Är du en arbetskamrat eller en kollega?

En gång i tiden hade jag massor av arbetskamrater. Det har jag inte längre. Nuförtiden har jag kollegor. Varför kallar lärare sina arbetskamrater för kollegor? Min lillebrors bidrag till någon form av svar på denna stora gåta var att det beror på att vi använder kollegieblock. Den typen av kreativitet ska man absolut uppmuntra men jag känner ändå en viss tvekan inför att det skulle vara så enkelt. Hur är det med andra yrkesgrupper, vilka är kollegor och vilka är arbetskamrater? Världen väntar på ett svar och jag kommer definitivt att forska vidare i ämnet och återkomma så fort jag har någonting av intresse att leverera.

Nu har vi tagit ett ytterligare steg i vår strävan att närma oss USA. I nästa valrörelse kommer vi att få se de två partierna Alliansen och De rödgröna kämpa om makten. Vi har blivit en tvåpartistat och det känns som om vi också har förlorat någonting viktigt. Som centerpartist tycker jag naturligtvis att det var ett genidrag när de borgerliga partierna enades om ett gemensamt valmanifest, det gav oss ju en regeringsställning. Men över tid finns det bara förluster med en utarmning av den demokratiska mångfalden. Det kommer visserligen att minska de mest extrema partierna chanser att närma sig makten, men så här långt kan man ju knappast säga att just det har varit ett problem i Sverige.

När alla partier närmar sig mitten och vi dessutom bara har två att välja mellan kommer vi att få uppleva det som kan vara fallet i USA; det kommer att finnas människor som är så ideologiskt nära varandra att de skulle kunna vara i samma parti om det inte vore för att de valt att ställa sig antingen till höger eller vänster om mitten. Vissa av dem skulle kunna byta parti om de inte redan hade positionerat sig på sin sida. De håller fast vid sin sida mer av tradition än övertygelse och i de framtida valrörelserna kommer vi att få se hur de populistiska sakfrågorna helt tar över de ideologiska övertygelserna. Varje val blir som en folkomröstning och de långsiktiga besluten, de som avgör Sveriges möjligheter till en god framtid, blir av underordnad betydelse.

Detta är ett skräckscenario, jag vet, men den demokratiska mångfalden är viktig. Själv tycker jag att all blockpolitik är av ondo och skulle med glädje se att vi slopade fyraprocentsspärren och tvingade partierna att förhandla sig fram till en regeringslösning efter varje val. På det sättet skulle demokratin hamna i fokus, människor skulle känna att det spelade någon roll om de röstade eller inte och många fler skulle engagera sig i politiken. Och vi skulle få spännande lösningar som Moderaterna och Miljöpartiet i en koalitionsregering. Då först kunde vi tala om att vi hade en demokrati och att vi tog den på allvar.

Bäst just nu: Allt jag gör på jobbet innebär att jag har mindre att tänka på. Äntligen går det att märka skillnaden.
Sämst just nu: Jag borde ha lagt mig för en timme sedan.