2008 - som jag ser det

Detta märkliga och turbulenta år börjar nu närma sig sitt slut och vad vore då mer på sin plats än en sammanfattning av det som hände, ur min synvinkel. Så här, gott folk, kommer nu min nyårskrönika. Läs och minns.

Årets frisyr: den där som uppstår när den korta snygga frisyren har vuxit ut och jag varje gång jag ser mig i spegeln inser att jag inte har hår utan en yllemössa på huvudet.

Årets hälsogrej: mat. Jag har upptäckt mat och äter glatt lagad mat flera gånger i veckan.

Årets upptäckt: när man går ner i vikt passar inte kläderna längre.

Årets insikt: om man inte tycker om att handla kläder får man finna sig i att ibland gå i lite för stora kläder. Och trasiga också för den delen.

Årets tonåring: Oscar! Det han förlorar i prestation vinner han i charm. Han är fullkomligt oslagbar i sin förmåga att alltid få som han vill. Hur bär han sig åt? Ger han någon kurs i ämnet?

Årets vuxne: Alexander! Hur gick det till? När hände det? Det är fantastiskt att min lille son har blivit en så nära vän som vuxen.

Årets humor: min egen. En variant av ironi som är så stillsam att humorn i det jag säger inte alltid går fram. Ibland är det bara jag själv som förstår hur kul jag är, men OJ vad kul jag är.

Årets surputtar: det sägs att ironi är en sorts humor som bara intelligenta människor förstår. Om det är sant så känner jag till åtminstone två stycken med en del… låt oss kalla det begränsningar.

Årets överraskning: det finns människor som ser kvaliteter hos mig som jag själv knappt visste att jag hade.

Årets brytning: ”Hej då!” och så var det över och så sågs man aldrig mer. Det finns fördelar med att inte knyta an så mycket till någon, åtminstone när det är dags att göra slut och man upptäcker att livet egentligen inte har förändrats.

Årets läskigaste löfte: jag ska tenta av matte D, läsa en kurs på universitetet och bli mattelärare.

Årets varför 1: varför lär jag mig aldrig att inte lova för mycket?

Årets varför 2: varför lär jag mig aldrig att det är bäst att hålla tyst ibland?

Årets Lundell: konserten på Cirkus. Magiskt, starkt, underbart och allt annat vackert man kan säga.

Årets märkligaste scenupplevelse: Hedwig and the Angry Inch. Tysk punkmusikal på svenska på Stadsteatern som ruskade om och fick mig att tänka på identitet och vem som sätter reglerna för normen.

Årets mest förvånande tårar: mina. Jag såg Börje Ahlstedt i Hamlet på Dramaten och grät en nästan hulkande gråt över hans storhet. Kan inte han få vara människan som klarar sig från döden? Någon måste ju vara den första (ja, Jesus var allra först, men han är ju för sjutton Guds son och någonting extra är det ju med det) och det är helt okej för mig om det är han.

Årets stjärntecken: äntligen lever vi i vattumannens tidsålder och jag är inte längre en individ bland alla andra utan en människa helt rätt i tiden.

Årets år: 2008. 2007 är historia och om 2009 vet jag alldeles för lite för att ge det en rättvis bedömning. Trots det har jag en hel del förhoppningar på 2009. Kan det bli året då det händer?

Årets plats: Kulturhuset i Järna. Med tre viktiga insikter fördelat på tre besök blir detta den oslagbara ettan. Nästa sommar cyklar jag dit och mediterar. Kanske. Jag är ju inte den sortens djuping även om jag tycker om att se mig själv som en som faktiskt cyklar ut till vackra platser och mediterar.

Årets födelsedagar: allas. Det här var året då folk fyllde 30, 40, 50, 55, 60 hela tiden. Men vad kul det var med alla kalasen!

Årets medmänniska: flera. Det är många som berikat mitt liv under året och egentligen är jag lite rädd för att nämna några eftersom jag därmed utelämnar några andra. Men om ni som inte nämns kan leva med att det bara är temporärt så vill jag ändå lyfta fram Ulla. Hon hämtar på Arlanda, skjutsar till sjukhus, bjuder massor av folk fast pengarna är slut och är dessutom förbaskat rolig.

Årets flytt: min egen. Herre Jösses, det tog flera månader att tömma en liten trea. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag kunde vara så makalöst lat. Fredrik försökte i alla fall hjälpa till med flytten innan polisen stoppade oss och talade om att det var körförbud på bilen vi hade lånat. Tack Anders, den var go. Men några lass hann vi i alla fall köra. Hade inte mina syskon blandat sig i så hade jag säkert fortfarande fått betala för dubbelt boende.

Årets mest självupptagna: det bara måste vara jag. Vad du än talar om så ser jag snabbt till att fokus hamnar där det hör hemma: hos mig!

Årets nyårslöfte: att fokusera mer på mig själv och försöka följa en linje i taget. Helt enkelt vara lite mindre virrig och luddig.

Årets ”Nu får det banne mig vara nog!”: det här inlägget. Långa listor med sådant som mest roar skribenten ska med nödvändighet undvikas. Därför lägger jag av för den här gången och återkommer nästa år.

GOTT NYTT ÅR!

Trivial Pursuit

Om någon frågade mig om min hobby så skulle jag utan tvekan svara att det är att spela alla möjliga olika varianter av frågespel. Jag har åtminstone tre olika versioner av Trivial Pursuit hemma och när jag var hemma hos Acke häromsistens så tog han fram TP Genus ur gömmorna. Den tidigare lägenhetsinnehavaren hade lämnat kvar det och för oss var det alltså alldeles nytt. Ett paket med frågor var fortfarande inplastat så förmodligen tyckte väl inte den tidigare människan att det var så himla kul.

Jag vann i alla fall, vilket inte är så konstigt när man tänker på att Acke svarade influensa på frågan om vad de flesta svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig för. Svaret skulle naturligtvis vara syfilis.

Jag förklarade våra tillkrånglade regler i mitt förra inlägg och jag är inte en sämre mamma och medmänniska än att jag kan berätta att jag vann därför att jag kom till mitten ett steg före Acke och klarade mina fyra av sex frågor på första försöket.

Jag förstår att ni snart spricker av nyfikenhet och kräver en utvärdering. Därför känner jag mig härmed nödd och tvungen att meddela att detta TP nästan höll samma klass som andra TP:n jag spelat förutom att det var alldeles för många ja/nej-frågor och ledtrådar som höll På spåret-klass. Problemet med ledtrådarna var att man fixerade sig vid dem och inte alls klarade att svara på frågor man borde ha klarat (åtminstone fick man något att skylla på). Ett annat problem med detta TP var att det var ovanligt svårt att hamna på pluppfrågeplats och en tid kändes det som om vi skulle behöva spela väldigt länge.

Vi hittade så småningom kortet där svaren passade ihop med frågorna och jag kan därför tala om att svenskar mellan tjugo och sextio sjukskriver sig mest för problem med ryggen. Det felaktiga kortet kommer Acke självklart att spara. Den där människan kan ju bara inte kasta någonting. Han är bara tjugotvå och har redan mer skräp än vanligt folk samlar på sig under en hel livstid.

På tal om samling så samlar min son på byster. På samma hylla finns byster med Lenin, Stalin, Hitler och Hjalmar Branting. En vän till Acke föreslog att man skulle leka En ska bort, precis som Brasse gjorde i Fem myror är fler än fyra elefanter. En mer lämplig lek vore väl egentligen Tre ska bort men då blir det inte mycket till samling kvar förstås. Det går inte att leka leken om inte lekledaren har några alternativ på lager. Hur ska han annars kunna säga till deltagarna att de har fel oavsett vad de ger för förslag? Mitt förslag till alternativ var att Hitler skulle bort eftersom han var den ende som hade ett prefix till sin socialism. De andra två alternativen, förutom den uppenbara Branting, får Acke tänka ut själv.

Nu är det dags för den här dagen att börja och jag tänker verkligen inte tillbringa den framför datorn.

Lev väl!

Min jul så här långt

Nu är julen snart över. Det är inte mer märkvärdigt med det än att det kommer en ny jul i slutet på nästa år. Årets version har varit helt okej och fortsätter jularna att vara på det här sättet så kanske det till och med händer att jag slutar att resa bort över jularna.

I år kom Andreas, mamma, Acke och Jill upp till Oscar och mig dagen före julafton och vi hade en riktigt mysig minijul med lite lagom av allting. På julaftonsmorgon gick vi till syrran och käkade grötfrukost med skinkmacka innan vi skildes åt och grabbarna åkte till Huddinge med samma tåg som mamma och jag tog hem till brorsan och hans fru i Hammarbyhöjden. Deras son, lilla Erik, var glad över julklapparna och allt var så där mysigt som det ska vara på jul. När resten av Sverige tittade på Kalle Anka så åt vi av allt som mamma, Carina och Carinas mamma hade fixat till. Fast Karl-Bertil Jonsson såg vi naturligtvis. Fattas bara annat.

Varför blir jag trött när jag läser Åsa Linderborg i Aftonbladet? När jag läste hennes bok Mig äger ingen så tyckte jag att hon var riktigt sympatisk, även om boken hade en hel del av det som så ofta förekommer i böcker skrivna av journalister och andra icke-författare. De litar inte på att läsaren förstår och ger massor av detaljerade exempel på samma sak, precis som man gör i reportage för att skapa en stämning. Stilen håller dock inte för en hel roman. Men det var helt klart en väldigt läsvärd bok även om det inte var ett litterärt mästerverk.

Nåväl, i Aftonbladet skriver hon om Karl-Bertil Jonsson och välgörenhet och att det var tveksamt om det var välgörenhet att ge meningslösa saker till de fattiga. Att Tage Danielsson med detta gav en bild av hur många välbärgade faktiskt äger en massa meningslöst krafs sa hon inte ett ord om. Det som störde Linderborg var att de rika inte behövde ändra någonting i sitt liv av överflöd, de hade med andra ord inte behövt göra några uppoffringar. Och det är där någonstans jag blir så trött på kommunismen. Många på vänsterkanten blir så provocerade av rika människor att de inte ser att de flesta faktiskt har det ganska bra i Sverige, trots att det finns de som lever i en värld de flesta av oss knappt kan drömma om. Det blir viktigare med rättvisa än att alla har en minimistandard som de klarar sig på. Här kan ni hur som helst läsa hennes artikel och bilda er en egen uppfattning.

Idag kom Acke upp till mig och käkade lunch och spelade Trivial Pursuit. Det jobbiga med att den där grabben blir äldre är att han börjar bli riktigt vass på frågesportsspel. Nu har vi krånglat till reglerna så mycket att det nästan inte går att spela klart. För att vinna var jag tvungen att ta ett steg i taget in mot mitten och samtidigt klara en fråga för att få fortsätta till nästa steg och nästa steg fick jag inte ta förrän Acke hade tagit sitt enda steg och svarat på en fråga. När jag väl var i mitten skulle jag besvara alla frågorna på kortet och ha minst fyra, av sex, rätt. Jag vann, men det var inte med någon större marginal.

Idag har jag varit så där hopplös igen, ni vet känslan av att vara både rastlös och håglös. Jag har inte orkat göra någonting och samtidigt inte haft ro nog för att bara vara hemma. Det här är det värsta humör jag vet och imorgon ska jag göra någonting helt annat, jag lovar.

Nu är det bara sjutton dagar kvar innan jag börjar jobba igen. Då duger det inte att sitta och vara knäpp om jag ska hinna suga märgen ur lovet. Åh, det är så skönt att vara lärare.

Till nästa gång: lev väl!

Det är söndag morgon

Jag har precis varit nere i tvättstugan och startat de två första maskinerna och sitter nu vid mitt köksbord med kaffe, Svenska Dagbladet och min lilla bärbara. Från mitt köksfönster ser jag att det bara återstår ett skelett med bruna löv av min vackra pil som på somrarna ger innergården en underbar lummighet. Julstjärna och adventsstake är på plats och lyser upp min söndagsmorgon. Det ser ut att bli en grå dag.
Kameran ligger i Oscars rum och jag vill inte gå in och gräva där nu, så istället publicerar jag en bild tagen under en annan årstid men från samma plats. Om sedan vän av ordning undrar om jag har julljus framme året om så kan jag meddela att det har jag. Jag har även en stor tomte bredvid teven oavsett årstid, men det är en trädgårdstomte och säg det hem som är komplett utan en trädgårdstomte.

Det här är min favoritplats här hemma. Jag minns hur jag förälskade mig i utsikten redan på visningen av lägenheten och jag tror att jag hade kunnat gå hur långt som helst i budgivningen bara för att få uppleva känslan av att få se vad jag ser nu och samtidigt veta att endast en bankkris med höjda bolåneräntor skulle kunna ta det ifrån mig.

Jag är en av dem som tjänar på krisen. Som behörig lärare i tre kärnämnen på gymnasiet behöver jag knappast oroa mig för att bli arbetslös och min boendekostnad ligger för närvarande någon tusenlapp under det jag kalkylerade med i juni. Jag kan med andra ord säga att jag sover gott om nätterna.

Ett visst mått av ödmjukhet kan här vara på sin plats. Sverige består inte bara av mig och det är naturligtvis fruktansvärt för dem som drabbats av arbetslöshet på grund av en ekonomisk kris som få människor förstår och ännu färre har skuld till. Och i längden tjänar inte heller jag på den kris vi just nu genomgår. Och jag hoppas innerligt att människor inom finansvärlden förstår vilka konsekvenserna blir av alltför stora mått av girighet, som ju är en av de vidrigaste av dödssynderna.

Camilla kom med, vad jag tror, det rätta svaret till mitt förra inläggs funderingar kring arbetskamrater och kollegor. Hon hade hört att det var typiskt för kommunal- och statsanställda att kalla varandra för kollegor. Det ligger förmodligen en sanning i det. Är det någon som har andra lösningar så är det bara att meddela sig.

Nu måste jag gå ner till tvättstugan och göra diverse tvättstugesaker.

Något som gör livet ytterligare värt att leva: Ulla och Jill. Tack underbara ni för de fina breven och för att ni tycker så mycket om mina söner.

Till nästa gång, lev väl!

Är du en arbetskamrat eller en kollega?

En gång i tiden hade jag massor av arbetskamrater. Det har jag inte längre. Nuförtiden har jag kollegor. Varför kallar lärare sina arbetskamrater för kollegor? Min lillebrors bidrag till någon form av svar på denna stora gåta var att det beror på att vi använder kollegieblock. Den typen av kreativitet ska man absolut uppmuntra men jag känner ändå en viss tvekan inför att det skulle vara så enkelt. Hur är det med andra yrkesgrupper, vilka är kollegor och vilka är arbetskamrater? Världen väntar på ett svar och jag kommer definitivt att forska vidare i ämnet och återkomma så fort jag har någonting av intresse att leverera.

Nu har vi tagit ett ytterligare steg i vår strävan att närma oss USA. I nästa valrörelse kommer vi att få se de två partierna Alliansen och De rödgröna kämpa om makten. Vi har blivit en tvåpartistat och det känns som om vi också har förlorat någonting viktigt. Som centerpartist tycker jag naturligtvis att det var ett genidrag när de borgerliga partierna enades om ett gemensamt valmanifest, det gav oss ju en regeringsställning. Men över tid finns det bara förluster med en utarmning av den demokratiska mångfalden. Det kommer visserligen att minska de mest extrema partierna chanser att närma sig makten, men så här långt kan man ju knappast säga att just det har varit ett problem i Sverige.

När alla partier närmar sig mitten och vi dessutom bara har två att välja mellan kommer vi att få uppleva det som kan vara fallet i USA; det kommer att finnas människor som är så ideologiskt nära varandra att de skulle kunna vara i samma parti om det inte vore för att de valt att ställa sig antingen till höger eller vänster om mitten. Vissa av dem skulle kunna byta parti om de inte redan hade positionerat sig på sin sida. De håller fast vid sin sida mer av tradition än övertygelse och i de framtida valrörelserna kommer vi att få se hur de populistiska sakfrågorna helt tar över de ideologiska övertygelserna. Varje val blir som en folkomröstning och de långsiktiga besluten, de som avgör Sveriges möjligheter till en god framtid, blir av underordnad betydelse.

Detta är ett skräckscenario, jag vet, men den demokratiska mångfalden är viktig. Själv tycker jag att all blockpolitik är av ondo och skulle med glädje se att vi slopade fyraprocentsspärren och tvingade partierna att förhandla sig fram till en regeringslösning efter varje val. På det sättet skulle demokratin hamna i fokus, människor skulle känna att det spelade någon roll om de röstade eller inte och många fler skulle engagera sig i politiken. Och vi skulle få spännande lösningar som Moderaterna och Miljöpartiet i en koalitionsregering. Då först kunde vi tala om att vi hade en demokrati och att vi tog den på allvar.

Bäst just nu: Allt jag gör på jobbet innebär att jag har mindre att tänka på. Äntligen går det att märka skillnaden.
Sämst just nu: Jag borde ha lagt mig för en timme sedan.