Jag har tjuvstartat med julklapparna. Eftersom jag inte ska fira jul hemma så har jag och grabbarna haft en liten paketöppningsafton. Patriks paket fick jag redan i onsdags. När jag ser vad jag fått så förstår jag att det trots allt finns människor som tycker om mig. Jag har fått boken Äntligen icke-rökare som tydligen ska vara en hjälp på vägen mot rökfrihet, Vill du ha din frihet får du ta den som är en Lundell-biografi skriven av Måns Ivarsson och slutligen Ulf Lundell. Sånger 1975-2007, i två volymer. Oj, vad jag ska läsa och oj, vad rökfri jag ska bli.
Jag försöker att vara en organiserad människa och jag började följaktligen med att skriva en packlista. Efter att ha skrivit ned sexton saker utan att ens ha kommit fram till några kläder gav jag upp. Hellre glömmer jag saker hemma än har tråkigt när jag packar. Det visade sig vara betydligt roligare att lägga fram allt på sängen och göra någon form av rimlighetsprövning och lita på magkänslan. Det gick faktiskt åt två resväskor så vad kan ens ha varit möjligt att glömma? En sak vet jag att jag kommer att sakna, och det är mitt sunstick. Fast det beror ju bara på att jag inte kan hitta det, och har alltså ingenting med någon möjlig glömska att göra. Jag tycker att jag har letat precis överallt, men det finns banne mig ingenstans. När man letar efter saker på det sättet att man vänder upp och ned på precis allting för att finna det man söker så blir man helt besatt. Det är precis som om livet inte kan fortsätta om man inte hittar just den där speciella grejen, oavsett hur obetydlig den är. Jag menar: ett sunstick! Det finns säkert i varenda affär på Teneriffa och kostar knappast en förmögenhet. Jag borde kunna lägga det åt sidan och göra något vettigt istället. Trots att jag med mitt förnuft vet att det är så, så kommer jag på mig själv med att börja om med att leta efter detta lilla gula sunstick. Förmodligen kommer jag att bli galen om jag inte hittar det snart.
Jag blir hämtad strax före sex imorgon och borde faktiskt sova, men det händer något när jag närmar mig midnatt och de kreativa timmarna börjar. Tiden går med en annan hastighet och varje gång jag tittar på klockan blir jag förvånad över att det redan gått så mycket tid. Oftast får jag också väldigt mycket gjort under de timmarna. Det är precis som om hjärnan filtrerar bort allt skit och gör så att det blir mycket lättare att koncentrera sig och göra det man faktiskt ska göra, och dessutom med ett ganska schysst resultat. Jag kommer ihåg när jag pluggade och satt uppe hela nätterna med olika arbeten. Trots att jag visste att det var mycket att göra så blev det inte något som helst arbete utfört förrän klockan började närma sig midnatt. En gång blev jag klar med ett arbete så sent att jag missade bussen till tåget bara för att min skrivare var så långsam. Jag vet att jag inte är ensam om det här, och det gör det hela än mer fascinerande. Vad är det som gör att några av oss inte kan jobba på dagarna när vi har både tid och ork att tänka igenom våra arbeten ordentligt? Varför måste vi brottas mot tidsbrist och trötthet?
Det må vara hur det vill med det. Nu ska jag i alla fall sova. Förmodligen skriver jag inte mer på min blogg förrän nästa år när jag är tillbaka i vårt vackra vinterland igen, men kika gärna in ibland. Jag kan ju få för mig att gå in på ett internetcafé och skriva några rader. Om det inte sker:
God jul och Gott nytt år!
och tack för alla härliga kommentarer på min blogg, oavsett om ni skriver dem här, skickar dem till min mail eller tar det IRL. Ni ger mig inspiration :)
söndag 23 december 2007
lördag 15 december 2007
Jag vill fira jul med Martin
På Expressens hemsida kan man gå in och rösta på vem man helst vill fira jul med. Valet stod mellan
Robert Gustafsson
Ernst Kirchsteiger
Zlatan Ibrahimovic
Martin Stenmarck
Kjell Bergqvist
Måns Zelmerlöw
Martin Timell
Jag funderade ett tag på om jag skulle välja Ernst eller Martin Timell, men bestämde mig till slut för att Martin nog ändå skulle vara det ideala julaftonssällskapet. Och han blev faktiskt mitt val därför att Ernst är så himla lång och jag inte är det. Det visade sig att just mina två kandidater var de två som minst antal svenskar ville fira jul med, och Martin Timell var allra minst populär. Som vanligt var Robert Gustafsson populärast, vilket förmodligen beror på att det är en massa människor från landsbygden som röstar på kvällstidningarnas nätupplagor, och att vi otroligt coola människor från Sötälje har annat för oss.
Jag har varit hos min pappa och blivit klippt av hans fru. Det blev jättebra och exakt som jag ville – ingen skillnad! Fast lite kortare förstås. Vad jag ska göra åt den fruktansvärda utväxten, där min egentliga hårfärg envisas med att sticka fram, har jag däremot ingen som helst aning om. Eller rättare; jag hinner inte fixa till det innan min avresa till Teneriffa om en vecka. Detta innebär alltså att jag kommer att gå runt och se så där chict polsk ut i två veckor bland charterfyllon och hysteriska föräldrar med bortskämda ungar. Med andra ord kan det göra detsamma.
Jag är för övrigt på ett strålande humör, och varför skulle jag inte vara det? Men jag är också irriterad på mig själv för att jag lämnade min laddare till mobilen på jobbet i fredags för att jag trodde att batteriet skulle räcka hela helgen. Nu är det lördag och batteriet är nere på rött. Det fåniga är att jag stod och höll laddaren i handen och tänkte att det är onödigt att släpa hem den, precis som om det hade varit jobbigt att stoppa ned den i väskan. Den väger ju knappast någonting och tar i princip ingen plats. Imorgon kommer jag alltså att vara avskuren från omvärlden, om jag inte hänger vid msn hela dagen, och det är definitivt uteslutet. Jag får helt enkelt ställa in mig på random, gå ner på stan och hoppas på det bästa.
Imorgon ska jag köpa mina två, tre julklappar för detta år och då kanske det dyker upp någon som vill prata med mig. Håll tummarna, snälla!
Robert Gustafsson
Ernst Kirchsteiger
Zlatan Ibrahimovic
Martin Stenmarck
Kjell Bergqvist
Måns Zelmerlöw
Martin Timell
Jag funderade ett tag på om jag skulle välja Ernst eller Martin Timell, men bestämde mig till slut för att Martin nog ändå skulle vara det ideala julaftonssällskapet. Och han blev faktiskt mitt val därför att Ernst är så himla lång och jag inte är det. Det visade sig att just mina två kandidater var de två som minst antal svenskar ville fira jul med, och Martin Timell var allra minst populär. Som vanligt var Robert Gustafsson populärast, vilket förmodligen beror på att det är en massa människor från landsbygden som röstar på kvällstidningarnas nätupplagor, och att vi otroligt coola människor från Sötälje har annat för oss.
Jag har varit hos min pappa och blivit klippt av hans fru. Det blev jättebra och exakt som jag ville – ingen skillnad! Fast lite kortare förstås. Vad jag ska göra åt den fruktansvärda utväxten, där min egentliga hårfärg envisas med att sticka fram, har jag däremot ingen som helst aning om. Eller rättare; jag hinner inte fixa till det innan min avresa till Teneriffa om en vecka. Detta innebär alltså att jag kommer att gå runt och se så där chict polsk ut i två veckor bland charterfyllon och hysteriska föräldrar med bortskämda ungar. Med andra ord kan det göra detsamma.
Jag är för övrigt på ett strålande humör, och varför skulle jag inte vara det? Men jag är också irriterad på mig själv för att jag lämnade min laddare till mobilen på jobbet i fredags för att jag trodde att batteriet skulle räcka hela helgen. Nu är det lördag och batteriet är nere på rött. Det fåniga är att jag stod och höll laddaren i handen och tänkte att det är onödigt att släpa hem den, precis som om det hade varit jobbigt att stoppa ned den i väskan. Den väger ju knappast någonting och tar i princip ingen plats. Imorgon kommer jag alltså att vara avskuren från omvärlden, om jag inte hänger vid msn hela dagen, och det är definitivt uteslutet. Jag får helt enkelt ställa in mig på random, gå ner på stan och hoppas på det bästa.
Imorgon ska jag köpa mina två, tre julklappar för detta år och då kanske det dyker upp någon som vill prata med mig. Håll tummarna, snälla!
tisdag 11 december 2007
Tio dagar kvar till jullovet
Nu är det nitton lektioner, eller sju hela arbetsdagar, kvar tills jullovet börjar. Avslutningen är på fredag nästa vecka, men den dagen är knappast en hel arbetsdag.
Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.
När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.
Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.
Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.
Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.
Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.
Jag hörde en gång en kollega säga att som lärare orkar man inte jobba mer än åtta hela veckor i streck, sen försvinner skärpan. Eftersom jag har ett förflutet i en helt annan bransch trodde jag att det var ren lättja människan menade. Idag när jag har jobbat några år som lärare så vet jag precis vad hon pratade om, och jag har inte alls någon större förståelse för folk som kritiserar oss för alla loven. Efter alltför långa perioder av likadana veckor, fulla med lärarjobb, så blir man som en kanelbulle i huvudet. Det går inte att hålla full kvalitet efter det. Förmodligen var det någon klok människa som var medveten om detta när det bestämdes att vi skulle ha ett novemberlov. Fast det handlar om eleverna också. De orkar verkligen inte hålla toppfart hur länge som helst, och alla pedagoger vet att det behövs perioder av återhämtning för att nya kunskaperna ska ta fäste.
När vårterminen börjat så vet man att det börjar bli ljusare och den där riktiga arbetslusten börjar komma tillbaka. Vecka nio är det sportlov och vecka tretton är det påsklov. Efter det säger det bara svisch! och så får man panik för att terminen nästan är slut och flera betygsunderlag saknas. Det lustiga är att det på något underligt vänster ändå blir klart till slut. Jag har faktiskt aldrig hört talas om några elever som inte fick något betyg för att läraren inte hann. Och sen kommer sommarlovet.
Varför skriver jag om det här? Jo, jag hamnade i en diskussion med en man som menade att vi lärare hade gjort våra yrkesval med alla loven i åtanke. Jag kände hur tröttheten spred sig inom mig och hörde hur mina lama protester föll platt till marken. Ord som årsarbetstid, lektionsplanering och uppföljning lät ungefär lika vassa som om jag stått och småpratat om smågodis och mjukisdjur.
Egentligen borde jag strunta i den där typen av diskussioner och bara hålla med.
- Jajamensan, fattas bara! Lättja är en dygd, och jag är dygdig av bara fan.
Vad har då gjort denna tisdag till en bra dag? Jo, jag hade en mjukstart eftersom en kollega tog mina två morgonlektioner, jag har jobbat ifatt och ligger i fas med nästan allting, jag hade en jättetrevlig lektion och jag har varit på ett strålande humör och varit så där fnittrig och tramsig som man blir så sällan nu för tiden. Som om det inte var nog så ringde en av de elever som bara gått i svensk skola i sju veckor och han talade om vad han ville ha sagt utan att jag en enda gång undrade vad han menade. Jag har också fått se en elev vända från förtvivlan till hopp.
Vilken tur att vi har alla dessa lov, för så här kan man ju bara inte gå omkring och ha det.
måndag 10 december 2007
Alla dessa dagar som kom och gick
Det är söndag och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Jag tittar på Michael Moore – provokatören som handlar om honom och hans arbetsmetoder. Han framställs som girig, manipulativ och allt annat hemskt som förknippas med den här typen av personligheter. Ja, inte vet jag vad som är sant, men faktum är att det finns en hel del människor som arbetar för att misskreditera honom på grund av den politiska makt han faktiskt har. Naturligtvis hör de som gjort den här dokumentären till dem, men det är intressant att se en annan sida av Michael Moore, att han inte är en man som främst jobbar för att sanningen ska fram. Men jag antar att han är ungefär som Janne Josefsson, budskapet är det viktigaste och då spelar inte metoderna så stor roll. Lite kul för oss tittare för stunden. Ibland glömmer vi bort oss och blir upprörda över det vi ser men det är oftast inte särskilt intressant i längden.
Det är inte söndag… jag har ju jobbat idag. Det är måndag… och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Herre Jösses! Nu är det verkligen dags att bringa lite ordning i tillvaron och lägga sig för att sova – och vakna upp till tisdag.
Hurs!
Det är inte söndag… jag har ju jobbat idag. Det är måndag… och i vanlig ordning sitter jag framför TV:n med den lilla bärbara i knät. Herre Jösses! Nu är det verkligen dags att bringa lite ordning i tillvaron och lägga sig för att sova – och vakna upp till tisdag.
Hurs!
torsdag 6 december 2007
Alldeles, alldeles... underbar!
Jag har varit på en demonstration av olika hudvårdande produkter och är nu en underbart mjuk och fin människa. Mina händer är de lenaste som finns i hela världen och istället för en skorpa i ansiktet har jag mjuk och följsam hud som formar sig efter mina grimaser utan att riskera att spricka. Jag har rengjort mitt ansikte och sedan lagt en ansiktsmask som skulle göra något åt de fria radikalerna och samtidigt ta bort alla döda hudceller. Medan masken stelnade blev min nacke och mina spända axlar masserade med en fantastisk kräm som värmde långt efter att massagen var klar. När masken var bortsköljd fick jag prova en ansiktskräm och en olja som gjorde underverk med mitt ansikte. Som om detta inte var nog har jag också fått en handmassage med en blandning av tre olika krämer.
Jag är en ny, mjuk och följsam, människa som aldrig kommer att bli hård igen. Aldrig mer kommer jag att fastna i ett fånigt leende. Jag kommer aldrig mer säga några hårda ord och jag kommer definitivt aldrig mer i hela mitt liv tänka en ond tanke. Jag är helt fantastisk, precis sådan som Gud en gång planerade att jag skulle vara. Om jag idag skulle göra om testet på Facebook som svarade på hur ond jag är skulle svaret inte bli detsamma som senast jag gjorde det.
You're pretty much evil. You do whatever you can to take revenge on the world, and do whatever ISN'T right. But on the bright side, every now and then you feel guilty and donate some money to the Red Cross.
Idag skulle svaret kort och gott bli: Du är inte ond alls, bara mjuk och alldeles underbar. Självklart ger du pengar till Röda korset med en innerlig glädje från djupet av ditt hjärta.
Jag kan inte säga att jag saknar mitt gamla onda och hårda jag, men visst var jag ibland lycklig även då. Fast med mitt nya jag är jag salig hela tiden, och det måste ju ändå slå lite högre. Nu, efter fyra timmar med denna underbara mjukhet, börjar jag känna en rädsla över att det ska försvinna. Tänk om jag vaknar på lördag och känner att jag har fått valkar i händerna. Tänk om allt försvinner om jag duschar. Tänk om jag aldrig mer kommer att våga tvätta mig. Tänk om jag måste duscha för att jag folk undviker mig. Kommer jag då att återgå till att ge pengar till Röda korset bara för att stilla mitt dåliga samvete?
Jag är en ny, mjuk och följsam, människa som aldrig kommer att bli hård igen. Aldrig mer kommer jag att fastna i ett fånigt leende. Jag kommer aldrig mer säga några hårda ord och jag kommer definitivt aldrig mer i hela mitt liv tänka en ond tanke. Jag är helt fantastisk, precis sådan som Gud en gång planerade att jag skulle vara. Om jag idag skulle göra om testet på Facebook som svarade på hur ond jag är skulle svaret inte bli detsamma som senast jag gjorde det.
You're pretty much evil. You do whatever you can to take revenge on the world, and do whatever ISN'T right. But on the bright side, every now and then you feel guilty and donate some money to the Red Cross.
Idag skulle svaret kort och gott bli: Du är inte ond alls, bara mjuk och alldeles underbar. Självklart ger du pengar till Röda korset med en innerlig glädje från djupet av ditt hjärta.
Jag kan inte säga att jag saknar mitt gamla onda och hårda jag, men visst var jag ibland lycklig även då. Fast med mitt nya jag är jag salig hela tiden, och det måste ju ändå slå lite högre. Nu, efter fyra timmar med denna underbara mjukhet, börjar jag känna en rädsla över att det ska försvinna. Tänk om jag vaknar på lördag och känner att jag har fått valkar i händerna. Tänk om allt försvinner om jag duschar. Tänk om jag aldrig mer kommer att våga tvätta mig. Tänk om jag måste duscha för att jag folk undviker mig. Kommer jag då att återgå till att ge pengar till Röda korset bara för att stilla mitt dåliga samvete?
söndag 2 december 2007
Att skriva blogg istället för att städa
VA?! Det är redan söndag. Veckorna rusar iväg och man hinner inte fatta vad det är som händer. Häromdagen hade jag söndagsångest och hade inte någon lust att gå till jobbet dagen efter. Sen gick det en dag och så var det fredag, och ytterligare en dag senare är det söndag igen. Hur går det till? Det känns som om jag inte hinner med någonting under helgerna. De bara kommer och rusar iväg, som om de vill jävlas med en och tala om att så här skulle det kunna vara. Moahahaha.
Jag tänker på hur de bar sig åt under 1700-talet. De måste ha haft en annan sorts tid då, när de reste jorden runt med hästvagnar och båtar, och ändå hann med att skriva böcker, bilda familj och odla sin trädgård liksom. Som om det inte räckte så var de bildade och talade en jäkla massa språk såsom latin, grekiska och franska. Fast det är klart, mycket av skrivandet och läsandet blev väl utfört under resorna förstås. Då, på den tiden när alla bara reste omkring och skapade historia.
Men vänta nu; vad har jag gjort den här helgen som bara rusade iväg?
I fredags, när jag kom hem från jobbet, var Tomten här. Han hade med sig paket till barnens adventskalendrar. Han var otroligt sur över att Acke hade tagit med sig sin kalender hem till sig. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett honom sådan förr, det var nästan lite otrevligt. Lösningen var väl lite halvdan, men Tomten knöt en vacker rosett runt en klädhängare och hängde upp Ackes paket i den. Jag hjälpte honom med att knyta fast paketen på Oscars kalender innan jag rusade hem till min kollega Fredrik, som hade bjudit hem mig på middag. Maten var god och vi hann precis få i oss den och en flaska vin innan Fari, en annan kollega, anlände med flickvän och dotter. Då vankades det glögg. Den var både cognacsspetsad och traditionell, och serverades tillsammans med pepparkakor och ost. I fredags var det den trettionde november och snart är julen här.
När jag kom hem var båda mina söner hemma. Acke sov på golvet i Oscars rum men kom och lade sig i min säng på morgonen för att han höll på och frysa ihjäl. Jag lade på honom ett extratäcke och micrade en vetekudde som jag slängde in under täckena hos honom. Tanken var att lördagen skulle vara en dag då jag sov tills jag vaknade, men eftersom jag ändå blev väckt gick jag hem till mamma och åt frukost innan jag åkte till Telefonplan tillsammans med Anna för att gå på Konstfacks julmarknad. Där var det fullt med folk och inte mycket att se, så vi vände tillbaka in mot stan för att käka lunch. Av någon outgrundlig anledning drabbades vi av moralpanik och tyckte att klockan måste vara åtminstone fyra innan vi kunde sätta oss och ta en öl. Halv fyra hade paniken (åtminstone den) lagt sig och vi hittade ett bra ställe på Söder att hinka bärs på.
Anna påminde mig om att jag även förra november, som alla tidigare novembrar, haft novemberångest och att jag då brukar börja planera för att göra en del, lite större, förändringar i mitt liv. Hon antydde att jag faktiskt hade varit lite odräglig för ett år sedan, men det tror jag inte på. Fast jag bytte i alla fall jobb då, så man kan inte säga att jag har mina novemberångestar i onödan. En del annat återgick väl i någon slags status quo, fast bättre. Men nu är det december och dags för decembertramset. Några öl senare åkte jag hem och fastnade tillsammans med Kent framför datorn. Han kan konsten att vara både fånig och helt fruktansvärd, precis som småbröder ska vara. Det är en ung man som förgyller mitt liv på ett fantastiskt sätt. Innan jag somnade skrev jag några meddelanden till Patrik som var sjuk och hade legat i sängen hela dagen. Jag håller tummarna för att han är frisk på måndag när han börjar sitt nya jobb. Förmodligen gick jag och lade mig kring två. Idag är det advent och dags att sätta igång med städning och lite adventspynt. Imorgon är det arbetsdag, men först ska det bli fint här hemma. Söndagsångest? Nänä, november är över nu.
Hurs!
Jag tänker på hur de bar sig åt under 1700-talet. De måste ha haft en annan sorts tid då, när de reste jorden runt med hästvagnar och båtar, och ändå hann med att skriva böcker, bilda familj och odla sin trädgård liksom. Som om det inte räckte så var de bildade och talade en jäkla massa språk såsom latin, grekiska och franska. Fast det är klart, mycket av skrivandet och läsandet blev väl utfört under resorna förstås. Då, på den tiden när alla bara reste omkring och skapade historia.
Men vänta nu; vad har jag gjort den här helgen som bara rusade iväg?
I fredags, när jag kom hem från jobbet, var Tomten här. Han hade med sig paket till barnens adventskalendrar. Han var otroligt sur över att Acke hade tagit med sig sin kalender hem till sig. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett honom sådan förr, det var nästan lite otrevligt. Lösningen var väl lite halvdan, men Tomten knöt en vacker rosett runt en klädhängare och hängde upp Ackes paket i den. Jag hjälpte honom med att knyta fast paketen på Oscars kalender innan jag rusade hem till min kollega Fredrik, som hade bjudit hem mig på middag. Maten var god och vi hann precis få i oss den och en flaska vin innan Fari, en annan kollega, anlände med flickvän och dotter. Då vankades det glögg. Den var både cognacsspetsad och traditionell, och serverades tillsammans med pepparkakor och ost. I fredags var det den trettionde november och snart är julen här.
När jag kom hem var båda mina söner hemma. Acke sov på golvet i Oscars rum men kom och lade sig i min säng på morgonen för att han höll på och frysa ihjäl. Jag lade på honom ett extratäcke och micrade en vetekudde som jag slängde in under täckena hos honom. Tanken var att lördagen skulle vara en dag då jag sov tills jag vaknade, men eftersom jag ändå blev väckt gick jag hem till mamma och åt frukost innan jag åkte till Telefonplan tillsammans med Anna för att gå på Konstfacks julmarknad. Där var det fullt med folk och inte mycket att se, så vi vände tillbaka in mot stan för att käka lunch. Av någon outgrundlig anledning drabbades vi av moralpanik och tyckte att klockan måste vara åtminstone fyra innan vi kunde sätta oss och ta en öl. Halv fyra hade paniken (åtminstone den) lagt sig och vi hittade ett bra ställe på Söder att hinka bärs på.
Anna påminde mig om att jag även förra november, som alla tidigare novembrar, haft novemberångest och att jag då brukar börja planera för att göra en del, lite större, förändringar i mitt liv. Hon antydde att jag faktiskt hade varit lite odräglig för ett år sedan, men det tror jag inte på. Fast jag bytte i alla fall jobb då, så man kan inte säga att jag har mina novemberångestar i onödan. En del annat återgick väl i någon slags status quo, fast bättre. Men nu är det december och dags för decembertramset. Några öl senare åkte jag hem och fastnade tillsammans med Kent framför datorn. Han kan konsten att vara både fånig och helt fruktansvärd, precis som småbröder ska vara. Det är en ung man som förgyller mitt liv på ett fantastiskt sätt. Innan jag somnade skrev jag några meddelanden till Patrik som var sjuk och hade legat i sängen hela dagen. Jag håller tummarna för att han är frisk på måndag när han börjar sitt nya jobb. Förmodligen gick jag och lade mig kring två. Idag är det advent och dags att sätta igång med städning och lite adventspynt. Imorgon är det arbetsdag, men först ska det bli fint här hemma. Söndagsångest? Nänä, november är över nu.
Hurs!
onsdag 28 november 2007
Läslust
Ett bra sätt att tappa intresset för skönlitteratur är att läsa litteraturvetenskap. Jag minns med förskräckelse hur jag plöjde Dostojevskijs Brott och straff på tre dagar, hur jag svepte med blicken från vänster överkant ner till det högra hörnet på varje sida. Samtidigt skulle jag analysera det jag läste och markera intressanta ställen med diverse smålappar med mer eller mindre läsbara noteringar. När jag idag bläddrar igenom boken ser jag att lapparna finns kvar och att mitt ihopstressade krafsklotter knappast var banbrytande. Men en lapp fick mig att le riktigt stort. På uppslaget mellan sidorna 320 och 321 finns en lapp med ett enda ord, understruket och skrivet med versaler, och avslutningsvis ett utropstecken.
MITTEN!
Men ni kan vara lugna; läslusten kom tillbaka. Förra året gick jag en kurs i svenska som andraspråk och till det hörde att läsa diverse skönlitterära texter som på något sätt kunde kopplas ihop med det vi studerade. En av alla dessa böcker var Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Eftersom kursen var på halvfart, och dessutom på Lärarhögskolan, behövde jag inte stressa mig igenom litteraturen och det märks tydligt på mina post-it-lappar, som faktiskt är riktigt informativa. Se bara på den jag fann på sidan 29:
Språkkrock ⇒ kulturkrock
Wzaup dawg?
sjuuuuukt osugen
Horstedts
vs
Jag bär stor förståelse för magnituden på er konflikt.
Under de år jag läste litteraturvetenskap läste pappa en del av de böcker som ingick i kurslitteraturen. Vi diskuterade dem när vi sågs och en gång hade vi en riktigt ilsken diskussion om vem som är den mest manlige mannen i Njals saga. Är det Gunnar på Hlidarende eller Skarpheden? Diskussionen uppstår ibland fortfarande, även om kampen har mattats av något, och jag tänker aldrig ge mig på den punkten. Självklart är Skarpheden den manligaste av de två. Fast så här, på en blogg min pappa aldrig kommer att läsa, kan jag erkänna att jag idag faktiskt förstår vad han menar. Medan Skarpheden var en egensinnig, sarkastisk och skrämmande person var Gunnar mer av ett riddarideal, om nu något sådant var möjligt på Island tiden innan ön kristnades. En annan bok pappa och jag läste tillsammans, och pratade mycket om, var Dvärgen av Pär Lagerkvist. Men där var vi överens och diskussionen är därför inte intressant att föra vidare till omvärlden.
Just nu läser jag Mig äger ingen, Gösta Berlings saga, Djävulen bär Prada och För herr Bachmanns broschyr. Samt diverse andra böcker som jag inte kommer att läsa klart på den här sidan pensionen.
MITTEN!
Men ni kan vara lugna; läslusten kom tillbaka. Förra året gick jag en kurs i svenska som andraspråk och till det hörde att läsa diverse skönlitterära texter som på något sätt kunde kopplas ihop med det vi studerade. En av alla dessa böcker var Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Eftersom kursen var på halvfart, och dessutom på Lärarhögskolan, behövde jag inte stressa mig igenom litteraturen och det märks tydligt på mina post-it-lappar, som faktiskt är riktigt informativa. Se bara på den jag fann på sidan 29:
Språkkrock ⇒ kulturkrock
Wzaup dawg?
sjuuuuukt osugen
Horstedts
vs
Jag bär stor förståelse för magnituden på er konflikt.
Under de år jag läste litteraturvetenskap läste pappa en del av de böcker som ingick i kurslitteraturen. Vi diskuterade dem när vi sågs och en gång hade vi en riktigt ilsken diskussion om vem som är den mest manlige mannen i Njals saga. Är det Gunnar på Hlidarende eller Skarpheden? Diskussionen uppstår ibland fortfarande, även om kampen har mattats av något, och jag tänker aldrig ge mig på den punkten. Självklart är Skarpheden den manligaste av de två. Fast så här, på en blogg min pappa aldrig kommer att läsa, kan jag erkänna att jag idag faktiskt förstår vad han menar. Medan Skarpheden var en egensinnig, sarkastisk och skrämmande person var Gunnar mer av ett riddarideal, om nu något sådant var möjligt på Island tiden innan ön kristnades. En annan bok pappa och jag läste tillsammans, och pratade mycket om, var Dvärgen av Pär Lagerkvist. Men där var vi överens och diskussionen är därför inte intressant att föra vidare till omvärlden.
Just nu läser jag Mig äger ingen, Gösta Berlings saga, Djävulen bär Prada och För herr Bachmanns broschyr. Samt diverse andra böcker som jag inte kommer att läsa klart på den här sidan pensionen.
söndag 25 november 2007
Att sitta på insidan
Idag har de syskon som jag delar mamma med åkt hem till henne med sina familjer för att äta söndagsmiddag. Jag har naturligtvis blivit inbjuden, fattas bara annat. Och jag har, som så många gånger förr, avböjt. Jag vet att det skulle ha blivit en vällagad måltid med många trevliga samtal, tillsammans med människor som jag tycker om. Jag vet också att om jag hade gjort den kraftansträngning som krävs för att komma hem till min mamma så skulle jag trivas på middagen. Jag skulle känna mig upplyft av det trevliga sällskapet och av vetskapen om att de finns.
Jag har drabbats av den dåliga kombinationen rastlöshet och oförmågan att utföra något som helst av värde. Jag går runt i min lägenhet, ut till vardagsrummet, in i mitt rum, ut på balkongen och röker en cigarett jag inte ens tycker är god innan jag sätter mig vid köksbordet där den lilla bärbara står. Jag skriver några rader som jag raderar och tar samma vända igen. Om jag åtminstone hade varit kissnödig hade jag haft ett ärende till badrummet och därmed fått se något annat.
Om jag gick in i badrummet skulle jag få återuppleva gamla minnen. Under den tiden när jag pluggade var jag den allra fattigaste människa jag någonsin hade träffat. Det var så illa ibland att jag till och med fick dra in på vissa basvaror. En av dessa varor var toalettpapper. Jag löste det hela genom att plocka på mig servetter så fort jag fick chansen. När pendeln kom in på Centralen gick jag och köpte en kaffe på Pressbyrån för att ha något att vakna till, på Uppsalatåget. Det var min absolut vanligaste källa till toapapper under den perioden. Om man viker upp de servetterna så hittar man små meddelanden av typen: ’Det sägs att du är snygg i duschen’ och ’Du är en riktig godbit’. Jag minns att vi hade väldigt roligt åt det, jag och grabbarna. Idag är däremot inte problemet taskig ekonomi utan det är helt enkelt ett resultat av ett fullkomligt bedrövligt minne.
Imorgon är det måndag igen. Jag ska gå till jobbet. När jag jobbat klart ska jag gå hem och fixa mat åt min lille son. Efter det kommer jag att diska, plocka undan och kolla på TV. Förmodligen kommer jag att somna alldeles för sent. Och ikväll har jag tvättstuga.
Om jag vore en guldfisk i en skål utav glas
Jag skulle simma mot kanten tills den gick i kras
Jag har drabbats av den dåliga kombinationen rastlöshet och oförmågan att utföra något som helst av värde. Jag går runt i min lägenhet, ut till vardagsrummet, in i mitt rum, ut på balkongen och röker en cigarett jag inte ens tycker är god innan jag sätter mig vid köksbordet där den lilla bärbara står. Jag skriver några rader som jag raderar och tar samma vända igen. Om jag åtminstone hade varit kissnödig hade jag haft ett ärende till badrummet och därmed fått se något annat.
Om jag gick in i badrummet skulle jag få återuppleva gamla minnen. Under den tiden när jag pluggade var jag den allra fattigaste människa jag någonsin hade träffat. Det var så illa ibland att jag till och med fick dra in på vissa basvaror. En av dessa varor var toalettpapper. Jag löste det hela genom att plocka på mig servetter så fort jag fick chansen. När pendeln kom in på Centralen gick jag och köpte en kaffe på Pressbyrån för att ha något att vakna till, på Uppsalatåget. Det var min absolut vanligaste källa till toapapper under den perioden. Om man viker upp de servetterna så hittar man små meddelanden av typen: ’Det sägs att du är snygg i duschen’ och ’Du är en riktig godbit’. Jag minns att vi hade väldigt roligt åt det, jag och grabbarna. Idag är däremot inte problemet taskig ekonomi utan det är helt enkelt ett resultat av ett fullkomligt bedrövligt minne.
Imorgon är det måndag igen. Jag ska gå till jobbet. När jag jobbat klart ska jag gå hem och fixa mat åt min lille son. Efter det kommer jag att diska, plocka undan och kolla på TV. Förmodligen kommer jag att somna alldeles för sent. Och ikväll har jag tvättstuga.
Om jag vore en guldfisk i en skål utav glas
Jag skulle simma mot kanten tills den gick i kras
söndag 18 november 2007
Söndag
Katarina säger:
när har du tänkt äta?
oscarlindholm säger:
om 10 min
Katarina säger:
okej, jag går ut i köket och värmer på maten snart. Det tar ungefär tio minuter. Jag säger till dig IRL när det är klart
oscarlindholm säger:
coolt
Jag sitter, eller snarare halvligger, i min soffa med den lilla bärbara i knät och har mina bara fötter på bordet. Jag lyssnar på Ulf Lundell. Det här är en dag som gjord för Uffe, precis som alla andra dagar. Jag vaknade efter klockan ett, och en timme senare klev jag ur sängen. Jag har ännu inte klätt på mig och tänker inte göra det heller. Åtminstone inte idag.
Jag hade planerat att springa bort med återvinningsstationen med soporna och sedan städa här hemma. Det är klart att jag hade lite ångest över att jag inte kom igång, och istället gjorde allt för att dra ut på det. Men sedan kom jag ihåg: Gud gav oss söndagar för att vi ska slippa tänka på alla måsten. Vad spelar det för roll om jag har fem-sex kassar med sopor i köket. De är ju rena och luktar ingenting och jag måste ju inte vara på samma fläck som de. Det går att gå runt. Jag kan lika gärna ta med mig dem när jag går till bussen någon gång, eller så kan de stå till nästa helg. Det kommer ju ändå nya sopor hela tiden.
Veckans bästa: imorgon är det den 19:e vilket innebär att det sen bara är en dag kvar till barnbidraget. Yes! Jag klarade det igen! Vill samtidigt passa på att tacka Patrik för ekonomisk support.
Dagens bästa: Oscar fick upp mig ur soffan genom att säga: "Jag betalar om du går och köper godis åt oss."
Dagens sämsta: Jag fick inga pengar.
när har du tänkt äta?
oscarlindholm säger:
om 10 min
Katarina säger:
okej, jag går ut i köket och värmer på maten snart. Det tar ungefär tio minuter. Jag säger till dig IRL när det är klart
oscarlindholm säger:
coolt
Jag sitter, eller snarare halvligger, i min soffa med den lilla bärbara i knät och har mina bara fötter på bordet. Jag lyssnar på Ulf Lundell. Det här är en dag som gjord för Uffe, precis som alla andra dagar. Jag vaknade efter klockan ett, och en timme senare klev jag ur sängen. Jag har ännu inte klätt på mig och tänker inte göra det heller. Åtminstone inte idag.
Jag hade planerat att springa bort med återvinningsstationen med soporna och sedan städa här hemma. Det är klart att jag hade lite ångest över att jag inte kom igång, och istället gjorde allt för att dra ut på det. Men sedan kom jag ihåg: Gud gav oss söndagar för att vi ska slippa tänka på alla måsten. Vad spelar det för roll om jag har fem-sex kassar med sopor i köket. De är ju rena och luktar ingenting och jag måste ju inte vara på samma fläck som de. Det går att gå runt. Jag kan lika gärna ta med mig dem när jag går till bussen någon gång, eller så kan de stå till nästa helg. Det kommer ju ändå nya sopor hela tiden.
Veckans bästa: imorgon är det den 19:e vilket innebär att det sen bara är en dag kvar till barnbidraget. Yes! Jag klarade det igen! Vill samtidigt passa på att tacka Patrik för ekonomisk support.
Dagens bästa: Oscar fick upp mig ur soffan genom att säga: "Jag betalar om du går och köper godis åt oss."
Dagens sämsta: Jag fick inga pengar.
onsdag 7 november 2007
En onsdag framför TV:n
Lyckan är stor när Johnny och Mattias är på TV. Idag var de på Gotland och gjorde i ordning ett sovrum. Det blev naturligtvis jättefint, men jag kan inte låta bli att fundera över om de där inredarna inser vilket helvete till dammsamlare en sänghimmel är. De fixar till allt så det ser fint ut och lämnar städningen till de stackare som ska bo i eländet. När det gäller Johnny och Mattias så spelar det ingen roll vad de gör, det är samspelet mellan dem som gör programmet intressant. Där lyckades casting-människan väldigt bra.
På tal om att fixa till i hemmet har jag gjort en lampa åt min yngste son. Den blev jättefin och han blev jätteglad. Och jag blev naturligtvis glad för att jag kunde sprida både ljus och glädje med så enkla medel.
Har haft tvättstuga och som vanligt kan jag inte lösa följande problem: Hur kommer det sig att mangelduken hamnar överst när man tar ut lakanet ur mangeln? Det blir ett jäkla trassel när jag försöker att få fram mitt nymanglade lakan utan att skrynkla till det igen samtidigt som jag ska hålla undan mangelduken så den inte trasslar in sig i mangeln.
För övrigt kan jag meddela omvärlden att jag inte mår bra. Jag har hostat och haft ont i halsen hela veckan. Det river i lungorna och det mesta känns ganska eländigt. Dessutom har jag sovit för lite i natt och det hjälper ju inte upp allmäntillståndet.
Idag skulle man kunna säga att blogginlägget gått spikrakt nedåt. Jag började med att tala om vad som gör mig lycklig och hur jag själv sprider lycka. Sedan övergick jag till ett vardagsproblem för att slutligen landa i ett eländes elände.
Nåja, om mindre än en halvtimme är det Myggan. Sen blir det definitivt läggdags.
På tal om att fixa till i hemmet har jag gjort en lampa åt min yngste son. Den blev jättefin och han blev jätteglad. Och jag blev naturligtvis glad för att jag kunde sprida både ljus och glädje med så enkla medel.Har haft tvättstuga och som vanligt kan jag inte lösa följande problem: Hur kommer det sig att mangelduken hamnar överst när man tar ut lakanet ur mangeln? Det blir ett jäkla trassel när jag försöker att få fram mitt nymanglade lakan utan att skrynkla till det igen samtidigt som jag ska hålla undan mangelduken så den inte trasslar in sig i mangeln.
För övrigt kan jag meddela omvärlden att jag inte mår bra. Jag har hostat och haft ont i halsen hela veckan. Det river i lungorna och det mesta känns ganska eländigt. Dessutom har jag sovit för lite i natt och det hjälper ju inte upp allmäntillståndet.
Idag skulle man kunna säga att blogginlägget gått spikrakt nedåt. Jag började med att tala om vad som gör mig lycklig och hur jag själv sprider lycka. Sedan övergick jag till ett vardagsproblem för att slutligen landa i ett eländes elände.
Nåja, om mindre än en halvtimme är det Myggan. Sen blir det definitivt läggdags.
lördag 3 november 2007
Blockeringar
Varför lever man inte sina drömmar? Jag har tidigare berättat om min dröm om att en dag skriva en bok, och efter det har faktiskt tanken återkommit gång på gång. Varför skriver jag inte den där boken någon gång?
Jag fikade häromdagen med en vän som berättade att han sedan ungdomen funderat på om han är musiker eller författare. I vår fyller han 40 och så här långt verkar det inte som att han är varken det ena eller det andra. För att komma förbi en del hinder, som till exempel alla dessa blockeringar vi människor envisas med att släpa runt på, så har han börjat tala om för folk att han ska spela in en skiva. När tillräckligt många vet det så måste han ju göra det. Och faktiskt ser det ut som om det kommer att bli av. Bra jobbat!
Och det finns åtminstone en som kommer på release partyt...
Jag är inte mogen för att sätta mig i en sådan sits, att jag tvingar fram en bok bara för att det är så jobbigt när folk undrar om inte den där boken kommer snart. Jag funderar snarare på vad det är som gör att den aldrig blir skriven. Jag har en teori, den är inte sensationell och absolut inte unik för mig, men här är den i alla fall:
Jag är övertygad om att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Det är en skön känsla att gå omkring och bära på. Om jag en dag skriver en bok och den inte skulle bli bra så är jag alltså inte den jag trodde att jag var. Så länge jag inte skriver en bok går jag omkring och vet att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Och det är som sagt en skön känsla att gå omkring och bära på.
Så är det att leva i ett cirkelresonemang!
Jag fikade häromdagen med en vän som berättade att han sedan ungdomen funderat på om han är musiker eller författare. I vår fyller han 40 och så här långt verkar det inte som att han är varken det ena eller det andra. För att komma förbi en del hinder, som till exempel alla dessa blockeringar vi människor envisas med att släpa runt på, så har han börjat tala om för folk att han ska spela in en skiva. När tillräckligt många vet det så måste han ju göra det. Och faktiskt ser det ut som om det kommer att bli av. Bra jobbat!
Och det finns åtminstone en som kommer på release partyt...
Jag är inte mogen för att sätta mig i en sådan sits, att jag tvingar fram en bok bara för att det är så jobbigt när folk undrar om inte den där boken kommer snart. Jag funderar snarare på vad det är som gör att den aldrig blir skriven. Jag har en teori, den är inte sensationell och absolut inte unik för mig, men här är den i alla fall:
Jag är övertygad om att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Det är en skön känsla att gå omkring och bära på. Om jag en dag skriver en bok och den inte skulle bli bra så är jag alltså inte den jag trodde att jag var. Så länge jag inte skriver en bok går jag omkring och vet att jag hör till dem som har förmågan att skriva någonting riktigt bra. Och det är som sagt en skön känsla att gå omkring och bära på.
Så är det att leva i ett cirkelresonemang!
söndag 28 oktober 2007
Porr och mord
Inte blev det guld. Och inte heller silver. Med detta är ämnet för min del uttömt.
Jag såg American Pie idag på TV4film. Jag antar att det finns något sedelärande i den filmen (kärlek ÄR viktigare än sex, vi lovar!), men jag föredrar att se den med ett stort leende utan några som helst djupare tankar. Egentligen är filmen fullkomligt korkad och egentligen tillhör jag absolut inte målgruppen men när jag nu såg den för kanske femte gången kan jag bara konstatera att den är jäkligt rolig. Vad jobbigt de har, de där stackars killarna som måste få sexdebutera innan de går ut college (eller high school. Jag har inte någon riktig koll på skolsystemet där borta). Och vad jobbigt den där stackaren med den läskigt förstående pappan har det.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur mina egna föräldrar har varit när det gäller det där med öppenheten kring sex och preventivmedel. Jag har aldrig fått något samtal om blommor och bin, tack och lov, men mamma bokade tid åt mig hos doktor Folke Schön när jag var femton år. Hon tyckte det var dags för mig att börja äta p-piller. Så vad gör man? Det var bara att lyda. Och då ska ni veta att stackars mamma inte kan se på naturfilmer eftersom det bara är en massa porr och mord i dem. Men skaffa preventivmedel till sin jätteunga dotter var inte några problem.
Pappa har sitt eget sätt att handskas med intim information. När jag var nyss fyllda fjorton talade han om för mig att jag förmodligen skulle få ett syskon, för hans och Leenas kondom hade spruckit under natten. Och mycket riktigt; nio månader senare kom lilla Anna till världen. Hon är en av de snällaste människor jag känner så inte har det stört mig.
Näe, jag kan inte… Dumma, dumma, dumma Djurgården!
Jag såg American Pie idag på TV4film. Jag antar att det finns något sedelärande i den filmen (kärlek ÄR viktigare än sex, vi lovar!), men jag föredrar att se den med ett stort leende utan några som helst djupare tankar. Egentligen är filmen fullkomligt korkad och egentligen tillhör jag absolut inte målgruppen men när jag nu såg den för kanske femte gången kan jag bara konstatera att den är jäkligt rolig. Vad jobbigt de har, de där stackars killarna som måste få sexdebutera innan de går ut college (eller high school. Jag har inte någon riktig koll på skolsystemet där borta). Och vad jobbigt den där stackaren med den läskigt förstående pappan har det.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur mina egna föräldrar har varit när det gäller det där med öppenheten kring sex och preventivmedel. Jag har aldrig fått något samtal om blommor och bin, tack och lov, men mamma bokade tid åt mig hos doktor Folke Schön när jag var femton år. Hon tyckte det var dags för mig att börja äta p-piller. Så vad gör man? Det var bara att lyda. Och då ska ni veta att stackars mamma inte kan se på naturfilmer eftersom det bara är en massa porr och mord i dem. Men skaffa preventivmedel till sin jätteunga dotter var inte några problem.
Pappa har sitt eget sätt att handskas med intim information. När jag var nyss fyllda fjorton talade han om för mig att jag förmodligen skulle få ett syskon, för hans och Leenas kondom hade spruckit under natten. Och mycket riktigt; nio månader senare kom lilla Anna till världen. Hon är en av de snällaste människor jag känner så inte har det stört mig.
Näe, jag kan inte… Dumma, dumma, dumma Djurgården!
lördag 27 oktober 2007
Det ljuva livet II
Har tillbringat några dagar i Barcelona på en konferensresa och jag kan bara konstatera att det inte är mycket som slår den staden. Trots att det enligt almanackan är i slutet på oktober så gick det alldeles utmärkt att vara barfota i skorna. Kvällarna krävde en kofta över tröjan och det var absolut för kallt för att bada. Men ljuset! Att få vandra barfota längs stranden i det där nästan Skagen-lika ljuset är en energiinjektion som slår det mesta.
Att Barcelona är en stad full med konst vart man än tittar visste jag sedan mina tidigare besök i staden, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur mycket det satsas på just det. Vad är det som gjort att det är där människor, och då främst de som bestämmer, förstått att konst och utsmyckning har ett så stort värde? Tänk om vi hade samma makthavare i Södertälje, om varje gata och varje tom plätt bestod av konst av riktigt hög kvalitet. Nu har min underbara hemstad en del konst i alla fall, men något Barcelona är det ju inte.
Nätterna i Barcelona är vilda, galna och mycket sena. När jag efter att ha dansat och festat till klockan fyra på morgonen och tog en taxi hem kändes det som om jag gick hem tidigare än alla andra. Dagen efter var jag trots allt glad för min tidiga hemgång eftersom vi hade samling klockan halv nio och jag var trött redan som det var.
Den här veckan har gått i något slags uppsluppet töcken. Jag kom hem natten mot onsdag och har arbetat de tre dagarna som var kvar av arbetsveckan. Energikicken jag fick av mina fyra dagars vistelse i ljuset gav mig lust och glädje att ändå genomföra veckan, men igår var jag riktigt rejält trött. Och vad gjorde jag då? Naturligtvis gick jag på Crock’s, drack alldeles för många öl och vaknade i natt med en sprängande huvudvärk. Det där uppsluppna töcknet jag levt i tidigare under veckan var som bortblåst. Efter en fika på Tratten och några Alvedon kom kallsvetten. Varför gör jag på detta viset?!
Jag vet inte vad som var det bästa med Barcelona, men något jag absolut kommer att komma ihåg länge var att jag såg nakenmannen. Herre Jösses! Den karln går runt spritt språngande naken mitt i staden. Jag hade hört talas om honom tidigare så jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad, men det är klart att en viss förvåning kände jag ändå när jag såg honom komma vandrande över Plaza Catalonya, som om det var den naturligaste saken i världen att promenera runt på det viset i hjärtat av en storstad. När jag sedan skulle beskriva honom för mina kollegor var ordet proper något som kom upp. Vad är det att vara proper? Hur kan en naken man ge ett propert intryck? Det kanske var strumporna och skorna, eller kassen han höll i handen, som gjorde det. Nåväl, det jag främst tänkte på var att han var en man som hade varit och handlat något och nu var på väg hem. Jag följde efter honom en bit längs den stora gatan Passeig De Gràcia, eftersom jag skulle till Gaudís hus Casa Batlló, som är en av de ballaste byggnader jag någonsin sett.
Behållningen av den promenaden var absolut att få se människors reaktioner på att möta en naken man mitt på gatan. En del såg lite upprörda ut, men den vanligaste reaktionen var faktiskt lätt chockerade skratt. Förvånansvärt många passerade utan att reagera alls, vilket förmodligen berodde på att man inte ser alla människor i ett folkvimmel. Där har man för att man tror att man går omkring och syns.
Jag träffade för övrigt pappa idag. Han har för första gången stannat hemma från den årliga älgjakten i Sundsvall. Han känner sig för gammal men kan ändå inte släppa taget helt. I hans köksfönster ligger en komradio som tar in ett jaktlags diskussioner. Han känner inte dem som jagar och har aldrig varit med i det jaktlaget. Jag antar att det ändå fyller någon form av tomrum som uppstått nu när han själv inte är med på någon jakt. Han är bara för skön. Men någon kaffekask fick han inte i mig – inte en bakisdag som denna.
Hurs!
Att Barcelona är en stad full med konst vart man än tittar visste jag sedan mina tidigare besök i staden, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur mycket det satsas på just det. Vad är det som gjort att det är där människor, och då främst de som bestämmer, förstått att konst och utsmyckning har ett så stort värde? Tänk om vi hade samma makthavare i Södertälje, om varje gata och varje tom plätt bestod av konst av riktigt hög kvalitet. Nu har min underbara hemstad en del konst i alla fall, men något Barcelona är det ju inte.
Nätterna i Barcelona är vilda, galna och mycket sena. När jag efter att ha dansat och festat till klockan fyra på morgonen och tog en taxi hem kändes det som om jag gick hem tidigare än alla andra. Dagen efter var jag trots allt glad för min tidiga hemgång eftersom vi hade samling klockan halv nio och jag var trött redan som det var.Den här veckan har gått i något slags uppsluppet töcken. Jag kom hem natten mot onsdag och har arbetat de tre dagarna som var kvar av arbetsveckan. Energikicken jag fick av mina fyra dagars vistelse i ljuset gav mig lust och glädje att ändå genomföra veckan, men igår var jag riktigt rejält trött. Och vad gjorde jag då? Naturligtvis gick jag på Crock’s, drack alldeles för många öl och vaknade i natt med en sprängande huvudvärk. Det där uppsluppna töcknet jag levt i tidigare under veckan var som bortblåst. Efter en fika på Tratten och några Alvedon kom kallsvetten. Varför gör jag på detta viset?!
Jag vet inte vad som var det bästa med Barcelona, men något jag absolut kommer att komma ihåg länge var att jag såg nakenmannen. Herre Jösses! Den karln går runt spritt språngande naken mitt i staden. Jag hade hört talas om honom tidigare så jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad, men det är klart att en viss förvåning kände jag ändå när jag såg honom komma vandrande över Plaza Catalonya, som om det var den naturligaste saken i världen att promenera runt på det viset i hjärtat av en storstad. När jag sedan skulle beskriva honom för mina kollegor var ordet proper något som kom upp. Vad är det att vara proper? Hur kan en naken man ge ett propert intryck? Det kanske var strumporna och skorna, eller kassen han höll i handen, som gjorde det. Nåväl, det jag främst tänkte på var att han var en man som hade varit och handlat något och nu var på väg hem. Jag följde efter honom en bit längs den stora gatan Passeig De Gràcia, eftersom jag skulle till Gaudís hus Casa Batlló, som är en av de ballaste byggnader jag någonsin sett.
Behållningen av den promenaden var absolut att få se människors reaktioner på att möta en naken man mitt på gatan. En del såg lite upprörda ut, men den vanligaste reaktionen var faktiskt lätt chockerade skratt. Förvånansvärt många passerade utan att reagera alls, vilket förmodligen berodde på att man inte ser alla människor i ett folkvimmel. Där har man för att man tror att man går omkring och syns.Jag träffade för övrigt pappa idag. Han har för första gången stannat hemma från den årliga älgjakten i Sundsvall. Han känner sig för gammal men kan ändå inte släppa taget helt. I hans köksfönster ligger en komradio som tar in ett jaktlags diskussioner. Han känner inte dem som jagar och har aldrig varit med i det jaktlaget. Jag antar att det ändå fyller någon form av tomrum som uppstått nu när han själv inte är med på någon jakt. Han är bara för skön. Men någon kaffekask fick han inte i mig – inte en bakisdag som denna.
Hurs!
torsdag 18 oktober 2007
Det ljuva livet
Acke och hans flickvän Jill var på besök igår. Vi hade trevligt och åt mat som jag hade lagat. Det blev en slags korvgryta med äpple, massor av curry och en del annat. Till dessert åt vi äppelpaj och båda mina söner drack kaffe.
Någonting har hänt i mitt liv. Jag bjuder på mat som jag lagat alldeles själv och som inte är makaroner och korv, min äldste son har en flickvän och Oggy, som liksom aldrig skulle bli stor, dricker kaffe. Snart är jag inte längre först och främst mamma. Tanken är hisnande och jag måste erkänna att jag ser fram emot det nya med både lust och vemod.
Vemodet ligger naturligtvis i förlusten av något jag tyckt riktigt mycket om. Jag har under hela mitt vuxna liv varit mamma. Ibland har jag varit lite halvdan, ofta har jag varit fantastisk och jag har definitivt alltid varit engagerad. Och framför allt har jag älskat att vara mamma åt de där två killarna. Vilket för övrigt är en ren tur och lycka. Tänk om jag hade fått två dumma ungar istället. Det hade inte varit kul.
Att vara ensamstående mamma har varit det mest spännande jag gjort i hela mitt liv, och jag är mycket glad över att jag har varit just ensamstående. Jag har aldrig längtat efter barn, som ung var jag inte ens särskilt barnkär. Mest tänkte jag nog att jag skulle ha en hund. Om det hade funnits tid och pengar skulle jag också kunnat tänka mig en häst. Men barn var någonting främmande som inte berörde mig. Framför allt skulle jag inte ha en familj. Det kändes inte lockande alls. Jag skulle ju slå världen med häpnad, som mina trogna läsare redan vet. Och då fanns det varken tid eller lust med något så trångt som en egen familj. När det sedan ändå dök upp en man som resulterade i två barn kan jag bara konstatera att jag är väldigt glad över att det blev precis så som jag aldrig hade velat ha det.
Den stora fördelen med att vara ensamstående förälder till två barn är att det är så jäkla kul. Jag har faktiskt inte något bättre att komma med. Visst skulle jag kunna skriva saker som att jag fått bestämma allt själv och att ingen har kunnat tvinga mig till beslut kring barnen jag inte känt mig bekväm med, men sanningen är helt enkelt bara den att det har varit förbaskat roligt att vara ensam med barnen.
Att jag känner lust och nyfikenhet inför att mitt liv förändras hänger ihop med spänningen och äventyret i att möta någonting nytt. Jag kan inte fullt ut ta det till mig, men det kommer definitivt att bli något jag aldrig upplevt tidigare. Hoppas att det inte kommer för fort bara. Jag vill faktiskt ha min yngste son hos mig ett tag till. Typ så där en fyra-fem år till kanske. Jag har inte bråttom.
Aaaah!
Någonting har hänt i mitt liv. Jag bjuder på mat som jag lagat alldeles själv och som inte är makaroner och korv, min äldste son har en flickvän och Oggy, som liksom aldrig skulle bli stor, dricker kaffe. Snart är jag inte längre först och främst mamma. Tanken är hisnande och jag måste erkänna att jag ser fram emot det nya med både lust och vemod.
Vemodet ligger naturligtvis i förlusten av något jag tyckt riktigt mycket om. Jag har under hela mitt vuxna liv varit mamma. Ibland har jag varit lite halvdan, ofta har jag varit fantastisk och jag har definitivt alltid varit engagerad. Och framför allt har jag älskat att vara mamma åt de där två killarna. Vilket för övrigt är en ren tur och lycka. Tänk om jag hade fått två dumma ungar istället. Det hade inte varit kul.
Att vara ensamstående mamma har varit det mest spännande jag gjort i hela mitt liv, och jag är mycket glad över att jag har varit just ensamstående. Jag har aldrig längtat efter barn, som ung var jag inte ens särskilt barnkär. Mest tänkte jag nog att jag skulle ha en hund. Om det hade funnits tid och pengar skulle jag också kunnat tänka mig en häst. Men barn var någonting främmande som inte berörde mig. Framför allt skulle jag inte ha en familj. Det kändes inte lockande alls. Jag skulle ju slå världen med häpnad, som mina trogna läsare redan vet. Och då fanns det varken tid eller lust med något så trångt som en egen familj. När det sedan ändå dök upp en man som resulterade i två barn kan jag bara konstatera att jag är väldigt glad över att det blev precis så som jag aldrig hade velat ha det.
Den stora fördelen med att vara ensamstående förälder till två barn är att det är så jäkla kul. Jag har faktiskt inte något bättre att komma med. Visst skulle jag kunna skriva saker som att jag fått bestämma allt själv och att ingen har kunnat tvinga mig till beslut kring barnen jag inte känt mig bekväm med, men sanningen är helt enkelt bara den att det har varit förbaskat roligt att vara ensam med barnen.
Att jag känner lust och nyfikenhet inför att mitt liv förändras hänger ihop med spänningen och äventyret i att möta någonting nytt. Jag kan inte fullt ut ta det till mig, men det kommer definitivt att bli något jag aldrig upplevt tidigare. Hoppas att det inte kommer för fort bara. Jag vill faktiskt ha min yngste son hos mig ett tag till. Typ så där en fyra-fem år till kanske. Jag har inte bråttom.
Aaaah!
tisdag 2 oktober 2007
Att göra avtryck
Jag brinner inte, inte för någonting. Jag brinner inte ens tillräckligt för att tycka att det är ett problem att jag inte brinner. Det finns inga stora politiska frågor som får mig att vilja förändra världen. Jag har inga stora intressen som upptar min tid, och jag har inga stora drömmar som får mig att försaka allt för att jag ska kunna uppnå dem. Jag kommer förmodligen aldrig göra några fantastiska upptäckter eller stordåd till mänsklighetens fromma.
Jag skulle vilja skriva en bok, någonting jag i och för sig knappast är ensam om, men numer inser jag att jag inte har någonting att berätta. Dessutom verkar det så trist att sätta sig ned och skriva, samtidigt som jag av tidigare erfarenhet vet att är det något jag är dålig på så är det den självdisciplin som krävs för att faktiskt sätta mig ner och utföra arbetet. Jag vill nog egentligen redan ha skrivit en bok.
En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra skillnad, att jag skulle göra avtryck och bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att jag var ämnad för något stort. Idag kan jag konstatera att det förmodligen inte kommer att bli så. Inte för att det gör mig så mycket, men lite trist är det allt. Problemet ligger förmodligen i att jag inte visste hur det skulle gå till, det krävs nämligen något stort av en stor person. Och en sådan person bör definitivt brinna. Att sitta här i min soffa och tycka att det är jobbigt att 2 ½ män börjar så sent är inte den rätta vägen om man vill göra avtryck i historien.
Å andra sidan tittar jag på Smekmånaden med Ashton Kutcher och känner mig rätt tillfreds ändå. Jag har sett den två gånger förut och nöjer mig med att lyssna på ljudet och titta upp från datorn när det låter som om det är något kul som händer. Och som vanligt när amerikanska komedier utspelar sig Europa är européer primitiva och märkliga och egensinniga och fullkomligt omöjliga för vanliga människor att förstå. Och naturligtvis är Europa helt underbart romantiskt – egentligen. Fast standarden på det mesta är hopplöst låg. Precis som om hela Europa är en gammal öststat där ingenting någonsin har renoverats, mer än att någon har målat över alla sprickor och kackerlackor. Och självklart spricker fasaden så fort dessa fantastiska amerikaner dyker upp. Det enda som verkligen gör den nygifte mannen lycklig är när han i Venedig finner ett café med namnet America, där han kan se sport (Dodgers, som kommer att vinna) på TV. Han kallar det till och med A message from God. Herre Jösses! Om det var ett bättre ljud på någon annan kanal skulle jag lyssnat på något annat.
När jag åker på smekmånad ska jag åka till USA och hånflina åt alla töntiga och okultiverade människor som inte förstår att fotboll är en sport där man sparkar bollen mellan sig och inte kastar den. För då är det hands. Jag ska få en nära-döden-upplevelse av lycka när jag kommer till Café Sötälje och kräva att få äta kåldolmar till varje måltid utom frukost. Då räcker det ju med en kopp kaffe och en cig. Jag ska filma hela smekmånaden, sätta upp filmen på alla stora biografer och vinna alla möjliga olika priser. Då kommer jag slutligen att göra avtryck.
YES!
Jag skulle vilja skriva en bok, någonting jag i och för sig knappast är ensam om, men numer inser jag att jag inte har någonting att berätta. Dessutom verkar det så trist att sätta sig ned och skriva, samtidigt som jag av tidigare erfarenhet vet att är det något jag är dålig på så är det den självdisciplin som krävs för att faktiskt sätta mig ner och utföra arbetet. Jag vill nog egentligen redan ha skrivit en bok.
En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra skillnad, att jag skulle göra avtryck och bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att jag var ämnad för något stort. Idag kan jag konstatera att det förmodligen inte kommer att bli så. Inte för att det gör mig så mycket, men lite trist är det allt. Problemet ligger förmodligen i att jag inte visste hur det skulle gå till, det krävs nämligen något stort av en stor person. Och en sådan person bör definitivt brinna. Att sitta här i min soffa och tycka att det är jobbigt att 2 ½ män börjar så sent är inte den rätta vägen om man vill göra avtryck i historien.
Å andra sidan tittar jag på Smekmånaden med Ashton Kutcher och känner mig rätt tillfreds ändå. Jag har sett den två gånger förut och nöjer mig med att lyssna på ljudet och titta upp från datorn när det låter som om det är något kul som händer. Och som vanligt när amerikanska komedier utspelar sig Europa är européer primitiva och märkliga och egensinniga och fullkomligt omöjliga för vanliga människor att förstå. Och naturligtvis är Europa helt underbart romantiskt – egentligen. Fast standarden på det mesta är hopplöst låg. Precis som om hela Europa är en gammal öststat där ingenting någonsin har renoverats, mer än att någon har målat över alla sprickor och kackerlackor. Och självklart spricker fasaden så fort dessa fantastiska amerikaner dyker upp. Det enda som verkligen gör den nygifte mannen lycklig är när han i Venedig finner ett café med namnet America, där han kan se sport (Dodgers, som kommer att vinna) på TV. Han kallar det till och med A message from God. Herre Jösses! Om det var ett bättre ljud på någon annan kanal skulle jag lyssnat på något annat.
När jag åker på smekmånad ska jag åka till USA och hånflina åt alla töntiga och okultiverade människor som inte förstår att fotboll är en sport där man sparkar bollen mellan sig och inte kastar den. För då är det hands. Jag ska få en nära-döden-upplevelse av lycka när jag kommer till Café Sötälje och kräva att få äta kåldolmar till varje måltid utom frukost. Då räcker det ju med en kopp kaffe och en cig. Jag ska filma hela smekmånaden, sätta upp filmen på alla stora biografer och vinna alla möjliga olika priser. Då kommer jag slutligen att göra avtryck.
YES!
söndag 30 september 2007
Ibland är allt bara borta
Den här helgen har varit lång och mycket, mycket trevlig. Det känns som om jag har haft två helger på raken. Jag har haft tvättstuga, varit ute och hinkat bärs med lillebror, åkt till Stockholm, varit på Dansmuseet, köpt en lyckad present, varit på fest, sovit nära honom jag helst vill sova nära, varit på Polismuseet, gått runt Djurgården och åkt hem till Södertälje igen. Och allt detta gjorde jag i ett alldeles fantastiskt lugnt och skönt tempo.
På pendeltåget hem till Södertälje satt jag och tänkte många kloka tankar och bestämde mig därför för att uppdatera min blogg. Jag har ju varit lite dålig på det den senaste tiden. Men nu när jag sitter här så har alla kloka tankar försvunnit och jag känner mig alldeles… alldeles… tom.
Det är nog lika bra att jag går och lägger mig.
G’natt!
På pendeltåget hem till Södertälje satt jag och tänkte många kloka tankar och bestämde mig därför för att uppdatera min blogg. Jag har ju varit lite dålig på det den senaste tiden. Men nu när jag sitter här så har alla kloka tankar försvunnit och jag känner mig alldeles… alldeles… tom.
Det är nog lika bra att jag går och lägger mig.
G’natt!
torsdag 6 september 2007
Vardag
Hösten kom på bara några dagar, utan någon som helst förvarning. Inte för mig förstås, som har tjatat om tecken på den kommande årstiden sedan slutet av juli. Trots det kändes det ovant första gången jag kände att jag frös om händerna när jag var ute och cyklade en morgon. Som tur är har jag en jacka med väldigt långa ärmar så det löste sig ändå. Visserligen är hösten etta på min lista över favoritårstider, men vantar i början av september? Näe, skulle inte tro det.
De nya eleverna är installerade och det märks att de börjar känna sig säkra i korridorerna. De är naturligtvis roliga och charmiga som ju elever är, det ligger liksom i elevgenen att vara bedårande. Lektionerna flyter på och nästa vecka är det dags för läsårets första prov, i geografi. Jag har fått en ny arbetsplats med nya rumskompisar och vi har riktigt trevligt tillsammans. Jag har visserligen aldrig haft något annat än trevliga rumskompisar, men nuet är ju som vanligt bäst. Allt är med andra ord precis som det brukar vara så här års. Men det finns en jättestor skillnad.
Det här är första hösten på evigheter som jag inte har något annat än mitt jobb att tänka på. Jag är så van vid att ha ett pluggande eller andra åtaganden vid sidan om jobbet att jag kan komma på mig själv med att undra om jag verkligen är klar när jag cyklar hem från jobbet och bara har matlagningen att tänka på. Vad ska jag göra av all denna fantastiska gudagivna nya tid? Jag har en del begränsningar i mina sociala behov och tänker inte fylla min kalender med möten eller annat som innebär att jag måste passa tider. Det räcker gott med mina få vänner och min enorma familj. Nu har jag ju äntligen chansen att skutta runt med små hoppsasteg och bara vara jag. Och jag tänker inte slarva bort den chansen.
Jag såg för övrigt ett fullkomligt vidrigt program på Kanal 5 ikväll. Nyberg & Törnblom hette det och gick ut på att låta människor med lite halvtaskigt självförtroende bli utsatta för någon slags äppelkäck kvinna på speed som talade om för dem att de var unika, eller nå’t. Nåväl, jag tänkte mest på att om man tar en insulinspruta och ger någon en injektion i hårbotten så ska det vara väldigt svårt att upptäcka under obduktionen. Insulin är naturligt i kroppen och tydligen ska det vara svårt att hitta märken efter nålstick i hårbotten. Men kanske inte ändå. Jag läste om ett sådant mord i en deckare på 1970-talet och det har hänt så mycket inom utredningsbranschen att det kan vara en väldigt stor risk att ta. Nästa gång byter jag kanal.
På tal om död, så har Luciano Pavarotti avlidit. Självfallet är det en sorgens dag för alla hans fans, och hans familj. Det verkar dock som om han har en värdig arvinge. Jag tänker naturligtvis på Paul Pott. Många av er har säkert redan sett det, men hans första framträdande i Britain’s got talent är värt att se igen. Framför allt, den i vanliga fall så dryga, juryns förändring tål att ses många gånger. Varsågoda, här kommer länken: http://video-klipp.se/view_video.php?viewkey=76a6704b08093c652fd7
Till nästa gång; ta’t lugnt där ute!
De nya eleverna är installerade och det märks att de börjar känna sig säkra i korridorerna. De är naturligtvis roliga och charmiga som ju elever är, det ligger liksom i elevgenen att vara bedårande. Lektionerna flyter på och nästa vecka är det dags för läsårets första prov, i geografi. Jag har fått en ny arbetsplats med nya rumskompisar och vi har riktigt trevligt tillsammans. Jag har visserligen aldrig haft något annat än trevliga rumskompisar, men nuet är ju som vanligt bäst. Allt är med andra ord precis som det brukar vara så här års. Men det finns en jättestor skillnad.
Det här är första hösten på evigheter som jag inte har något annat än mitt jobb att tänka på. Jag är så van vid att ha ett pluggande eller andra åtaganden vid sidan om jobbet att jag kan komma på mig själv med att undra om jag verkligen är klar när jag cyklar hem från jobbet och bara har matlagningen att tänka på. Vad ska jag göra av all denna fantastiska gudagivna nya tid? Jag har en del begränsningar i mina sociala behov och tänker inte fylla min kalender med möten eller annat som innebär att jag måste passa tider. Det räcker gott med mina få vänner och min enorma familj. Nu har jag ju äntligen chansen att skutta runt med små hoppsasteg och bara vara jag. Och jag tänker inte slarva bort den chansen.
Jag såg för övrigt ett fullkomligt vidrigt program på Kanal 5 ikväll. Nyberg & Törnblom hette det och gick ut på att låta människor med lite halvtaskigt självförtroende bli utsatta för någon slags äppelkäck kvinna på speed som talade om för dem att de var unika, eller nå’t. Nåväl, jag tänkte mest på att om man tar en insulinspruta och ger någon en injektion i hårbotten så ska det vara väldigt svårt att upptäcka under obduktionen. Insulin är naturligt i kroppen och tydligen ska det vara svårt att hitta märken efter nålstick i hårbotten. Men kanske inte ändå. Jag läste om ett sådant mord i en deckare på 1970-talet och det har hänt så mycket inom utredningsbranschen att det kan vara en väldigt stor risk att ta. Nästa gång byter jag kanal.
På tal om död, så har Luciano Pavarotti avlidit. Självfallet är det en sorgens dag för alla hans fans, och hans familj. Det verkar dock som om han har en värdig arvinge. Jag tänker naturligtvis på Paul Pott. Många av er har säkert redan sett det, men hans första framträdande i Britain’s got talent är värt att se igen. Framför allt, den i vanliga fall så dryga, juryns förändring tål att ses många gånger. Varsågoda, här kommer länken: http://video-klipp.se/view_video.php?viewkey=76a6704b08093c652fd7
Till nästa gång; ta’t lugnt där ute!
söndag 26 augusti 2007
Ett tillräckligt bra liv
Jag har haft en sådan där fantastiskt skön helg då jag egentligen inte har utfört några som helst stordåd. Redan förra helgen bestämde jag att jag skulle ägna den här helgen åt att röja upp ordentligt här hemma inför min äldste sons flytt nästa vecka. Så dumt av mig! Det är naturligtvis när han flyttat klart som jag ska städa. Jag gör alltså ett nytt försök om två veckor.
Lite nytta har jag ändå gjort. Jag har hittat alldeles för svåra texter av Theodor Kallifatides åt mina elever. Fast jag är övertygad om att det är utmaningen som ger glädje i lärandet och att den här utmaningen kommer att göra dem överlyckliga.
En sak som förvånar mig är att jag av någon obegriplig anledning har hakat på någon form av hälsotrend. Jag visste inte att den pågick, och måste väl ärligt säga att jag fortfarande inte är riktigt säker på hur trendigt det är att hänga på en hälsotrend, hur trendigt det än är. Nåväl, jag har gjort flera märkliga hälsotester på diverse hemsidor på internet och har alltid fått svaret att jag äter fel och rör mig för lite. Vän av ordning skulle kunna ställa sig frågande till varför jag gör flera tester när jag ändå får samma svar. Och det kan man ju undra. Bästa testet var den på apotekets hemsida, bland annat för att den var på svenska.
Gör alla dessa tester någon skillnad då? Näe, det kan man inte säga. Jag tycker inte om att duscha och gör allt jag kan för att inte bli svettig, och jag har inga planer på att ändra på det. Jag kommer inte heller att börja äta flera gånger om dagen så länge det är trist att äta och allt bara smakar – mat!
Det där med hälsa kan aldrig vara hälsosamt, man blir ju bara stressad. Det kan ju ingen människa hålla koll på allt som är nyttigt eller direkt hälsovådligt. Jag ska istället återgå till att vara lite så där lagom ytlig och läsa horoskop, hålla koll på kändisar och göra spådomar online.
Jag lever ett tillräckligt bra liv.
Lite nytta har jag ändå gjort. Jag har hittat alldeles för svåra texter av Theodor Kallifatides åt mina elever. Fast jag är övertygad om att det är utmaningen som ger glädje i lärandet och att den här utmaningen kommer att göra dem överlyckliga.
En sak som förvånar mig är att jag av någon obegriplig anledning har hakat på någon form av hälsotrend. Jag visste inte att den pågick, och måste väl ärligt säga att jag fortfarande inte är riktigt säker på hur trendigt det är att hänga på en hälsotrend, hur trendigt det än är. Nåväl, jag har gjort flera märkliga hälsotester på diverse hemsidor på internet och har alltid fått svaret att jag äter fel och rör mig för lite. Vän av ordning skulle kunna ställa sig frågande till varför jag gör flera tester när jag ändå får samma svar. Och det kan man ju undra. Bästa testet var den på apotekets hemsida, bland annat för att den var på svenska.
Gör alla dessa tester någon skillnad då? Näe, det kan man inte säga. Jag tycker inte om att duscha och gör allt jag kan för att inte bli svettig, och jag har inga planer på att ändra på det. Jag kommer inte heller att börja äta flera gånger om dagen så länge det är trist att äta och allt bara smakar – mat!
Det där med hälsa kan aldrig vara hälsosamt, man blir ju bara stressad. Det kan ju ingen människa hålla koll på allt som är nyttigt eller direkt hälsovådligt. Jag ska istället återgå till att vara lite så där lagom ytlig och läsa horoskop, hålla koll på kändisar och göra spådomar online.
Jag lever ett tillräckligt bra liv.
onsdag 15 augusti 2007
Äntligen
Den värsta förkylningen har gett med sig och det enda som vittnar om min tidigare sjukdom är en rosslig hosta som river i lungorna. Jag har till och med hunnit jobba två förmiddagar. Imorgon börjar jag jobba på allvar och om en vecka kommer eleverna. Det känns riktigt bra att få komma igång igen även om det självfallet är fantastiskt skönt att vara ledig. Men nu kommer hösten och därmed också den bästa årstiden av dem alla.
När sommarens mjuka pasteller övergår till passionerade och kraftfulla höstfärger vill jag luta mig tillbaka, sluta ögonen och viska: ”Äntligen.” Bara så; utan utropstecken; ”Äntligen.” På hösten behöver man inte. Ingen frågar dig vad du ska göra i höst och ingen tittar undrande på dig om du säger att den här hösten ska jag inte göra någonting annat än bara sitta alldeles stilla.
Så vill jag våga hela livet. Inte blicka in i det kommande för att slippa det förra, utan blicka in i livet och säga: ”Äntligen.”
Jag skrev en uppsats om hösten en gång. Jag minns att den var bra och tänkte att jag skulle publicera den här. När jag nu läser den igen inser jag att mina krav på vad som är bra har förändrats väsentligt på de tretton år som förflutit sedan den skrevs. Vad har mer förändrats? Är jag inte heller densamma? Förändringarna sker utan att man märker dem och en dag är allt annorlunda. Och ändå bekant.
En av veckans stora händelser var för övrigt matchen mellan Djurgården och Hammarby i måndags. Det var en typisk derbymatch med mer hårt (det gör ont att möta Djurgår’n) än snyggt spel, och en hel del irriterande missar. Vill man se snygg fotboll ska man undvika derbyn, men vill man uppleva trasiga nerver och hjärtflimmer är en match mot Hammarby en fullgod upplevelse. Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös inför de matcherna – jag vet ju att Hammarby inte kan vinna.
När sommarens mjuka pasteller övergår till passionerade och kraftfulla höstfärger vill jag luta mig tillbaka, sluta ögonen och viska: ”Äntligen.” Bara så; utan utropstecken; ”Äntligen.” På hösten behöver man inte. Ingen frågar dig vad du ska göra i höst och ingen tittar undrande på dig om du säger att den här hösten ska jag inte göra någonting annat än bara sitta alldeles stilla.
Så vill jag våga hela livet. Inte blicka in i det kommande för att slippa det förra, utan blicka in i livet och säga: ”Äntligen.”
Jag skrev en uppsats om hösten en gång. Jag minns att den var bra och tänkte att jag skulle publicera den här. När jag nu läser den igen inser jag att mina krav på vad som är bra har förändrats väsentligt på de tretton år som förflutit sedan den skrevs. Vad har mer förändrats? Är jag inte heller densamma? Förändringarna sker utan att man märker dem och en dag är allt annorlunda. Och ändå bekant.
En av veckans stora händelser var för övrigt matchen mellan Djurgården och Hammarby i måndags. Det var en typisk derbymatch med mer hårt (det gör ont att möta Djurgår’n) än snyggt spel, och en hel del irriterande missar. Vill man se snygg fotboll ska man undvika derbyn, men vill man uppleva trasiga nerver och hjärtflimmer är en match mot Hammarby en fullgod upplevelse. Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös inför de matcherna – jag vet ju att Hammarby inte kan vinna.
tisdag 7 augusti 2007
Eländes elände
Har åkt på en riktigt otäck sommarförkylning. Hela kroppen är full av snor och det är inte utan att jag undrar var allt kommer ifrån. Det får ju helt klart inte plats i kroppen och tvingar sig nu ut ur lämpliga kroppsöppningar. Jag tror till och med jag har mer vax i öronen än vanligt. Vad gör allt snor när man är frisk? Vilken materisk form har det? Flytande? Fast? Eller i gasform?
Jag letade efter svaren på mina frågor på Wikipedia och sammanfattningsvis kan jag säga att snor bildas av ackumulerad extracellulär vätska och att det kan bildas uppemot ett par deciliter under en dag. Varifrån de tre liter jag snutit ut idag kommer stod det däremot ingenting om.
Att äta snor är ett socialt oacceptabelt beteende. Det kallas mucufagi och stärker immunförsvaret. Eftersom jag för tillfället har något nedsatt immunförsvar och ett rejält överskott av snor ser jag plötsligt en möjlighet.
På måndag börjar jag jobba, tre dagar tidigare än jag trodde. Det ska bli riktigt kul.
Jag letade efter svaren på mina frågor på Wikipedia och sammanfattningsvis kan jag säga att snor bildas av ackumulerad extracellulär vätska och att det kan bildas uppemot ett par deciliter under en dag. Varifrån de tre liter jag snutit ut idag kommer stod det däremot ingenting om.
Att äta snor är ett socialt oacceptabelt beteende. Det kallas mucufagi och stärker immunförsvaret. Eftersom jag för tillfället har något nedsatt immunförsvar och ett rejält överskott av snor ser jag plötsligt en möjlighet.
På måndag börjar jag jobba, tre dagar tidigare än jag trodde. Det ska bli riktigt kul.
lördag 4 augusti 2007
Ålder
Je e förtitvå år gammal men je kom ihåg när je va två år å tie år å trettitvå år gammal.
---
Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.
Ja iblann… då känn je mä som en ettåring å då gör je sånen…
Å… å iblann då blir je fnittri som en femåring.
Å… å iblann kan je vissel som en treåring på de hän vise…
Å… å iblann då kan je bryta en gren som trettiåring
Å… å iblann då skjut je mä slangbella som en tiåring.
Å je kan ryt: ”UNDAN GUBBAR!” som en förtiåring.
Å je kan leka me nalle, å je kan slåss me björn i skogen.
---
Ja je va… je va förtitvå olika människer – en för varje år je ha leva
---
Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.
Ja iblann… då känn je mä som en ettåring å då gör je sånen…
Å… å iblann då blir je fnittri som en femåring.
Å… å iblann kan je vissel som en treåring på de hän vise…
Å… å iblann då kan je bryta en gren som trettiåring
Å… å iblann då skjut je mä slangbella som en tiåring.
Å je kan ryt: ”UNDAN GUBBAR!” som en förtiåring.
Å je kan leka me nalle, å je kan slåss me björn i skogen.
---
Ja je va… je va förtitvå olika människer – en för varje år je ha leva
Dunderklumpen
Om man frågar en vuxen människa om de känner sig äldre, yngre eller precis som den ålder de är i svarar de flesta att de definitivt känner sig yngre. Ofta handlar det om en jäkla massa år yngre. Hur vet de det? Kommer de faktiskt exakt ihåg hur det kändes när de var 10-30 år yngre? Hur vet de hur det känns att vara i den ålder de befinner sig i? Har de varit där förr? Har alla år och allt de upplevt inte satt några som helst spår? Eller har de upplevt så lite i livet att det inte räcker ända fram till deras faktiska ålder?
Jag gjorde precis ett test och fick besked om att jag egentligen är lite drygt 47 år. Åh nej! Om mina föräldrar hade väntat med att skilja sig till efter jag hade fyllt 21 och jag själv hade förblivit gift hade jag bara varit 45 år idag. Å andra sidan drar mina friska tänder och min humor bort en del år från min faktiska ålder.
Att människors livsstil drar ner deras livslängd är väl knappast någon nyfunnen upptäckt, men att lägga till och dra ifrån år från den ålder man har visar att det finns en norm för hur man ska må och leva i en viss ålder. Om det sedan innebär att mina förskräckliga extraår gör att jag dör tidigare än förväntat finns det inga uppgifter om. Och vad är den förväntade livslängden? Hur gammal är jag? Vad ska jag säga om någon frågar mig hur gammal jag är eller om jag känner mig lika gammal som jag är?
”Näe, jag känner mig nog ungefär tre och ett halvt år äldre.”
Det märker inte ni, kära läsare, men jag har faktiskt gjort förlagan till testet. Jag gjorde ett litet avbrott i mitt skrivande och gick in på www.realage.com och där upptäckte jag att förlagan till Expressens fåniga test var betydligt mer seriös. Jag kommer naturligtvis att ta det testresultatet på stort allvar och hädanefter hävda:
”Min faktiska ålder är 42,8 och inte en dag äldre!”
onsdag 1 augusti 2007
Blogg II
Detta är alltså del två av min värld. Var den första är vet bara cyberrymdenguden. Den här gången har jag däremot noga antecknat alla viktiga adresser och inloggningsuppgifter.
Idag märkte jag det; jag kan inte längre sitta ute hela natten och förundras över hur ljust det är, solen bränner inte och om femton dagar börjar jag jobba igen.
Sommaren är slut!
Augusti är här och nedräkningen kan börja...
Känns ganska bra.
Idag märkte jag det; jag kan inte längre sitta ute hela natten och förundras över hur ljust det är, solen bränner inte och om femton dagar börjar jag jobba igen.
Sommaren är slut!
Augusti är här och nedräkningen kan börja...
Känns ganska bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
