter Oscar åka iväg till USA, när jag egentligen inte riktigt har råd, och då svarar jag alltid att jag inte vill vara den som hindrade hans dröm.

Ni har väl knappast kunnat undgå att märka att våren är här, men har ni tänkt på att det även gäller sommaren? Det är sommarljust ute och för min del känns det som om jag äntligen tagit mig ut ur ett mentalt mörker. Lika sänkt som jag blir på vintern, lika sprudlande blir jag i början av sommaren. Jag känner mig oövervinnerlig och sådana där detaljer som att jag ligger efter med jobbet betyder ingenting. Det är ju bara att sitta kvar några kvällar och jobba så är det löst.

Idag såg jag dubbla regnbågar och något gott måste det betyda.

Någonting bra: min familj. Jag älskar att jag har en stor familj som förser mig med fler brorsöner den dagen Erik blir för gammal, och systersöner också för den delen. Det är bra att vara jag.

Lev väl!

Trångbott på Slottet

Jag har sett hela vaktavlösningen på Slottet för första gången. Storebror hade lovat sin son att få se det och då var det inte mycket annat att göra. Det var faktiskt förvånansvärt kul att se. Det jag sett tidigare har varit när jag av en slump har passerat då det skett och jag har inte lagt så mycket tankemöda på det vid dessa tillfällen – än mindre stannat för att titta. Men, som sagt, det var bättre än förväntat.

När det hela var över gick vi ned till Skeppsbron och satte oss på trappen vid statyn av Gustav III. Där tågade vänsterns demonstrationståg, på väg mot mötet i Kungsträdgården, förbi. Tåget bestod till stora delar av diverse utomparlamentariska grupper som hade grävt ned stridsyxan och i socialismens namn inte brydde sig om vem som var trotskist, maoist, vanlig gammelkommunist eller något annat som förkortas i mer eller mindre omöjliga bokstavskombinationer. Dagen till ära skulle de tåga tillsammans i kamratlig anda under plakat med budskap så långa att det var svårt att uppfatta vad som verkligen var budskapet. Ett lättläst plakat bars dock av en kille med en låda på magen. På det stod det kort och gott KAFFE. Se där; ett budskap lätt att ta till sig.

– Var ska vi bo?
– Där ska vi bo!

Grupp efter grupp skanderade samma sak och pekade mot Slottet. Enligt arrangörerna var det tolv tusen som deltog och då tror jag att bror min hade rätt när han sa att om de fortsätter så där så kommer de att bli mer trångbodda än de är idag. Vi berörde aldrig frågan om när de ska flytta in på Slottet men jag antar att det kommer att ske någon gång efter Revolutionen.

Trots den märkliga maten i Kina och trots att jag inte stoppar märkliga saker i ansiktet har jag gått upp i vikt. Visserligen är inte viktökningen enorm, men jag föredrar att känna mig som jag brukar. Därför tog jag bara ett Happy Meal på McDonald’s och jag blev faktiskt mätt. Men jag vet inte vad jag fick för leksak eftersom jag gav den till min lille brorson som är sju år och äter vuxenportioner.

Stockholm är en fantastisk sommarstad och trots att jag trivs bra här ute i provinserna, och inte har för avsikt att tränga ihop mig med de andra på Slottet, så önskar jag att det var promenadavstånd mellan hemmet och huvudstaden. Om jag någonsin kommer att demonstrera på första maj så ska jag definitivt bära ett plakat med texten:

Kortare avstånd mellan Södertälje och Stockholm!

Dagens 'Det borde jag ha tänkt på': Nästa gång jag äter Happy Meal ska jag be om att få slippa kartongen. Det är inte förenligt med ett gott miljötänkande att ta en förpackning för mycket, och har jag inget barn med mig så kan de få behålla leksaken också.

Tiden går fort när man är lycklig och nu har klockan hunnit bli två.

God natt!

Twitter och onda fötter

Jag är nu tillbaka efter en fantastisk resa till Shanghai och Wuxi. Närmare rapport kommer när jag får lite bilder från resan. Men jag kan i alla fall rapportera om en sak som överraskade mig med kineserna – deras självironi och deras förmåga att skämta om bilden vi västerlänningar har av dem. Nu är de visserligen ett gäng och jag pratade med ungefär tio av dem, och bara en handfull visade upp den här typen av humor, så det finns en risk för att jag gör någon form av generalisering här. Men det vet ju varenda människa att det är generaliseringarna som gör att vi kan greppa världen.

Jag fick av en kines veta att de äter allt i himlen förutom flygplan och allt på jorden med ben förutom bord. Det borde innebära att de har det lite knapert med övrigt möblemang vilket i sin tur kan förklara hur alla dessa 4-5 miljoner människor får plats i en så liten stad som Wuxi.

Fredrik och jag möttes på Centralen idag och tog bussen ut till Blockhusudden för att fika och där var det naturligtvis stängt. Nåväl, vi hasade vidare mot Rosendals trädgårdar dit varenda stockholmare hade letat sig eftersom det var fint väder och ingen av oss hade någon lust att ställa sig i de där köerna för att få stå och fika, så vi hasade vidare. För att slippa redogöra för vartenda steg vi tog så kan jag sammanfatta det hela med att vi åt thaikäk vid Hötorget och tog en glass vid Stadshuset.

Det blev med andra ord en hel promenerande och jag måste erkänna att jag har ont i fötterna.

Hade jag varit kvar i Kina så hade jag garanterat tagit fotmassage och struntat i att jag skrek av skratt senast det hände. Det är jobbigt med kittliga fötter. Och ljumskar också för den delen.

Jag bara måste säga någonting om Twitter. Är det någon som fattar grejen? Jag skriver små meningslösa meddelanden och vet inte vem jag gör det för. Dessutom är det något skit i systemet som gör att alla som börjat twittra efter den 14 april inte är sökbara och därmed kan inte ens de som eventuellt skulle vara intresserade av mitt minibloggande leta efter mig. Men jag ska vara tålmodig eftersom de jobbar med problemet. Jag lägger en länk till min twittersida här så får vi se om det går att komma fram den vägen.

Inläggets förlåt: ja, jag vet att jag är en kass bloggare. Men jag har varit borta och sjuk och haft idiotmycket att göra. Dessutom har jag fortfarande inte löst problemet med min kraschade dator.

Vad som irriterar mig just nu: Jag väckte fel folks nyfikenhet när jag bloggade om Geo Challenge och nu går de om mig eller drar ifrån till ouppnåeliga poäng. Det senaste meddelandet jag fick var att Ingrid är bättre på flaggor än jag. Gå ut och njut av solen istället!

Kanske rätt ändå: Jag är kattvakt och har glömt vad katterna heter, så jag kallar dem för Tisseltass och Kissemiss och det funkar bra.

Och därmed var det klart för denna gång. Lev väl!

Att hitta sin bästa-nivå

- Hej, jag heter Katarina, och jag är besatt.
- Hej Katarina!

Jag har fastnat riktigt illa i Geo Challenge på facebook. Så fort jag får chansen sätter jag mig framför Oscars dator och spelar. Och jag säger bara en sak: vilken tur att vi inte kan gå in på facebook på jobbet; annars hade jag inte fått mycket gjort. Det är bara ett problem, och det är att jag aldrig lyckas slå Acke. Just nu har jag 26 260 poäng och har blivit uppgraderad till Travel Writer, men den där utflugne sonen har 28 067 poäng och är innehavare av graden Foreign Correspondent. Det är så lite som saknas och ändå kan jag inte ta mig dit,

men jag vet att jag har det i mig, än har jag inte nått min bästa-nivå.

Min svaghet är att jag inte är tillräckligt snabb på att klicka på rätt flagga och att känna igen konturerna av alla länder. Vem vet egentligen hur Somalia ser ut? Just det vet jag ju nu för tiden, men ändå. Jag måste stanna upp och tänka efter, det går inte på reflex och det är det stadiet jag måste uppnå.

- Snälla mamma, klockan är snart två. Kan jag inte få gå och lägga mig nu?
- Nej, inte än. Vi kör en omgång till.

Sönerna var inte gamla och de kvällar det inte var någon hockeyträning eller liknande satt vi och spelade diverse TV-spel. Favoriterna var Mario Cart och Mario Party, det var egentligen de enda spel jag klarade. Jag lärde in exakt hur jag skulle använda kontrollen i de olika momenten och tack vare min envishet så blev jag riktigt bra, för det berodde definitivt inte på någon talang. Ofta var jag helt värdelös de femtio första gångerna.

Ibland tänker jag på det när jag jobbar och eleverna tycker att någonting är helt hopplöst svårt, att det går att lära sig ändå! Det man inte har i talang får man ta igen i hårt arbete och envishet. Att nöja sig med att det är för svårt duger inte, om det inte handlar om vilket naturkunskapsämne som helst förstås, för det kan ju ingen människa lära sig.

Jag har bestämt mig för att bli mattelärare, trots att jag är riktigt duktig på de humanistiska ämnena. Men det är faktiskt mycket roligare att plugga någonting som man inte kan så bra. Förra året gick jag en kurs på Uppsala universitet som hette Teologi och skönlitteratur och det kändes som att allt jag lärde mig hade jag kunnat klura ut ändå, om jag bara hade tänkt efter lite. Och då kan man ju undra om det är värt jobbet. Så känner jag aldrig när det gäller matte, jag saknar en naturlig begåvning för det och då blir det spännande att se hur långt jag kan komma. Finns det någon bästa-nivå eller kan jag bli hur bra som helst?

Eftersom jag har varit helt slut den här veckan så har jag bestämt mig för att ha en riktig hemmahelg för en gångs skull, och jag var ståndaktig idag när en kollega frågade mig om vi skulle ses ikväll. Imorgon ska jag träffa en sputnik för att diskutera kinaprojektet och handla nödvändiga presenter, och på kvällen blir det antingen att jag åker hem till Ulla eller går ut och käkar lite gott med Peter & Co. På söndag kommer en tidigare kollega till Södertälje för att fika med mig och på kvällen har jag tvättstuga. Så ser alltså en riktig hemmahelg ut för mig.

Jag borde inte gå en mattekurs; jag borde gå en kurs i hur man varvar ner på riktigt. Den bästa-nivån skulle vara intressant att se.

Japp, go’vänner, det var det hela för denna gång. Lev väl!

En sak bara innan jag avslutar: sputnik betyder ressällskap och det vet alla som slaviskt tittar på Vem vet mest?

Jag är inte sjuk, inte sjuk

Jag är bara trött, så oändligt trött. Men jag är inte sjuk, inte sjuk.

Jag går runt och är så där mild och go som jag är ibland, och det är väl i och för sig bättre än den där krutdurken som gör sig så där obehagligt påmind mellan varven. Dessvärre är skälet till min outhärdliga mildhet inte att jag har blivit en sådan människa utan helt enkelt att jag är alldeles för trött för att reagera starkare än med ett avmätt leende, oavsett vilken reaktion som borde vara den lämpliga. Det kan väl inte bara vara jag som hamnar i dödläge när vi ställer om klockan? Som tur är så brukar jag vara på jobbet strax efter sju och då gör det inte så mycket att jag kommer strax före åtta nuförtiden. Jag kommer ju i tid till mina lektioner ändå, fast jag hinner inte dricka kaffe och läsa Svenskan som tidigare. Och det är faktiskt lite surt när morgonrutinerna inte funkar som de ska.

Om ni tycker att jag är gnällig efter bara två arbetsdagar med sommartid så ska ni se hur jag låter om två veckor när jag verkligen drabbas av stora sommartidsbakslaget. Fast då är jag i och för sig i Kina och där har de ju ingen ordning på tiden i alla fall.

Det blir bättre i sommar när man inte behöver kliva upp i ottan för att få uppleva solen. Då är det bra med sommartid.

Varje gång det är dags att ändra klockan skickas diverse reportrar ut för att ställa samma fråga till folk på gatan: ”Hur gör du för att komma ihåg om du ska ställa fram eller tillbaka klockan?” Och exakt precis varenda gång kommer samma förvirrade svar om trädgårdsmöbler som ska ställas fram och tillbaka. Har folk inte fattat att det är klockan som ska ställas antingen fram eller tillbaka?

Det är någon vecka sedan nu men jag måste ändå kommentera att några centerpartister har klurat ut att svenska elever skulle ha lättare att klara målen om läsåret delades upp på tre terminer. En riktigt stor vinst med ett sådant upplägg skulle vara att våra ungdomar slipper hasa omkring ensamma hemma under långa somrar medan föräldrarna jobbar. Dessutom tror jag att elever och lärare kan arbeta mer effektivt när vi har tre terminer med rejäla lov emellan. Andpauserna blir fler och det blir också möjligt att lägga fler undervisningstimmar under terminerna eftersom eleverna orkar mer med kortare terminer. Svenska skolan är en av de skolorna i Europa med minst antal undervisningstimmar och det är ju självklart inte rätt väg om vi vill ha världens bästa skola.

LR är emot och säger att vi behöver det långa sommarlovet för att återhämta oss. Läraryrket är krävande men jag tror att en jämnare fördelning av loven kan kompensera förlusten av den långa sommarledigheten, som för övrigt är en kompensationsledighet för att vi arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Jag tror hur som helst att det kan vara en bra lösning.

Jag har återupptäckt läsandet och håller just nu på och läser tre, eller egentligen fyra, böcker. Den fjärde är en roman som jag har en jäkla förmåga att bara lägga ifrån mig hela tiden. Jag började läsa den i Krakow och jag blir liksom inte klar med den, trots att den är riktigt bra. A thing (or two) about Curtis and Camilla heter den och författaren är för mig en helt okänd person vid namn Nick Fowler, men tydligen är han någon form av musikjournalist. De andra tre böckerna är faktaböcker om intressanta ämnen. Jag tänkte skriva vad de heter men jag kände att det skulle bli för trist att skriva en massa titlar och författare, men bra är de i alla fall.

Jag har ju berättat att jag är trött.

Rätt svar: på våren ställer vi fram klockan för att komma ifatt solen och på hösten ställer vi tillbaka klockan till normaltid.

Okej då: Om Jesus av Jonas Gardell, Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk) av Mikael Parkwall och Den dagen min dotter blev galen (en pappas berättelse) av Michael Greenberg.

Lev väl!

Vecka 12

Vissa veckor hopar sig allt, och det här har varit en sådan vecka. Som tur är så har det varit angelägna sammanhopningar men det är ändå märkligt hur allt kan samla ihop sig på en och samma vecka. Jag har varit på en heldagskurs för skyddsombud, på möte med kinaresenärerna, sett Bounce på Orionteatern och besökt mitt livs första centerstämma. Dessutom har jag hunnit med att ta en drink på en lokal hotellbar tillsammans med Fredrik.

Stockholms läns centerpartister har haft distriktsstämma, och precis som jag hade förväntat mig var det roliga och intressanta debatter i samband med att vi skulle ta ställning till alla motioner som hade kommit in. Vår Europaparlamentariker Lena Ek var också där och berättade om sitt arbete. Förhoppningen är naturligtvis att hon inte ska behöva vara ensam centerpartist där i Bryssel efter valet till Europaparlamentet, minst två till bör vi kunna få ner dit. Men för det krävs en aktiv valrörelse och det är något jag ser fram emot att få vara en del av.

Bounce på Orionteatern var en helt fantastisk föreställning. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Publiken stod upp och förväntades röra sig i lokalen, som en levande organism, allt eftersom dansarna bytte scen. Inramningen var nog ändå det bästa av allt. Jag som älskar rå betong, balkar och grova detaljer fick hela mitt lystmäte tillgodosett där på Orionteatern. Dessutom är Street dance en spännande dansform med sin okontrollerade kontroll och råa smidighet. Jag såg dem framföra Gökboet för ett år sedan, men jag tycker absolut att den här uppsättningen slår det.

Om jag ändå ska vara lite kritisk så hade de sålt för många biljetter. En jag pratade med hade inte kunnat uppleva något annat än att hon stod och försökte se över, mellan och genom alla huvuden. Och så är det ju; någon hamnar alltid längst bak och då hade lite mer luft bland publiken minskat risken för att någon ska behöva stå och hoppa för att se bra. Biljetterna kostar ändå 350 kronor och då vill man också få en chans att uppleva det man betalat för. Men jag stod bra och kunde därför uppleva känslan av att vara en del av föreställningen.

Kinaresan närmar sig och jag har blivit utsedd till att hålla koll på läget, och det ska jag väl klara av. Närmast ska jag skriva ihop ett papper med praktisk information om Wuxi som jag ska maila till alla föräldrar. Ska vi, till exempel, ha dunjacka eller shorts? Vad gör man om familjen som man bor hos bjuder på huggorm? Finns det svenskt kaffe i baren? Sådant vill alla förstås veta, och det ska jag alltså ta reda på åt dem.

Veckans mest otippade: Oscar gjorde köttbullar på eget initiativ och bjöd mig, Acke och Fredrik på köttbullar och fullkornspasta. Han är bra go den där unge mannen, och tänk vad jag ska sakna honom när han åker till Kansas. Tur att det finns en storebror…

För er som alltid oroar er: Jag uppförde mig som jag ska och sa JA! när jag höll med och höll tyst när jag inte gjorde det och några gånger höll jag också upp mitt röstkort.

Det var allt för denna gång. Lev väl!

Skrivarångest

Jag är hopplös på att godkänna mina egna texter och låta dem gå vidare för att låta andra läsa dem. Jag skriver om, raderar och har trots det en lättare ångest varje gång jag trycker på publicera-knappen. När jag skriver till bloggen går jag in på sidan och läser texten fem-sex gånger och varje gång hittar jag ett felstavat ord, en märklig formulering eller något annat som jag bara inte kan låta bli att pilla i. Det måste vara lustigt att läsa en alldeles nypublicerad text som ständigt ändras, men då måste förstås läsaren uppdatera hela tiden. Och så läser ju ingen bloggar.

Igår satt jag och tragglade med en presentation till Centerpartiets hemsida. Den skulle vara ungefär tvåhundra ord lång och mycket kort visa vem jag är. Texten var redan skriven sedan några dagar tillbaka och jag skulle bara kolla den en gång till för att se om jag verkligen var personen jag försökte beskriva, eller mer korrekt; om personen jag försökte beskriva verkligen var jag. När jag slutligen hade trixat klart med den var inte mycket av ursprungstexten kvar. Varför gör jag så här? Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag skriver en lite halvdan text. I alla andra sammanhang saknar jag sådana spärrar och hur många är inte de människor som på diverse möten och sammankomster höjt sina ögonbryn och förvånat undrat om jag verkligen menar det jag säger. I min värld går det alldeles utmärkt att tänka efter efter. Om jag inte gör det i skriven form förstås.

Att jag behövde skriva en presentation hänger ihop med att jag har blivit vald till kretsstyrelsens ordförande här i Södertälje. Det är ett uppdrag som känns otroligt ansvarsfyllt (om någon nu vill korrigera mig och säga att det heter ansvarsfullt så kan jag meddela att det är ett adverb som talar om ett beteende och ansvarsfyllt är ett adjektiv som talar om uppdragets natur, åtminstone i det här fallet) och spännande. Det är flera viktiga val på gång och att få ett sådant förtroende är helt fantastiskt.

Det känns som om jag inte har berättat för hela världen om Kina än. På skärtorsdagen åker jag, tre andra lärare, en politiker och sex elever till Wuxi, utanför Shanghai, för att studera deras matematikundervisning. Eftersom jag har börjat plugga matte så fick jag förmånen att ingå i den här gruppen. Just nu känns det visserligen som om mina matematikkunskaper går baklänges. Jag ska läsa in matte D för att få börja på universitetet och har börjat förstå att jag måste repetera matte B och C för att klara kursen. Matematikkunskaper är verkligen en färskvara.

Jag är inte hemma och nu hör jag hur det prasslar det i hallen. Någon har vaknat. Jag hoppas att det är Ulla för någon annan bör inte befinna sig i den här lägenheten just nu. Ulla är nyopererad och hasar omkring med en rullator, men som vanligt är hon vid gott mod med den där positiva kraften som jag är så van vid. Snart dansar hon sina latinska danser igen.

Nu ska jag dricka kaffe och vara lite social med min, för tillfället, lite tilltufsade vän.

Ha det gott!

Vad hände egentligen i Krakow?

Under sportlovet åkte jag till Krakow och stannade där några dagar. Det var trevligt och nu när jag tittar på bilderna så börjar minnet att komma tillbaka.

Jag mötte Victor

Han bjöd på vodka och saltgurka.

Jag blev glad och tramsig.

Och lite trött.

Ja, och sen gick det som det gick. Vi levde lyckliga i alla våra dagar; jag, Victor och den lilla Trabanten.


Ja, det var väl ungefär så det gick till. Det är kul att resa.

Lev väl!

Den 29 februari 1964

Jag är gjord i Flen och född i Fagersta. När jag var exakt en månad gammal flyttade familjen och jag till Södertälje (och som alla vet är det inte alls så det uttalas; låt oss använda det dialektalt korrekta Sötälje istället). Jag har ofta funderat på varför mina föräldrar prompt skulle upp till Fagersta; var det för att jag skulle födas på en plats som jag aldrig någonsin skulle ha någon anknytning till? Vad jag däremot vet är att pappa inte trivdes där och när han fick ett erbjudande om jobb på Gullmans konditori (gamla sötäljebor suckar nu nostalgiskt: Gullmans...) så tvekade han inte att flytta.

Det fåniga med att viktiga dagar sker på skottdagen är att det blir svårt att fira årsdagen på ett vettigt sätt. Fyrtiofemårsdagen kommer ju aldrig att uppstå på riktigt och därför utser jag denna dag till den stora jubileumsdagen. Om jag ska vara riktigt ärlig så har det funnits ytterligare en period av mitt liv då vi bodde någon annanstans, men jag återkommer till det längre fram.

Att bo i en stad som Sötälje är att bo i en stad som är sig själv nog. Vi har kulturen, sporten, caféerna, strövområdena, barerna, historien… Allt!

Nåväl, det bästa är ändå att göra en snabb återblick över mitt liv i Sötälje. Jag bor just nu på min fjortonde adress här och om jag själv får bestämma så blir det här jag stannar.

Bellmansvägen 8A och B: Ägaren till Gullmans, Fru Flodin, hade några fastigheter i Rosenlund och kunde därför ordna bostad åt oss. Den första lägenheten var en etta på tredje våningen som vi fick bo i tillfälligt fram till det att en tvåa på bottenvåningen blev ledig. Fru Flodin finns med på fotona från mitt dop så jag vet att hon var där, men det var Rune och Maj-Britt från Stora Konditoriet som blev mina gudföräldrar. Så småningom flyttade vi till

Brunnsängsvägen 2, och det är också härifrån jag har mina första minnen. Min stora dröm var ett par jeans och jag visste inte till mig av lycka när jag till slut fick ett par röda jeans och ett brett skärp med riktigt spänne. Här lärde jag mig att cykla och Ingemar och jag pussades bakom berget som knappt är en kulle idag. Vi bodde på tionde våningen och om jag ställde mig på tå så kunde jag trycka på åttan i hissen och ta trapporna de sista våningarna. Ibland hann jag inte hela vägen utan fick skamset ta mig upp de sista våningarna med kissiga byxor. Kompisarna hette Eva och Madeleine.

Klockarvägen 181: Allt var lera och byggarbetsplats. Vi skulle bo i ett miljonprogramsområde och lyckan var fullständig. När mamma och min lillebror Kent äntligen kom hem från BB så vägrade jag att gå ut. Jag ville bara sitta bredvid sängen och titta på den där fantastiska lilla killen. Till slut gick jag ut och lekte på villkor att mamma ropade på mig så fort han vaknade. Den enda kompis jag kommer ihåg hette Göran och bodde i lägenheten mitt emot. Görans pappa nekade till att det var han som var jultomte hos oss den där julen 1970, men jag var sex år och visste hur det låg till med det där med Tomten, så det gick inte att lura mig.

Vi gjorde en utflykt på tre år till Vagnhärad och Järna, men sedan var vi tillbaka i Sötälje igen.

Bollvägen 2: Jag var sur. Jag ville inte bo i Sötälje och längtade tillbaka till Järna. Där fanns kompisarna och Billsta, där jag hade lärt mig att rida. Södertälje Ridhus var trist och opersonligt och alla var bara tråkiga. Efter ungefär en månad hade jag vant mig vid eländet och sedan dess har jag trivts alldeles utmärkt i Sötälje. De första vännerna hette Seija, Ann och Birgitta. Och jag var otroligt förälskad i Roger. Sedan gick åren och jag skulle bli förälskad flera gånger och Roger skulle komma att falla i glömska. Det var också på den tiden vänskaran bara ökade och det inte fanns några gränser för hur många kontakter man kunde hinna med.

Klockarvägen 95 och 69: Det bor en nomad i mamma och ibland får hon för sig att flytta. Be mig inte att förklara varför, för det kan jag inte. Det var under den här tiden jag blev kompis med Susanne. Det finns få människor som jag har gjort så mycket roligt tillsammans med. Det skulle vara Tim då kanske. Han hade en gammal Renault som kom upp i 125 i nedförsbackar om vi samtidigt gungade fram och tillbaka i takt och skrek "Hej hej hej".

Höglandsvägen 7B: Tillbaka i Rosenlund. Jag och Susanne delade på en etta tillsammans med våra två hundar. Kompisarna ramlade in vilka tider som helst på dygnet och livet lekte. Det var en galet rolig tid som inte varade så många månader eftersom jag fick en egen liten etta på

Höglandsvägen 15C. Här bodde jag tillsammans med min Cocker spaniel Linda i nästan två år. Lägenheten var 27 kvadratmeter och jag kan än idag längta tillbaka till den. Jag flyttade in i en helt nyrenoverad lägenhet, till och med det fastmurade och otroligt djupa badkaret var nylackerat. Livet var fortfarande mest en lek och Susanne och jag åkte på en kortsemester och sov på Kungens Nytorv (rondellen längst ned på Ströget i Köpenhamn) och i en park i Malmö där vi träffade Reijo som hade rymt från lumpen och nu var på väg till Spanien. Jag kan inte förstå varför jag flyttade därifrån, kanske var det rastlösheten eller nomadgenen, men flyttade gjorde jag.

Hertig Carls väg 28C: Jag bodde där och så mycket mer är det inte med det. Att bo i Södra var ganska trist. På dagarna dog området eftersom de flesta bodde där för att det var nära till tåget och jobbet i Stockholm. Jag jobbade på Tidermans konditori och hade oregelbundna tider och saknade strövområdena kring Rosenlund, då jag kunde gå ända till Rönninge om jag kände för det. Det bästa med Södra var att det alltid gick att ta sig därifrån; alla bussar och alla tåg stannade där. Jag tycker att det är ett ganska trist kriterium på ett bra boende. Det bästa med ett ställe måste ju vara att man vill vara kvar.

Fornhöjdsvägen 32: Mitt andra miljonprogramsområde. Jag stortrivdes och tog långa promenader med Linda. Återigen kunde jag gå i skogarna runt Glasberga. Det var här vi bodde när Alexander föddes den där varma dagen i juni 1986.

Orrstigen 10: Vi väntade vårt andra barn, Oscar, och tyckte att vår trea var för trång för en tvåbarnsfamilj. Fyran i Bårstabergen var fin och området var perfekt. En dag ringde farbror Bertil på dörren och hade ångest. Han fick en b-vitamintablett och efter det var vi kompisar. Om honom finns det mer att berätta, men det finns inte utrymme för det nu.

Lundbygatan 28: Jag gjorde det igen! Jag bosatte mig på en plats som jag inte alls förstod mig på. Det är säkert jättefint där för dem som trivs, och väldigt många gör ju det. Själv hittade jag inte mitt sammanhang alls. Varför lämnade jag Bårstabergen egentligen? Fast ibland, när jag inte orkar laga mat, så saknar jag pizzerian bredvid Jätten. Trevlig personal och god pizza är ett strålande substitut för hemlagat.

Kaplansgatan 5A: Hemma! Från mitt köksfönster ser jag bakgården till huset där Gullmans konditori låg och därmed är jag tillbaka där allt en gång startade.



Till nästa gång; lev väl!

Om att blogga

Jag har som princip att inte besvara anonyma kommentarer. Det är inget märkligare med det än att jag vill veta vem jag pratar med och känna till förutsättningarna för de diskussioner jag deltar i. Denna gång ska jag dock göra ett undantag; inte för att kommentaren var speciellt intressant utan för att frågeställningen gav mig ett uppslag till ett nytt inlägg.

Är jag en bloggare som går att jämföra med en blottare? Handlar mitt bloggande om ett behov av att synas? Och, det viktigaste, lägger jag ut mitt liv på nätet?

När jag började att blogga var vi ett litet gäng bloggare i en snäv bekantskapskrets. Vi läste varandras bloggar och vi kommenterade alltid varandras inlägg, ibland direkt på nätet och ibland, faktiskt för det mesta, när vi sågs. Vi hade en del interna skämt på bloggarna som andra läsare knappast kan ha förstått den fulla innebörden av, det hela var mest på lek. Jag hade också efter flera års studier ledsnat på mina egna akademiska uttryck och ville ha ett forum där jag kunde utveckla en annan form av skrivande.

Bloggare har bloggkompisar som har kompisar som har andra bloggkompisar, och helt plötsligt var bloggen mer spridd än det var tänkt från början. Men till för bara någon vecka sedan så trodde jag faktiskt att jag inte hade mer än kanske femton-tjugo läsare, som dessutom inte var särskilt trogna bloggen. Det är inte något problem för mig att det har blivit fler eftersom jag aldrig skulle skriva någonting som jag inte skulle kunna berätta på vilket föräldramöte som helst. Och därmed har jag besvarat frågan om jag lägger ut mitt liv på nätet. Svaret är givetvis nej. Mitt liv är större än någonting som kan sammanfattas med sjuhundra ord i månaden, precis som alla andras liv också är.

En annan fråga var om jag behöver synas. Jag skriver ju inte för att jag vill att ingen ska läsa. Det vore ju bara dumt. Tvärtom tycker jag väldigt mycket om att skriva och jag blir glad när någon på jobbet kommenterar någonting jag skrivit. Men jag undrar om det verkligen handlar om att jag har ett behov av att synas. Från början handlade det ju om att mina närmsta vänner och min familj läste bloggen, och i det sällskapet syns jag ju i alla fall. Å andra sidan blir jag glad över att andra läser det jag skrivit och dessutom återkommer till bloggen. Jag tror att en god tumregel är att när en medelålders kvinna skriver om livet, vännerna och familjen så handlar det väldigt sällan om ett behov av att synas.

Nog om detta. Nu återgår jag till det vanliga tramset och lägger ut ytterligare en del av mitt spännande liv.

Frukosten med Fredrik igår på Tratten var jättetrevlig. Jag blev så glad när han berättade om sitt nya jobb och jag vet att han kommer att klara det galant. Och du Fredrik, du vet att du alltid kan höra av dig till mig om du behöver ett bollplank!

Min andra Fredrik åkte till Teneriffa tillsammans med sin gitarr, efter en del velande, och det låter ju också som en riktig höjdare.

Själv förbereder jag mig för resan till Krakow genom att göra absolut ingenting.

Därför är mitt liv inte helt perfekt: min lilla bärbara älskade Mac har tackat för sig och allt vi hade tillsammans är borta. Bilder, texter, adresser och en hel del musik sitter oåtkomligt fast i en låst hårddisk som vägrar någon som helst åtkomst. Jag har försökt med både kärlek och regelrätt misshandel men ingenting hjälper. Livet blir aldrig mer sig likt igen.

Kommande inlägg: den första mars är det en alldeles speciell årsdag. Jag vet ännu inte hur jag ska fira den eller hur jag ska återge det hela, men jag hoppas att jag får tid att förbereda mig ordentligt. Då kan man snacka om att lägga ut sitt liv på nätet!

Semikolon; ett tecken i tiden

Igår var det semikolonets dag. Det verkar ha passerat de flesta helt obemärkt förbi; inga schemabrytande aktiviteter ägde rum och i matsalen serverades det risgrynsgröt. Men på arbetsrummet hade vi en diskussion kring när semikolon är rätt och eftersom arbetsrummet ligger i en skola så dök snabbt tre exemplar av Svenska skrivregler upp; varje svensklärare hade sin egen upplaga. Alla dessa upplagor var rörande överens om när semikolon skulle användas, fast jag är inte säker på att jag kan ta till mig alla möjligheterna som det innebär. Inte en enda av dem nämnde dock att det även är förutsättningen för vissa smajlisar ;)

Ord försvinner ur språket och ersätts av nya, det har vi tvingats vänja oss vid. Detsamma gäller grammatiska regler som till exempel användandet av har eller hade när vi skriver verb i supinum; den regeln verkar vara på väg bort och snart är det bara Words rättstavningsprogram och språkpoliserna som bryr sig. När det gäller skiljetecken verkar det dock som om vi får dras med våra gamla vanliga; även om semikolon verkar ha gjort sitt som skiljetecken betraktat. På en logg, som jag har glömt adressen till, föreslog till och med skribenten att semikolon med fördel kunde bytas ut mot ett tankestreck, och det är ju inte helt dumt i vissa fall även om det säkert innebär att någonting värdefullt går förlorat. Själv är jag rebell även inom detta område och använder skiljetecken som jag själv vill – om jag vill. Och jag inleder mina meningar på det sätt jag anser passa mig bäst.

Visst är jag djurgårdare, det kan ingen ta ifrån mig, men det vore också kul om det hade gått lite bättre för SSK. Södertälje är min hemstad och jag vill ha ett hemmalag som jag kan känna mig stolt över. På Svenska Dagbladets sportsidor, i pappersupplagan, hade de i torsdags insett det hopplösa och helt enkelt tagit bort SSK ur tabellen. Å andra sidan hade Frölunda fått två placeringar, och det var ju lite kul.

Ser fram emot: resan till Krakow.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Livet - det där märkliga som bara pågår

Jag upphör aldrig att förvåna mig över livet. Det är något märkligt med det. Jag vet aldrig vad som ska hända eller när vändningarna kommer, men helt plötsligt så upptäcker jag att livet känns lite annorlunda än nyss. De första veckorna efter jullovet gick jag bara omkring och kände mig ledsen. När någon frågade mig om hur jag hade haft det under jullovet så svarade jag att det började med att jag hade ångest första dagen för att det bara var tre veckor kvar och sedan blev det bara värre och värre. Det var sant när jag sa det, men det var inte alls så mitt lov hade varit. Jag hade ju haft det jättefint med härliga promenader och djupa samtal.

Någon till och med friade till mig och det händer ju inte mer än någon enstaka gång vartannat år.

En kollega frågade mig varför jag var ledsen och jag berättade om att det kändes tungt att Oscar skulle åka iväg så länge och att jag inte visste hur han skulle få det. Hon berättade om när hon hade lämnat sin son vid Arlanda och hur hon hade känt att lite av henne dog när hon åkte hem. Det var ingen information som gjorde mig lyckligare på något sätt. Nu var det väl inte hela sanningen till att jag kände mig ledsen men ibland ska man hålla sig ifrån att berätta om rastlösheten som äter upp en inifrån och det där monstret som vill ut men inte hittar någon utgång.

I helgen kom jag hem och möttes av en helknäpp Oscar som bara fick ur sig en massa skrikfnissiga läten innan han till slut samlade ihop sig och sa:

”Hello old mum, I’m talking to my new mum.”

I augusti åker Oscar till Rose Hill, Wichita, i Kansas och ska stanna där i tio månader. Hans amerikanska mamma, Lorie, är en varm och mysig kvinna som skrattar mycket och verkar vara hur enkel som helst att komma överens med. Vi chattade på msn och addade varandra på facebook och hade det väldigt trevligt. Hon berättade att hon bestämde sig direkt för att hon skulle ha Oscar när STS presenterade de sökande och att hon nu letar efter en bror åt honom. Oscar kommer att få det bra.

Jag letade efter bilder från Rose Hill och det såg ut att vara så som jag föreställer mig att amerikanska småstäder ska vara. Sen hittade jag en bild från 1948 och tänkte att det nog ändå är något speciellt med just Rose Hill.

Ledsenklumpen är borta och jag känner mig på ett strålande humör. Monstret är visserligen kvar men det känns som om det lugnat ned sig något, och kanske kanske börjar det hitta till utgångarna. Tänk, vad vet man om livet? En dag kanske jag tackar ja till ett frieri. Snälla, sluta aldrig att fråga.

Till sen, go'vänner - Lev väl!

Wild and crazy

Jag är en medelålders kvinna som minns en tid när jag drevs av lust och äventyr. Framtiden var nyss och sen kanske aldrig skulle komma. Jag levde för stunden och var fullkomligt oemotståndlig för faran, som drogs till mig som ett bi till en sockerbit.

Jag drivs än idag av samma lust och iver men ett viss mått av ansvarskänsla och förnuft har smugit sig in och någonstans har den vilda charmen mattats av. Jag är en kopia av galenskapen. Men ibland kommer mitt gamla jag tillbaka och får mig till att gå över gränsen. Jag agerar utan att tänka på konsekvenserna och jag är wild and crazy igen. Under sådana stunder kan jag inte ta ansvar för mina egna handlingar.

Utan att bry mig om vad andra tänker om mig går jag fram till mannen i pendeltågsluckan på Stockholms central och säger med ett snett leende: ”Västerhaninge”, och sedan hoppar jag på tåget med slutdestination: Södertälje. På pendeltåget ljuger jag för en medpassagerare, vilken som helst, om mitt arbete trots att alla vet att jag jobbar på Wendela Hebbegymnasiet, men mitt vilda och galna jag bryr sig inte. När jag sedan kliver av tåget så struntar jag i att tänka på avståndet mellan vagn och plattform innan jag släntrar hemåt och njuter av att leva on the edge.

Våga släpp taget ibland. Du kommer att upptäcka att du fortfarande finns där.

Lost in Darcy

Jullovet börjar nu närma sig sitt slut och eftersom jag är en sådan där som skriker i kön till berg-och-dalbanan så har jag varit på jobbet både igår och idag. Förmodligen kommer jag att gå dit en sväng imorgon också.

Lovet har varit riktigt skönt och jag har till och med haft tid till att läsa lite. I övrigt har jag hunnit med att träffa vänner, dricka en och annan öl och ta en svinkall promenad på Djurgården tillsammans med Johan. Förmodligen var det då jag lade grunden till den katastrof jag kommer att berätta om alldeles strax. Först vill jag bara säga att aldrig har varm choklad med vispgrädde varit godare.

En stor katastrof har hänt i mitt liv. Eftersom jag är en envis oanvändare av mössa så har jag fått en köldfläck i pannan. Det vore väl inte någon större skada skedd om det inte var så att jag har klippt mig och min lugg nuförtiden är tre centimeter lång (ja, jag har mätt) och jag därför har en stor lysande röd fläck i pannan som ingen normalseende människa kan missa. Idag har jag gått runt med en stor mössa och imorgon kommer jag att sätta ett plåster i pannan. Jag är alltså en sådan som hellre ser ut som en idiot än stoltserar med mina fysiska skavanker.

Alla kvinnor och säkert hälften av alla män har någon gång varit så där förtvivlat förälskade i Mr Darcy. Men vad gör Amanda Price när hon hamnar där, hos honom? Jo, allt för att han ska hålla sig till det att Elisabeth Bennet kommer tillbaka! Vad fan, skit i att det är en klassiker och ta för dig istället! Hade det varit jag så hade jag spikat igen dörren till badrummet och tigit som muren om vem jag var och gett mig helt och hållet till Mr Darcy. Det enda problemet är att han heter Fitzwilliam. Det är ju inte precis det man vill säga till någon när man är lite romantisk. Han skulle helt enkelt ha fått finna sig i att jag skulle ha kallat honom Mr Darcy. Han skulle å sin sida bara våga kalla mig Mrs Darcy. Miss Katarina skulle ju inte vara korrekt så det får helt enkelt bli enbart Katarina.

- Mm, Katarina.
- Oh, Mr Darcy.

För att döva min ångest över att det inte var jag som fick göra ett besök i Netherfield Park köpte jag TV-serien Stolthet och fördom och tittade på hela i ett svep en natt. Den är fem och en halv timme lång och trots att jag visste precis hur det skulle gå blev jag irriterad på att Mr Darcy inledningsvis var en sådan hopplös snobb och som vanligt blev jag lycklig när förändringen äntligen kom. Jag säger bara en sak: Mr Darcy när han kommer upp ur vattnet...

Den scenen såg jag flera gånger.

Till nästa gång; lev väl!