Kallt - ordet är kallt!

Det är kallt ute och nu ska det bli kallare igen. Jag vill inte vara en sådan som klagar, tvärtom är jag av den sorten att jag tycker att det är jobbigt med klagande människor. Om jag mot all förmodan ändå skulle råka klaga över något så är det alltid befogat på ett eller annat sätt. Ett av dessa befogade tillfällen har nu kommit till mig:

Jag vill inte att det ska vara kallt. Det är jobbigt när det är kallt. Jag tycker inte om att tvingas klä på mig dubbla tjocktröjor och skor med dragkedja. Jag vill inte ha det så här längre. Jag blir deprimerad och tappar livslust av kyla. Januari är den dummaste månad som finns! Det är kallt och fullkomligt omöjligt att vara lycklig eller ens lite lagom halvsur när det är så förbannat kallt hela tiden. De senaste åren har jag fått mina köldchocker när jag klivit ut ur porten med minst en tjocktröja för lite. Det är den obotlige optimisten i mig som gjort att jag inte äger några långkalsonger utan tvingas leva i detta köldhål med enbart jeansen som extrahud.
 

Denna värld i blåa toner ser måhända vacker ut på bild. I den sanna världen, där man befinner sig, är det bara kallt. Södertälje kanal lyser med sin kyla, och inte ens de till synes varma hemmen värmer. För detta finns bara ett enda ord, och det ordet är: kallt.

Det brinner inte i Helvetet – det är skitkallt! De stackare som hamnar där går omkring som Michelingubbar och flåsar och stånkar för att det är jobbigt att klä på sig och tvingas vagga fram istället för att använda höftlederna såsom det en gång var tänkt.

Jag fyller år i slutet av januari och jag tror att Gud kompenserar mig för den hemska kylan genom att låta mig få presenter för att jag orkade genomleva detta elände en gång till. Varje gång den långa kön av gratulanter närmar sig så vet jag att det äntligen börjar vända och att jag blir prisad för att jag trotsade min inre vilja att sluta andas i ren protest mot kylan. Jag har betvingat demonerna och är redo för att möta våren. Men än är det någon vecka kvar och några garantier för att februari blir bättre har jag förstås inte fått.

Det ser så illa ut för Centern att det inte ens går att håna dem för att de gav bort partiet till ett gäng libertarianer som var för lata för att starta ett eget parti. Nu är det ju synd om dem och jag undrar om inte många kommer att säga att de ska rösta på Centern när nästa Sifo-undersökning ringer, bara för att det är så taskigt att säga Moderaterna eller Socialdemokraterna som alla andra. Och då ska ni se att andra tänker att det alltså är okej att tycka på det där viset och då ökar sympatierna igen. Innan vi vet ordet av så har de egen majoritet. Det skulle kunna bli så.

I lördags såg jag Martyrer på Stadsteatern. Det var en pjäs om religiös fanatism och inte helt otippat var det en kvinnlig lärare som stod emot galenskaperna när de andra inte ville se. Likt en symbolisk Jesus, och således den egentliga martyren, stod hon fastspikad vid golvet och vägrade ge upp sin mission. Bitvis var det riktigt bra men som så många gånger förr så var det tankarna som väcktes av pjäsen som var det mest intressanta.

Att jag trivs på hotell är ingen nyhet och imorgon åker jag till Göteborg för att få tillbringa hela två nätter på hotell. Det ska bli skönt.

Nu räcker det för denna gång!