lördag 5 september 2015

Jag bor trots allt på en badort

Jag minns det exakta tillfället när jag bestämde mig för att en dag söka jobb på en utlandsskola. Jag arbetade för femton år sedan som SO-lärare på Turingeskolan i Nykvarn, som då var en högstadieskola, och såg av en händelse en annons där en skola i Madrid sökte en lärare i SO. Min första reaktion var: "Vad?! Finns det sådana jobb?" Min andra reaktion var att jag bestämde att jag en dag skulle ha det eller något annat utlandsjobb på en skola. Sedan dess går jag minst en gång i veckan in på Skolverkets hemsida för att se vilka jobb som har kommit in. 

Som ensamstående förälder har jag förstått att det inte varit möjligt att resa iväg förrän mina barn var så stora att de klarar sig utan sin mamma i närheten, men jag minns att jag en gång föreslog att yngste sonen skulle gå på gymnasiet utomlands om jag fick jobb på samma skola. Han var inte ett dugg intresserad av det, och att han något år senare reste till USA för att läsa på Rose Hill High School utan mig tänker jag inte se som något annat än att han ville ha en bra upplevelse i livet; inte att han bara inte ville resa tillsammans med mig. 

Nåväl. Sönerna är stora och har egna barn, och här är jag nu. 

En irriterad man fräste en gång åt mig och sa att jag var som en målsökande missil som alltid får det som jag bestämmer mig för, oavsett vad det är. Det var inte menat som beröm, men på vilket annat sätt skulle jag ha tagit emot det? Jag ser det i alla fall fortfarande som en bra egenskap. Fast det är ju förstås inte alls sant, men det är ett skönt sätt att betrakta sina möjligheter på. 

Här är jag alltså - på en badort i södra Spanien. 

Idag har jag haft mitt första strandhäng på många år. Efter en lång kaféfrukost så packade jag badväskan och gick de två-tre minuter det tar att komma ner till stranden. Jag vek ut handduken i sanden, gömde pengarna i ena sandalen och gick ned i vattnet. Och tvärstannade! Det var svinkallt; ungefär som Östersjön vid midsommar och jag kände direkt att längre än så här skulle jag definitivt inte gå. Jag stod alltså i Medelhavet med vatten upp till knäna och blötte ned mig på benen och armarna och gick sedan och lade mig på handduken. 

Jag hade mindre än tjugo sidor kvar av Mo Yans Förändring, och eftersom den är väldigt lättläst så tog den snabbt slut och jag började känna mig uttråkad. Jag lade mig på rygg, satte mig upp, nynnade lite på Pepita dansar och ansåg mig sedan vara klar. Eftersom jag inte har någon klocka så kan jag inte vara säker, men hemifrån och hem kan ha tagit en timme. 

Vad har jag då lärt mig av detta?

Badsäsongen är över. 
Jag kärringbadar. 
Ta med tillräckligt att läsa nästa gång!

Någon gång under hösten ska brorsan, äldste sonen och yngste barnbarnet hälsa på. Jag tror att jag ska lura dem och säga att det är varmt i vattnet och att det bara är att springa ut och slänga sig. Moahahaha...

Något bra: mitt hår är inställt på random och idag är det en bra hårdag. Tack vare mitt halvdana strandhäng så har inget förändrats på den punkten. 

Ha're gôtt!