Min jul så här långt

Nu är julen snart över. Det är inte mer märkvärdigt med det än att det kommer en ny jul i slutet på nästa år. Årets version har varit helt okej och fortsätter jularna att vara på det här sättet så kanske det till och med händer att jag slutar att resa bort över jularna.

I år kom Andreas, mamma, Acke och Jill upp till Oscar och mig dagen före julafton och vi hade en riktigt mysig minijul med lite lagom av allting. På julaftonsmorgon gick vi till syrran och käkade grötfrukost med skinkmacka innan vi skildes åt och grabbarna åkte till Huddinge med samma tåg som mamma och jag tog hem till brorsan och hans fru i Hammarbyhöjden. Deras son, lilla Erik, var glad över julklapparna och allt var så där mysigt som det ska vara på jul. När resten av Sverige tittade på Kalle Anka så åt vi av allt som mamma, Carina och Carinas mamma hade fixat till. Fast Karl-Bertil Jonsson såg vi naturligtvis. Fattas bara annat.

Varför blir jag trött när jag läser Åsa Linderborg i Aftonbladet? När jag läste hennes bok Mig äger ingen så tyckte jag att hon var riktigt sympatisk, även om boken hade en hel del av det som så ofta förekommer i böcker skrivna av journalister och andra icke-författare. De litar inte på att läsaren förstår och ger massor av detaljerade exempel på samma sak, precis som man gör i reportage för att skapa en stämning. Stilen håller dock inte för en hel roman. Men det var helt klart en väldigt läsvärd bok även om det inte var ett litterärt mästerverk.

Nåväl, i Aftonbladet skriver hon om Karl-Bertil Jonsson och välgörenhet och att det var tveksamt om det var välgörenhet att ge meningslösa saker till de fattiga. Att Tage Danielsson med detta gav en bild av hur många välbärgade faktiskt äger en massa meningslöst krafs sa hon inte ett ord om. Det som störde Linderborg var att de rika inte behövde ändra någonting i sitt liv av överflöd, de hade med andra ord inte behövt göra några uppoffringar. Och det är där någonstans jag blir så trött på kommunismen. Många på vänsterkanten blir så provocerade av rika människor att de inte ser att de flesta faktiskt har det ganska bra i Sverige, trots att det finns de som lever i en värld de flesta av oss knappt kan drömma om. Det blir viktigare med rättvisa än att alla har en minimistandard som de klarar sig på. Här kan ni hur som helst läsa hennes artikel och bilda er en egen uppfattning.

Idag kom Acke upp till mig och käkade lunch och spelade Trivial Pursuit. Det jobbiga med att den där grabben blir äldre är att han börjar bli riktigt vass på frågesportsspel. Nu har vi krånglat till reglerna så mycket att det nästan inte går att spela klart. För att vinna var jag tvungen att ta ett steg i taget in mot mitten och samtidigt klara en fråga för att få fortsätta till nästa steg och nästa steg fick jag inte ta förrän Acke hade tagit sitt enda steg och svarat på en fråga. När jag väl var i mitten skulle jag besvara alla frågorna på kortet och ha minst fyra, av sex, rätt. Jag vann, men det var inte med någon större marginal.

Idag har jag varit så där hopplös igen, ni vet känslan av att vara både rastlös och håglös. Jag har inte orkat göra någonting och samtidigt inte haft ro nog för att bara vara hemma. Det här är det värsta humör jag vet och imorgon ska jag göra någonting helt annat, jag lovar.

Nu är det bara sjutton dagar kvar innan jag börjar jobba igen. Då duger det inte att sitta och vara knäpp om jag ska hinna suga märgen ur lovet. Åh, det är så skönt att vara lärare.

Till nästa gång: lev väl!