Att göra avtryck

Jag brinner inte, inte för någonting. Jag brinner inte ens tillräckligt för att tycka att det är ett problem att jag inte brinner. Det finns inga stora politiska frågor som får mig att vilja förändra världen. Jag har inga stora intressen som upptar min tid, och jag har inga stora drömmar som får mig att försaka allt för att jag ska kunna uppnå dem. Jag kommer förmodligen aldrig göra några fantastiska upptäckter eller stordåd till mänsklighetens fromma.

Jag skulle vilja skriva en bok, någonting jag i och för sig knappast är ensam om, men numer inser jag att jag inte har någonting att berätta. Dessutom verkar det så trist att sätta sig ned och skriva, samtidigt som jag av tidigare erfarenhet vet att är det något jag är dålig på så är det den självdisciplin som krävs för att faktiskt sätta mig ner och utföra arbetet. Jag vill nog egentligen redan ha skrivit en bok.

En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra skillnad, att jag skulle göra avtryck och bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att jag var ämnad för något stort. Idag kan jag konstatera att det förmodligen inte kommer att bli så. Inte för att det gör mig så mycket, men lite trist är det allt. Problemet ligger förmodligen i att jag inte visste hur det skulle gå till, det krävs nämligen något stort av en stor person. Och en sådan person bör definitivt brinna. Att sitta här i min soffa och tycka att det är jobbigt att 2 ½ män börjar så sent är inte den rätta vägen om man vill göra avtryck i historien.

Å andra sidan tittar jag på Smekmånaden med Ashton Kutcher och känner mig rätt tillfreds ändå. Jag har sett den två gånger förut och nöjer mig med att lyssna på ljudet och titta upp från datorn när det låter som om det är något kul som händer. Och som vanligt när amerikanska komedier utspelar sig Europa är européer primitiva och märkliga och egensinniga och fullkomligt omöjliga för vanliga människor att förstå. Och naturligtvis är Europa helt underbart romantiskt – egentligen. Fast standarden på det mesta är hopplöst låg. Precis som om hela Europa är en gammal öststat där ingenting någonsin har renoverats, mer än att någon har målat över alla sprickor och kackerlackor. Och självklart spricker fasaden så fort dessa fantastiska amerikaner dyker upp. Det enda som verkligen gör den nygifte mannen lycklig är när han i Venedig finner ett café med namnet America, där han kan se sport (Dodgers, som kommer att vinna) på TV. Han kallar det till och med A message from God. Herre Jösses! Om det var ett bättre ljud på någon annan kanal skulle jag lyssnat på något annat.

När jag åker på smekmånad ska jag åka till USA och hånflina åt alla töntiga och okultiverade människor som inte förstår att fotboll är en sport där man sparkar bollen mellan sig och inte kastar den. För då är det hands. Jag ska få en nära-döden-upplevelse av lycka när jag kommer till Café Sötälje och kräva att få äta kåldolmar till varje måltid utom frukost. Då räcker det ju med en kopp kaffe och en cig. Jag ska filma hela smekmånaden, sätta upp filmen på alla stora biografer och vinna alla möjliga olika priser. Då kommer jag slutligen att göra avtryck.

YES!