Saker jag tänker på just nu, sedan jag slutade att tänka på döden alltså, är sådant som kan kopplas till tillvarons... ska jag använda det banala ordet tomhet? Behövs det något mer substantiellt? Något pretentiöst och innehållsfullt? Jag tänker på tillvarons innehållslöshet. Det blev bättre.
 |
| I november reste jag till Rom för att få uppleva hösten i en vacker höststad. Jag satte mig på en uteservering vid Tibern och kände att ingenting kunde vara bättre än att vara just exakt där jag var tills någontin, en doft eller en känsla, påminde mig om något och jag tänkte: "Åh, vad jag längtar till Paris!" |
En plan tar form. Jag längtar till Paris och till Rom. Jag vill också se
mer av USA. Om jag måste plocka ut några platser så blir det dessa jag
väljer. När någon påminner mig om Asien så säger jag att jag har varit i
Shanghai och Wuxi och en stad till som jag ständigt glömmer bort namnet på.
Namnet påminner om Tjoho, men inte ens jag kan vara så ignorant att jag
säger det. Resten av Asien får inte plats om jag måste prioritera.
Sydamerika får förbli oupptäckt, åtminstone av mig, om jag måste
prioritera alltså. Jag prioriterar också bort den del av Afrika som jag
inte redan har besökt och eftersom jag bara har varit i Marocko så är
det en stor del som jag aldrig kommer att se annat än på bild.
Australien, polerna och Kanada går samma öde till mötes. Bort, bort,
bort!
 |
| Den första veckan i april åkte jag till Paris. Paris var underbart och vackert och vårligt på det där sättet som bara Paris kan vara. |
Jag tänker naturligtvis återse flera andra platser. Hur skulle det se ut om jag inte åkte till London ibland, till exempel? Antagligen kommer jag också att resa till Wien och Bratislava, eller till Venedig när det är karneval någon gång. Men jag längtar alltid till Paris och Rom.
I januari fyllde jag ett halvt sekel. När jag nästan var femtio så tänkte jag väldigt mycket på döden, inte nödvändigtvis min egen (även om det också hände) utan mer som företeelse. Döden kändes onödig på något sätt. Numera tänker jag mest på prioriteringar. Om jag ska kunna suga märgen ur livet så krävs det att jag prioriterar. Det duger inte att tacka ja till sådant som jag inte vill. Det har aldrig varit något problem tidigare men nu är det banne mig viktigt att jag håller på det. Om Europa är den världsdel som intresserar mig mest så är det den som jag ska befinna mig i. Om jag vill åka till USA och vistas där en lite längre tid så får jag se till att det blir så. I övrigt får det bli som det blir.
Bohemliv i Rom; varför har jag aldrig varit bohem i Rom? Eller i Paris? Jag är sedan några år tillbaka för gammal för att bli betraktad som ung och lovande, det tror jag att de flesta är överens om, men spelar det någon roll? När jag var i den lovande åldern så var jag inte särskilt lovande och nu för tiden är jag definitivt mer lovande än ung. Ett ödets ironi kan tyckas, eller kanske bara en realitet som aldrig har haft någon egentlig betydelse. Till alla frågor finns det dessvärre inte alltid några självklara svar.
Livet måste finansieras, och utan att jag vet när det gick snett så har jag som så många andra trasslat in mig i mitt eget liv med amorteringar, studielån, åtaganden och förpliktelser. Som den projektmänniska jag är (egentligen de oavslutade projektens okrönta drottning) så åtar jag mig nu ett nytt projekt.
INOM FEM ÅR SKA JAG ARBETA MINIMALT OCH RESA, LÄSA OCH LEVA MAXIMALT!
Hur svårt kan det vara?
Om ni ska se två filmer inom en snar framtid så rekommenderar jag Le Week-End och Den stora skönheten. Det är två riktigt riktigt bra filmer som väcker vackra och intressanta tankar. Den ena utspelar sig i Paris och den andra i Rom.
Gå och se!
