söndag 8 november 2009

Hotellbarer

I fredags kom jag iväg skapligt från jobbet och tog tåget upp till Stockholm central. När jag var där tänkte jag att min gamla kompis Mari från Karlstad kanske var i närheten. Jag ringde och hon var faktiskt bara en rulltrappa bort. Vi hann dricka lite vin innan jag gick bort till Sergels torg för att möta en annan kompis, Anna. Anna och jag skulle se en publikrepetition av Berlin med Philip Zandén i den enda rollen. Monologen är skriven av David Hare och jag kan väl helt kort säga att han har ett tämligen kluvet förhållande till staden, även om det nog trots allt verkar som att han ändå har fått lite kläm på vad Berlin handlar om. Vi blev så förtjusta i föreställningen att vi ska gå och se Mur med Sven Wollter nästa lördag. Även det är en monolog som David Hare har skrivit.

Diskussionen av pjäsen tog vi över några drinkar på en hotellbar inte alltför många steg från Stadsteatern. Jag har en förkärlek för hotellbarer. Jag vet inte vart den kommer ifrån, men det kanske har något med att göra att det i min ungdom fanns tre bra ställen i Södertälje och att det mest besökta var ett gammalt hotell. En bra hotellbar ska ha en äkta hotellkänsla. Man ska känna att människorna är på genomresa, lite ensamma och lite vilsna. Bartendern är viktig. Det ska vara en lågmäld person som plockar bland borden och blandar drinkarna med omsorg. Det måste vara drinkar om det ska vara en hotellbar. Öl dricker man på krogen. Bartendern ska andas livserfarenhet och man ska förstå att det inte finns ett enda märkligt, sorgligt eller fantastiskt levnadsöde som den personen inte har fått tagit del av. Ingenting förvånar en bartender i en hotellbar. En riktigt bra hotellbarsbartender är aldrig någonsin glättig.

Jag kom hem med ett sent tåg och började sakta strosa hemåt förbi alla krogar med de ständigt rökande, men oftast glada, människorna utanför. Den höga musiken, sorlet och skratten inifrån krogarna hördes ut på gatan och jag tänkte att så där är det aldrig i en hotellbar. Där är musiken alltid lågmäld och ingen pratar högre än vanlig samtalston. Ingen nickar igenkännande och ingen är där för att stanna. Det är något sorgligt och melankoliskt över hotellbarer.

Är det vad som lockar mig?

Därför har detta varit en bra helg: Berlin på fredagen, Kulturnatt i Södertälje på lördagen med Clockwise, Sulo och Brunner och framför allt Thorsten Flinck, och slutligen Spårvägsmuseet med storebror och hans familj på söndagen. Dessutom börjar Centerns handlingsprogram för Södertälje ta form, och det ser riktigt bra ut. Vi blir vassa i valrörelsen.

Och det bästa av allt:

Djurgården blir kvar i allsvenskan!

Därför var inte helgen perfekt: arrangemanget för Kulturnatten var för fullt och programmet blev försenat. När det slutligen var Thorsten Flincks tur så fanns det inte tid för honom att köra allt han hade tänkt och det blev en snöpligt kort spelning. Arrangörerna visade en skrämmande brist på respekt för de som kommit för att lyssna på Flinck och framförallt behandlades en sådan stor artist direkt oförskämt. Varför åtgärdades inte detta under kvällen? Varför fick inte alla andra artister förkortad, istället för förlängd, tid? För varje artist blev programmet mer och mer försenat och man kunde redan tidigt under kvällen se vad som var på väg att hända, men arrangörerna tog inte sitt ansvar utan lät det hela fortgå.


Nåväl, nästa gång blir det kanske bättre och Thorsten Flinck kan jag se någon annanstans.

Har ni tänkt på att jag helt har slutat att berätta om mina snällismer? Det kanske jag borde ta upp igen någon gång. Men inte nu, för nu är det dags att förbereda arbetsveckan.

Lev väl!