Och jag trallar runt som om ingenting händer i världen

När jag läser svenska nyheter och följer länkarna som mina vänner delar med sig av så blir jag nästan alltid ledsen. Vad är det som håller på att ske? Rasismen ökar och de rasistiska brotten är uppe i nivåer liknande dem vi hade på nittiotalet. Jag trodde att vi hade lämnat det där bakom oss, att vi hade lärt oss och blivit klokare. Den glädje jag kände för några veckor sedan, då Sverige tog emot flyktingarna med öppna armar och människor arbetade ideellt för att mottagandet skulle bli så bra som möjligt, har nu förbytts till en djup och mörk besvikelse. Varför kan inte något bara få vara bra? Hur kan människor vara så ogina? 

En av mina franska vänner berättade att man talar om Sverige i Frankrike. De talar om ett rasistiskt land och att det Sverige man minns från förr inte längre finns kvar. Och samtidigt är Polen på väg att bli det nya Ungern. Europa minns inte längre sitt trettiotal utan lägger istället grunden för att det som hände då ska kunna hända igen. Europa blir mer rasistiskt och i USA talar Ku Klux Klan om att de är beredda att försvara sin ras. Ras? Vem talar ens om ras nuförtiden? Enligt någon undersökning tror 48% av SD:s väljare att det går att dela in människor i raser. Okunskapen och hatet sprider sig. 

Och vad gör då jag? Jag som är så medmänsklig och alltid beredd att slåss för den lilla människans rättigheter. Vad gör jag?

Jag bor i Spanien och kan när som helst logga ut från nätet och låtsas att hatet inte finns där. Jag kan gå en sväng förbi tobaksaffären utan att veta någonting om det som står på löpsedlarna, eftersom jag faktiskt inte kan spanska. Jag vet ärligt talat inte någonting om flyktingmottagningen här. Jag vet heller inte om rasismen ökar eller minskar eller om den är obefintlig. Jag vet banne mig ingenting. Det är faktiskt ganska dåligt. 

Och ibland ger jag lite pengar till Oxfam och hoppas att de löser det där med rent vatten i flyktingförläggningarna. 

Det jag gör allra mest just nu är annars att läsa och bedöma elevarbeten. Trots att jag borde veta bättre så har jag gett fyra olika grupper samma inlämningsdatum och därmed fått in nittio arbeten att bedöma. Med en hastighet av fem noveller i timmen så har jag nu arbetat tio effektiva timmar med detta. Lägger vi till utskrifter, kopiering och rapportering så är vi uppe i femton timmar. Och allt på tid som ligger utanför undervisnings- och konferenstiden. Nåväl, nu har jag bara fyrtio religionsuppgifter kvar innan den här pärsen är över. Och jag måste i ärlighetens namn säga att det har varit roligt att läsa elevernas noveller som har legat på en förvånansvärt hög nivå. Det är således inte särskilt synd om mig.

Den stinkande tvålen ser även oaptitlig ut. Vad är den gjord av?

I helgen besökte jag Mijas Pueblo och köpte en tvål. Den skulle vara bra mot hudproblem och jag tänkte att den kanske kommer att få ordning på skorvet i mitt ansikte. När jag försökte lukta på den genom den hermetiskt tillslutna förpackningen sa butiksbiträdet: 
   "No, it doesn't smell good."
Jag log och betalade och tog min tvål med mig mot nya äventyr i den lilla vackra bergsbyn. 

Idag när jag kom hem från jobbet luktade hela lägenheten som en gummifabrik och jag undrade om det hade brunnit. Det visade sig att tvålen inte bara inte luktar gott, den luktar förfärligt. Jag hoppas att den åtminstone är bra.

För att slippa klagomål från mina grannar får snuskiga ansiktstvålen bo i en åtminstone ganska tät plastpåse.

Något bra: i Spanien har man rätt att få ut sina helgdagar. Om en helgdag inträffar på ett veckoslut så blir måndagen automatiskt ledig. Det är så självklart att det inte ens går att ifrågasätta. Hur ska man annars få ut sin lediga dag? Nästa måndag är det första måndagen efter första november. Alltså en ledig dag. 

Ta hand om varandra och tänk på att det är genom solidaritet och omsorg om varandra som världen blir till något bra!

Den där överenskommelsen

Sveriges minsta riksdagsparti bestämde sig under fredagen för att det ingångna och undertecknade avtalet Decemberöverenskommelsen inte längre skulle råda. Strax därefter talar de övriga alliansledarna om att överenskommelsen inte gäller men att de kommer att rösta på sina egna budgetar som planerat och att det därför inte kommer att hända något sensationellt under det kommande året. När Moderaternas budget sedan ställs mot Regeringens så är det troliga är att Moderaterna röstar för sin budget och att Centern och Folkpartiet lägger ned sina röster. Vad Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna gör kan ingen människa veta, men det kommer i vilket fall som helst inte att göra någon skillnad. Det är först till höstbudgeten 2017 som Alliansen planerar att lägga fram en gemensam budget. Ett år före riksdagsvalet. Spänningen är olidlig. 

Men vad är nu detta? Hur kunde KD rösta igenom att lämna ett ingånget avtal utan att straffas för det? Räcker det med ett partiledarbyte för att ett avtal inte längre ska vara giltigt? Kan det verkligen fungera på det sättet? Tänk er ett annat scenario där VW och Scania ingår ett femårigt samarbetsavtal och att Scania sedan byter VD och därför beslutar att avtalet inte längre gäller. Det skulle leda till misstroenden mot Scania och långa rättsprocesser med miljardbelopp i skadestånd som följd. Det är nämligen så att i den vanliga världen, utanför politiken, så tecknas inte avtal i VD:s namn utan i företagets, medan det i den politiska världen tydligen är partiledaren som står för alla undertecknade avtal. Det är måhända någon form av logisk diktatur i demokratins namn som jag inte riktigt har insett tidigare. 

De andra alliansledarna gjorde efter KD:s besked det enda rimliga, och talade om att Decemberöverenskommelsen inte längre gäller. Vad skulle de annars göra? Bryta allianssamarbetet och hålla fast vid överenskommelsen? Inte ta hänsyn till det nya läget och vara bakbundna av ett decimerat avtal fram till 2022? 

Vad kan vi ha lärt oss av detta? En hel del skulle jag tro.

Blockpolitik är inte värdigt en demokrati. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: blockpolitik och uppgörelser innan ett val är inget annat än att föra väljarna bakom ljuset. Utan de låsningar som vi har i svensk politik hade vi till exempel kunnat få se en regering som bestod av S och M. Det hade varit värdelöst för klimatet men vi hade haft en stark och pragmatisk regering. Jag fasar dock för alla S&M-betonade rubriker av lite lustigare karaktär som vi skulle behöva leva med. 

Oavsett taskiga ordvitsrubriker och klimatsvaga regeringar så är ett system utan blockpolitik det enda rimliga i längden. Det går ju alldeles utmärkt i de flesta andra länder. 

Jaja, politik ja... Det finns ju andra val man kan göra i livet; att bli lärare till exempel.

Efter en lite förvirrad skolstart där jag som ny på skolan och ny i landet hade behövt en längre startsträcka än vanligt så är jag nu äntligen på gång på allvar. Jag hittar bland mina papper, jag är överens med tekniken och jag vet hur jag ska boka iPad till lektionerna. Däremot har jag ännu inte hittat till elevdatorerna. Häromdagen blev jag också varse att jag med jämna mellanrum bryter mot en regel på skolan. Att jag bryter mot någon regel är väl i och för sig inte så sensationellt, men den här regeln kände jag inte till. 

Ibland när jag får tid över så tar jag en kopp kaffe och sätter mig i biblioteket för att läsa. Det finns flera skäl till det; det är ett logiskt ställe att läsa på, det är skönt att sitta i en fåtölj och ibland kommer det elever och pratar med mig. Jag tror också att det finns pedagogiska vinster med att unga människor ibland får se vuxna ta igen sig med en bok. Nu har det visat sig att jag inte får dricka kaffe i biblioteket. Hm, det var ju inte bra. Vad ska jag göra nu? Ta min fikapaus på annan plats eller sluta att ta fikapaus? Att vara utan kaffe är inte ett alternativ så jag får helt sonika finna en annan lösning. Tänktänktänk....

Eleverna är den stora glädjen med skolvärlden. Allt annat kan jag hitta på andra arbetsplatser, men elever finns bara där. Och det är så vanvettigt roligt att om jag inte vore så förbaskat lat så skulle jag göra ett glädjeskutt varje dag som jag får möta dem!  

Ta hand om varandra! 

Jag bor trots allt på en badort

Jag minns det exakta tillfället när jag bestämde mig för att en dag söka jobb på en utlandsskola. Jag arbetade för femton år sedan som SO-lärare på Turingeskolan i Nykvarn, som då var en högstadieskola, och såg av en händelse en annons där en skola i Madrid sökte en lärare i SO. Min första reaktion var: "Vad?! Finns det sådana jobb?" Min andra reaktion var att jag bestämde att jag en dag skulle ha det eller något annat utlandsjobb på en skola. Sedan dess går jag minst en gång i veckan in på Skolverkets hemsida för att se vilka jobb som har kommit in. 

Som ensamstående förälder har jag förstått att det inte varit möjligt att resa iväg förrän mina barn var så stora att de klarar sig utan sin mamma i närheten, men jag minns att jag en gång föreslog att yngste sonen skulle gå på gymnasiet utomlands om jag fick jobb på samma skola. Han var inte ett dugg intresserad av det, och att han något år senare reste till USA för att läsa på Rose Hill High School utan mig tänker jag inte se som något annat än att han ville ha en bra upplevelse i livet; inte att han bara inte ville resa tillsammans med mig. 

Nåväl. Sönerna är stora och har egna barn, och här är jag nu. 

En irriterad man fräste en gång åt mig och sa att jag var som en målsökande missil som alltid får det som jag bestämmer mig för, oavsett vad det är. Det var inte menat som beröm, men på vilket annat sätt skulle jag ha tagit emot det? Jag ser det i alla fall fortfarande som en bra egenskap. Fast det är ju förstås inte alls sant, men det är ett skönt sätt att betrakta sina möjligheter på. 

Här är jag alltså - på en badort i södra Spanien. 

Idag har jag haft mitt första strandhäng på många år. Efter en lång kaféfrukost så packade jag badväskan och gick de två-tre minuter det tar att komma ner till stranden. Jag vek ut handduken i sanden, gömde pengarna i ena sandalen och gick ned i vattnet. Och tvärstannade! Det var svinkallt; ungefär som Östersjön vid midsommar och jag kände direkt att längre än så här skulle jag definitivt inte gå. Jag stod alltså i Medelhavet med vatten upp till knäna och blötte ned mig på benen och armarna och gick sedan och lade mig på handduken. 

Jag hade mindre än tjugo sidor kvar av Mo Yans Förändring, och eftersom den är väldigt lättläst så tog den snabbt slut och jag började känna mig uttråkad. Jag lade mig på rygg, satte mig upp, nynnade lite på Pepita dansar och ansåg mig sedan vara klar. Eftersom jag inte har någon klocka så kan jag inte vara säker, men hemifrån och hem kan ha tagit en timme. 

Vad har jag då lärt mig av detta?

Badsäsongen är över. 
Jag kärringbadar. 
Ta med tillräckligt att läsa nästa gång!

Någon gång under hösten ska brorsan, äldste sonen och yngste barnbarnet hälsa på. Jag tror att jag ska lura dem och säga att det är varmt i vattnet och att det bara är att springa ut och slänga sig. Moahahaha...

Något bra: mitt hår är inställt på random och idag är det en bra hårdag. Tack vare mitt halvdana strandhäng så har inget förändrats på den punkten. 

Ha're gôtt! 

Med mig själv

En vecka, i en vecka har jag bott här i Fuengirola. Sju dagar. Torsdagen den 20 augusti klev jag upp okristligt tidigt, bäddade ur sängen som stod i lånelägenheten i Bandhagen, plockade ihop det sista och såg mig omkring. Jag hade tänkt på allt och gick ut på gatan och in i huset bredvid för att lämna nyckeln. Kvällen innan hade blivit sen, så jag var trött på det sätt som man blir trött när kroppen och hjärnan samarbetar i någon slags dysfunktionalitet. Nåväl, på Arlanda bad jag om hjälp med att checka in och väga bagaget. Jag var trött och orkade inte tänka och talade således inte om att detta var min femte flygresa denna sommar, och den tredje från Arlanda. Övervikten på bagaget gjorde dessutom att jag hade tvingats be om hjälp i alla fall.

Bandhagen - Stockholms Central - Arlanda - Gardemoen - Malaga - Fuengirola.

Jag ska vara inneboende under två veckor hos Adriana, hennes dotter och dotterns man. Och fyra små hundar. Hettan håller mig vaken trots att jag är så trött att det värker i kroppen och jag kan inte låta bli att tänka på sonens ord: "Jag vet ingen som avskyr värme lika mycket som du; och så väljer du att flytta till södra Spanien!"

Ja, varför gjorde jag det egentligen? 

Jag tänker inte gå in på den fullkomligt odramatiska orsaken nu och det mesta, förutom den fuktiga värmen och de sömnlösa nätterna, har varit över förväntan, men jag vet att när förälskelsefasen är över så kommer fasen då ganska mycket inte är bra. Men till slut kommer allt att landa i något som känns rimligt; om det är bra eller dåligt kan bara framtiden utvisa. Så ser det ut och den processen går inte att påverka, det viktiga är att vara medveten om den så att jag inte fattar förhastade beslut baserade på ett skede i en naturgiven process. 

När jag inte arbetar är jag ensam. Jag hasar omkring med mig själv som enda sällskap och det kan vara både befriande och förödande. Befriande därför att jag behöver få tankarna på plats och lära mig att förstå det som kommer att bli mitt Fuengirola och samtidigt förödande därför att min introverta personlighet får lite väl mycket näring. Men det är också så att jag är utmattad efter en arbetsdag; nya intryck och massor att göra. Till slut kommer jag att vända mig utåt i alla fall och bli en sådan som pratar med människor jag möter, jag uppskattar alltid bra samtal så länge det finns något att säga. Fast det är ju det där med språket förstås. Jag undrar hur bristen på språkgemenskap kommer att påverka mig. Hur länge kommer det dröja innan jag kan uttrycka något vettigt på spanska? Jag vet att det kommer att vara en förutsättning om jag ska kunna vara här någon längre tid. 

Sömnlösheten. Sömnlösheten är faktiskt det allra värsta. Nästa vecka får jag nycklarna till min lägenhet och det första jag kommer att göra är att ta av mig skorna och gå barfota inomhus. Sedan kommer jag att öppna alla fönster och balkongdörren och somna mitt i korsdraget. Jag kommer att ställa klockan på tio minuter innan jag börjar jobba, vakna, rinna ner i mina kläder och ändå komma i tid. Och jag som tackade nej till en annan lägenhet därför att den låg för nära jobbet! Men när jag tänker efter så ska jag inte underskatta värdet av ett schysst gångavstånd. Tid att hasa omkring kommer ändå. 

En vecka. Sju dagar. Det kommer att bli bra det här.

Om allt hängde på mig...

Nu är kongressen i Örebro över och de flesta miljöpartister som deltog har nu kommit hem. Jag är dock inte en av dem. Jag har faktiskt återigen lämnat den aktiva politiken; denna gång på grund av en förestående flytt till Spanien. Men det hindrar mig förstås inte från att tänka och tycka trots att jag inte i någon större utsträckning har följt kongressen, och jag är ju kvar i partiet. Genom sociala medier har jag blivit löpande informerad om de beslut som gett rubriker och i stort sett ser det ut som att Miljöpartiet har fattat kloka beslut. Beslut utanför medierapporteringen har jag ingen aning om, men vi kan räkna med att kontroversiella beslut hade fått rubriker. 

Att utreda konsekvenserna av ett eventuellt införande av basinkomst.

I en värld där arbetstillfällena minskar, och kommer att minska än mer, behöver vi se över hur vi kan möta de problem som uppstår i och med den ökande arbetslösheten. Då duger det inte att vara låst vid de konventionella lösningarna, utan en bredd av förslag är absolut nödvändigt. Är basinkomst en av alla lösningarna – eller rentav lösningen? Jag hoppas att utredningen kommer att besvara följande frågor:

Ska alla ha rätt till basinkomst? Hur kan vi förhindra att basinkomst leder till lönedumpning och att basinkomsten, och därmed skattebetalarna, får parera för familjernas minskade inkomster? Vilken nivå ska basinkomsten ligga på för att inte locka alltför många från arbete? Kan basinkomst leda till ökad segregation? Hur påverkar den jämställdheten mellan könen?

Det finna många fler frågor och jag hade röstat nej till utredning under denna mandatperiod, men ser gärna att någon gör en ordentlig och förutsättningslös utredning i framtiden.

Att utreda möjligheterna för aktiv dödshjälp

Det här är en fråga som sätter igång känsloargumenten och de kan allt som oftast besvaras med: det tycker du ja! Det gäller för båda sidor och i slutändan är det någon slags magkänsla som ska få avgöra vad vi tycker. Nåväl, det känns rätt att människor själva ska få besluta om sin egen död så länge det handlar om obotliga och dödliga sjukdomar och dödshjälpen går värdigt till. Det finns länder som har detta idag och svenskar som har råd reser dit för att få avsluta sitt liv. Varför kan de inte få göra det i Sverige, och varför ska enbart de som har råd få den möjligheten?

Jag hade röstat ja.

Att fasa ut brunkolsverksamheten i Tyskland

Det är självklart för ett miljöparti att inte sälja verksamheten utan se till att den läggs ned. Brunkolet ska stanna i marken och alla argument emot är fullkomligt ohållbara. Vem som äger har ingen betydelse, det är verksamheten som ska bort.

Jag hade således röstat ja.

Att inte inför helt individualiserad föräldraförsäkring

Jag vet inte om det innebär att Miljöpartiet i och med detta beslut vill ha en tredelad föräldraförsäkring, men oavsett vad beslutet innebär så är tredelat den bästa lösningen. Det ska också vara möjligt för någon annan än föräldrarna att ta ut den tredje tredjedelen, till exempel en far- eller morförälder. Det här beslutet går emot Socialdemokraternas beslut om att arbeta för en fullständigt delad föräldraförsäkring, och det kommer naturligtvis skapa problem i samarbetet, men det kan inte en partikongress ta hänsyn till. Valfriheten måste värnas och att fatta beslut som inte tar hänsyn till familjer där den ena parten inte har någon sig (sjukpenningsgrundad inkomst) eller ett eget företag som det inte går att stänga ner under långa perioder är aldrig bra. Vi måste undvika en situation med en lagstiftning med massor av undantag och som tar ifrån människor rätten till självbestämmande. Däremot är en tredelning inte mer än rimligt. Staten måste vara tydlig med att båda föräldrarna är viktiga för barnen och verka för att kvinnor inte hamnar i de traditionella kvinnofällorna.

Jag hade alltså röstat ja till att inte införa individualiserad föräldraförsäkring.

Att stegvis slopa ränteavdragen

Ränteavdragen kostar staten miljarder och är i förlängningen en subvention till bankerna och deras vinstuttag. Det är främst rika människor som kan göra stora ränteavdrag och avdragen är en av orsakerna till de ökade bostadspriserna och lånebubblan. Men, och det här är viktigt, det är de som har de låga inkomsterna som kommer att drabbas av att vi tar bort ränteavdragen. De som räknar in ränteavdragen i sin budget som en förutsättning för att ha råd att köpa en bostad kommer att tvingas sälja om avdragen försvinner. Ett slopande innebär alltså att det måste finnas undantag, att ränteavdragen finns kvar på gamla lån till exempel.

Eftersom allt talar för att vi snart kommer att få en lag om amorteringskrav så kommer de slopade ränteavdragen ytterligare att starkt påverka enskilda människors ekonomi, men först kommer vi att få uppleva tokskenande priser igen. 

Kom och köp innan ränteavdragen försvinner! 

Snart kommer amorteringskraven – passa på nu!

Trots allt så är jag emot ränteavdragen; det är jäkligt märkligt att skattebetalarna ska finansiera stora banklån. Bort med dem, men se noga över konsekvenserna och försök att parera för dem. Jag hade alltså röstat ja till en stegvis utfasning.

Och sen då?

Det kommer en framtid och nya kongresser och självklart finns det förslag jag skulle vilja se Miljöpartiet, eller något annat parti, fatta beslut om.

Jag skulle vilja se ett beslut om att skolorna ska ha elevhälsoteam som eleverna kan nå varje dag. Åtminstone en från teamet ska vara ständigt närvarande på skolan.

Jag vill också se en modern drogpolitik. Sverige har bland världens högsta drogrelaterade dödlighet. De allra flesta forskare är överens om att det är livsstilen snarare än drogen som leder till döden. En legalisering och omställning av missbruksvården är en rimlig väg att gå. Men är Miljöpartiet rätt parti för den typen av beslut? Kanske.

Vi måste göra något åt glesbygdspolitiken. Det är inte rimligt att vi har tre storstadsregioner som är så fullkomligt dominerande som idag, och vill vi inte ha resten av Sverige som ett Skansen i kolossalformat utan en levande landsbygd så måste någonting göras. Satsningar på klimatsmart odling, lägre moms på glesbygden och internetbaserad skolundervisning är några lösningar. Det är många som skulle vilja bo på landsbygden om det bara vore möjligt – och det är det om vi vill och orkar fatta de rätta och modiga besluten.

Se där! Jag kanske borde stanna i Sverige och utföra lite hjältedåd, som att reda ut en del trassel. 

Lev väl, det brukar bli bäst då!