På kurs med Kurt

Kursledarna heter inte på något sätt Kurt men jag befinner mig i alla fall på en kurs i Göteborg. En av ledarna pratar dessutom småländska så rubriken är väldigt missvisande. Jag borde kanske byta men då skulle förstås hela inledningen bli obegriplig.  

Lärare och skolledare och administrativ personal från Praktiska i hela Sverige har samlats för att under två dagar bland annat lära oss att föra in slutbetyg så att de blir giltiga hos Verket för högskoleservice. Våra elever måste ju få sin högskolebehörighet, och så här långt ser det ut som om åtminstone ledarna har örnkoll.

Själv sitter jag tydligen och bloggar.

Eftersom risken alltid finns att någon av mina kollegor läser detta så vill jag försäkra er alla om att detta frivilligskrivande sker under en schemalagd paus. Sedan jag slutade att röka har min förmåga att mingla fullständigt fallerat och jag har blivit en sådan som ensam sitter kvar i konferensrummet och ser ut som om jag jobbar. Om mina chefer då inte ser min blogg utan bara hör ryktet om hur jag satt och slet även på rasterna så skulle detta definitivt vändas till min fördel.

En av fördelarna med att åka på en kurs på annan ort är att man får bo på hotell. Just denna gång bor jag på en båt som ligger alldeles still men eftersom isflaken flyter förbi utanför fönstret så känns det i alla fall som om det är vi som är ute och far. Det är som att vara på resa utan att förflytta sig och för en motvillig resenär hade detta varit det absolut ideala hotellet. Å andra sidan är väl alla hotell fel för den som vill vara stationerad på det sätt som inte inkluderar hotell.

Det är här jag bor. Bilden är tagen från Ibis hemsida och det är inte jag som är fotografen. Förstås.

När jag väcktes av mobiltelefonens väckningsfunktion så var det efter närmare nio timmar av princip oavbruten sömn. Nio timmar! Om jag bosatte mig på hotell för gott så skulle jag förmodligen aldrig mer vara undersövd. Det skulle kunna vara ett sätt att upptäcka mig själv på nytt. Vem är jag när jag inte är trött? Kommer jag att ha ett strålande lokalsinne? Kommer jag att sluta att prata för mig själv när jag hasar omkring inne på Konsum? Tänk om jag skulle bli en sådan som säger rätt namn på första försöket! Skulle jag vara en annan jag, och skulle denna andra jag radera den jag som jag har lärt känna?

Det är för övrigt inte lika kallt i Göteborg som i Södertälje men någon värmebölja är det ju inte tal om förstås.

Aah, pausen är slut!

Kallt - ordet är kallt!

Det är kallt ute och nu ska det bli kallare igen. Jag vill inte vara en sådan som klagar, tvärtom är jag av den sorten att jag tycker att det är jobbigt med klagande människor. Om jag mot all förmodan ändå skulle råka klaga över något så är det alltid befogat på ett eller annat sätt. Ett av dessa befogade tillfällen har nu kommit till mig:

Jag vill inte att det ska vara kallt. Det är jobbigt när det är kallt. Jag tycker inte om att tvingas klä på mig dubbla tjocktröjor och skor med dragkedja. Jag vill inte ha det så här längre. Jag blir deprimerad och tappar livslust av kyla. Januari är den dummaste månad som finns! Det är kallt och fullkomligt omöjligt att vara lycklig eller ens lite lagom halvsur när det är så förbannat kallt hela tiden. De senaste åren har jag fått mina köldchocker när jag klivit ut ur porten med minst en tjocktröja för lite. Det är den obotlige optimisten i mig som gjort att jag inte äger några långkalsonger utan tvingas leva i detta köldhål med enbart jeansen som extrahud.
 

Denna värld i blåa toner ser måhända vacker ut på bild. I den sanna världen, där man befinner sig, är det bara kallt. Södertälje kanal lyser med sin kyla, och inte ens de till synes varma hemmen värmer. För detta finns bara ett enda ord, och det ordet är: kallt.

Det brinner inte i Helvetet – det är skitkallt! De stackare som hamnar där går omkring som Michelingubbar och flåsar och stånkar för att det är jobbigt att klä på sig och tvingas vagga fram istället för att använda höftlederna såsom det en gång var tänkt.

Jag fyller år i slutet av januari och jag tror att Gud kompenserar mig för den hemska kylan genom att låta mig få presenter för att jag orkade genomleva detta elände en gång till. Varje gång den långa kön av gratulanter närmar sig så vet jag att det äntligen börjar vända och att jag blir prisad för att jag trotsade min inre vilja att sluta andas i ren protest mot kylan. Jag har betvingat demonerna och är redo för att möta våren. Men än är det någon vecka kvar och några garantier för att februari blir bättre har jag förstås inte fått.

Det ser så illa ut för Centern att det inte ens går att håna dem för att de gav bort partiet till ett gäng libertarianer som var för lata för att starta ett eget parti. Nu är det ju synd om dem och jag undrar om inte många kommer att säga att de ska rösta på Centern när nästa Sifo-undersökning ringer, bara för att det är så taskigt att säga Moderaterna eller Socialdemokraterna som alla andra. Och då ska ni se att andra tänker att det alltså är okej att tycka på det där viset och då ökar sympatierna igen. Innan vi vet ordet av så har de egen majoritet. Det skulle kunna bli så.

I lördags såg jag Martyrer på Stadsteatern. Det var en pjäs om religiös fanatism och inte helt otippat var det en kvinnlig lärare som stod emot galenskaperna när de andra inte ville se. Likt en symbolisk Jesus, och således den egentliga martyren, stod hon fastspikad vid golvet och vägrade ge upp sin mission. Bitvis var det riktigt bra men som så många gånger förr så var det tankarna som väcktes av pjäsen som var det mest intressanta.

Att jag trivs på hotell är ingen nyhet och imorgon åker jag till Göteborg för att få tillbringa hela två nätter på hotell. Det ska bli skönt.

Nu räcker det för denna gång!

Hur kan vi tillåta det här?

Som lärare ser och hör man saker. Jag hade en elev en gång som aldrig var med på idrotten, och när vi frågade varför så sade han att han inte hade råd att köpa idrottskläder. Samma elev frågade om han kunde få stanna hemma från en utflykt eftersom hans mamma sagt att de inte kunde ordna matsäck åt honom. En annan elev åt lunch så fort matsalen öppnade och en gång till precis innan den stängde därför att han inte visste om han skulle få mat när han kom hem. En kille hade ena foten bar i skon och talade om att det var för att han bara hade hittat en strumpa på morgonen. Ytterligare en elev fick skäll av sina klasskompisar för att han inte hade lämnat pengar till klasskassan som föräldragruppen hade bestämt att alla elever skulle göra. Pengarna skulle visst användas till en resa innan de slutade nian. Intresset för klasskassan planade tack och lov ut och till sist var det bara några föräldrar som brydde sig, och jag misstänker faktiskt att det var viktigare för dem än för deras barn.

Jag vet inte hur skolor brukar lösa de här problemen men på de skolor där jag har arbetat har vi försökt att lösa det så smidigt som möjligt, utan att någon blir utpekad. Idrottsläraren tog med en elev och rotade igenom lådan med kvarglömda kläder och fick ihop en riktigt bra utstyrsel med Nikeskor och schyssta brallor. En annan gång erbjöd vi alla elever att gå till matsalen och göra i ordning sin egen matsäck. Det var många elever som tyckte att det var en bra idé och pojken som inte hade råd med matsäck hemifrån var en av dem.

Jag är egentligen ingen förespråkare av att dölja fattigdom, men för en tonåring som har massor av annat att bekymra sig över blir det stigmatiserande att behöva tala om för andra hur det är ställt; att idrottskläderna är snodda gåvor, att familjen inte har råd med matsäck eller klasskassa och säkerligen ingen tonåring vill säga att de inte har råd att köpa strumpor. Därför har vi smugit med hjälpen.

När vi misstänker att barn inte får mat hemma eller när vi ser att de inte har tillräckligt många strumpor så gör vi förstås en socialanmälan; det är det ju faktiskt lag på. Sedan kan vi bara hoppas att de får den hjälp de behöver.

Det kanske var så att de här pojkarnas mammor rökte. Jag har faktiskt ingen som helst aning om det, och det spelar heller ingen roll. Barnens situation såg ut på det här viset oavsett eventuella missbruk hos föräldrarna. När en familjs ekonomi står och faller med att någon röker så är de fattiga, mot det finns inga argument. 

Alla mina exempel är några år gamla och hur skönt hade det inte varit att kunna säga att det trots allt går åt rätt håll, att fattigdomen minskar, men det är precis tvärtom. Barnfattigdomen ökar. Jag kan inte låta bli att tänka på att de som har pengar, och därmed råd att betala, får skattefinansierad läxhjälp. Jag letar förtvivlat efter formuleringar kring denna djupa orättvisa när det slår mig att det inte behövs, det räcker med att sätta det i relation till varandra utan djupare analyser, alla ser ju hur förfärligt orättvist det är. Ingen matsäck för de fattiga ungarna och skattefinansierad läxhjälp för den välbärgade medelklassens barn. Hur kunde det få bli så?

Fattigdom är ett relativitetsbegrepp. Du är fattig i relation till någonting annat. En pojke från en medelklassfamilj som gick på en medelklasskola mitt i ett medelklassområde ville en dag inte att pappa skulle skjutsa honom ända fram till skolan eftersom en av rutorna på bilen hade gått sönder och därför var provisoriskt lagad med silvertejp och kartong. Han var rädd att klasskompisarna skulle kalla honom råfat, som var deras benämning på råfattiga. Det hade blivit ett begrepp som användes i pejorativt syfte om alla som inte hade det som skilde de med pengar från de som också hade pengar, fast inte lika mycket. Kom ihåg det: du är fattig i relation till någonting annat!

Jag har aldrig uppskattat Janne Josefssons sätt att skapa sensation genom att låtsas att det är undersökande journalistik han pysslar med. Men det är inte bara arbetsmetoderna som är problemet. Jag tror att han är ond.

Tänk på varandra ibland!

Ständigt dessa mysterier

Jaja, jag har varit på teater igen och även denna gång var det så där bra att det blev en upplevelse som stannar kvar i kroppen. Det är inte så att allt jag ser är strålande, så är det verkligen inte. Däremot känns det som att jag inte har någon anledning att skriva om det som jag inte tycker är värt att skriva om. Det som är kasst för mig kanske är en ögonöppnare för någon annan; människor har repeterat och arbetat för att skapa en föreställning som ska ge publiken en möjlighet att se någonting av världen som kanske är nytt för dem. Av vilken anledning skulle jag vilja förstöra det?

Jakob Eklund är en sådan där skådespelare som jag alltid vet vem det är. Jag behöver inte leta efter hans namn i huvudet och jag behöver aldrig någonsin tänka: ”Var har jag sett honom tidigare?” Men när jag tänker efter så undrar jag ändå var jag har sett honom tidigare. Jag tittar inte på polisfilmer och jag visste inte att det fanns någon Johan Falk förrän jag läste det i teaterprogrammet för Abrahams barn. Jag har heller inte sett honom i de pjäserna som nämns i programmet. Det är inte rimligt att jag bara har sett honom i Änglagård och i filmen om Bert Ljung! Det är ett mysterium, det är det verkligen, men jag tänker inte lägga mer tid på det ikväll eftersom jag ändå inte kommer att lösa det utan att sitta och googla och fastna på internetsidor som inte kommer att få mig att gå och lägga mig i tid. Fast jag visste ju att jag ville se Abrahams barn speciellt just för att Jakob Eklund var med, eftersom han är så bra! Det är ett mysterium, det är det verkligen.
 

Kvällens riktiga mysterium var annars vad som är Svein Tindbergs ursprungstext och vilka tillägg som Jakob Eklund och Olof Hanson har gjort. Pjäsen framfördes personligt och ingav en känsla av att allt är upplevt av Jakob Eklund själv, förutom inslagen om de tre Abrahamitiska religionerna, förstås, vilket inte var så mycket mer än vad jag berättar för mina elever när jag vill att de ska förstå hur tätt dessa tre religioner hänger samman, då när jag vill att de ska ställa sig frågan om det verkligen är tre olika religioner och inte bara tre olika riktningar inom samma religion. Varför skulle någon vilja skriva en dialog som inte är märkvärdigare än en lektion ledd av mig? Således är alltså originalet en större del av pjäsen än så. Kan det vara så att Jakob Eklund skådespelar? Jag får helt enkelt ta mig samman någon dag och leta reda på originaltexten.

Jag ska bli mer irl under 2013. En dag med promenad, restaurangbesök, fika och teater är en bra bit på vägen bort från dessa ständiga statusuppdateringar av människors nutillstånd. Bilden är för övrigt gjord av Wulffmorgenthaler och innan jag fick barnbarn så hade jag det som skrivbordsunderlägg på datorn. Alltså på den dator som Oscar lämnade kvar när han tog med sig min supervassa dator i flytten hemifrån.

Jag tycker att jag har varit överallt i Stockholm, vilket naturligtvis inte stämmer. Idag gick jag förbi Karlbergs slott, fortsatte längs vattnet, passerade Pampas marina, fortsatte lite längre ändå och kom till slut fram till Jungfrudansen. Då var jag så långt borta att jag tog tunnelbanan till Odenplan. Den promenaden har jag aldrig gjort förr, men jag kommer förmodligen att göra den igen.

Jag åt strömming och potatismos på Tennstopet. Tennstopet är som Jakob Eklund; det känns som om jag har en relation till Tennstopet och ändå kan jag inte komma ihåg att jag har varit där en enda gång på trettio år. Hur är det möjligt att jag vet någonting om Tennstopet? Kan det verkligen bara baseras på den där nyårsaftonen 1982? Hur visste jag att det var bra mat där? Är det möjligt att jag har upplevt tre oförklarliga mysterier under en och samma söndag? Min hjärna driver med mig och jag kan inte skilja det ena från det andra.

Livet är spännande och åter känner jag att det är riktigt kul att vara jag.

Nu har jag skrivit ytterligare ett sådant där blogginlägg som ger ett intryck av att jag hasar omkring ensam genom livet med bara mina egna tankar som sällskap. Jag håller på att skapa en myt om mig själv och talar inte om att jag har hängt med Johan hela dagen. Jag nämner inte heller att Lena anslöt under dagen och att vi tre gick och såg premiären av Abrahams barn tillsammans.

Men nu är det dags att sova!

Det är fredag och allt är lugnt!

Det har varit ett rån i min hemstad idag. Några beväpnade rånare körde upp på gågatan, sprang in i Telgehuset, fick med sig smycken från guldsmedsaffären och kastade sig in i bilen som stod startklar och väntade. En av männen blev skjuten av polisen i huvudet och sedan överkörd av sina vänner när de flydde från platsen. Naturligtvis dog han. Bilen fortsatte ut på Nedre Torekällgatan mot Nygatan. Där tog det stopp. När jag gick förbi uppe på Nygatan och såg avspärrningarna såg jag också en bil med kulhål i dörren och trodde att det hade varit någon form av intern uppgörelse på platsen. En äldre man talade med bruten svenska om för mig att det hade varit rån på Nygatan (det var ju där vi var men det är inte så lätt att hålla isär alla begrepp när en frågvis medelålders kvinna kommer och vill veta precis allt). Jaja, jag fortsatte min promenad och rundade hörnet och kom ner till gågatan där allt var avspärrat, så också Nancy’s Lounge där jag hade tänkt äta lunch.

Jag undrar: hur kunde polisen vara så snabbt på plats att de till och med hann skjuta en av rånarna?

Det är värdelöst att världen är sådan att rånare anser att de behöver vara just rånare och det är också trist att rånet sker just i Södertälje. Det sista vår hemstad behöver är ytterligare en sak som spär på fördomarna mot en stad som i grunden är en relativt trygg stad att bo i. Det spelar ingen roll att rånarna med all sannolikhet inte bor här, det är lik förbaskat vi som får leva med ryktet. För så konstigt är det, att om rånet hade skett ute i det välbärgade Djursholm så hade människor tyckt att det var förfärligt att rånare tagit sig dit ut där det är så bra jämt. Nu har det hänt här och nu är Södertälje återigen en otrygg stad i allmänhetens ögon. Det var liksom ändå vad människor hade kunnat förvänta sig av min lilla industristad med den stora slussen där sött möter salt.

Det är vår i luften och dagarna blir längre. Det är dags att ta bort allt julpynt och förbereda för uteserveringarna och glassförsäljningen.

Jag åt lunch med min son som ibland kan vara lite tvär.

Jag: ”Är du irriterad?”
Acke: ”Det är vardag, då pratar man inte, då gör man. Du pratar oavbrutet. Tyst med dig!”

Jag tror att ett avspärrat Nancy’s Lounge hade varit mer sällskapligt. 

När jag hade skvallrat med alla jag kunde skvallra med och gått förbi samtliga avspärrningar en gång till så kändes det som om jag inte kunde hämta mer ur den här dagen på stan och jag gick helt enkelt hem. Väl hemma förstod jag att min backiga gata också hade varit inblandad i händelserna kring rånet men den historien fick jag inte ihop riktigt och lämnar den därför därhän.

Jag har snart städat ut julen. Det är bara en stjärna kvar i köksfönstret men den får vara kvar ett tag till. Det är så mysigt att kliva upp när det lyser någonstans. Men på måndag börjar jobbet igen och då är julen definitivt slut trots att vare sig påsken eller fastan är här än.

Det är alltså dags att gå och lägga sig före tre på nätterna och kliva upp före elva på morgonen. Jag har gjort det förr och kommer att klara det även denna gång.

Ta det lugnt där ute!