måndag 26 oktober 2015

Och jag trallar runt som om ingenting händer i världen

När jag läser svenska nyheter och följer länkarna som mina vänner delar med sig av så blir jag nästan alltid ledsen. Vad är det som håller på att ske? Rasismen ökar och de rasistiska brotten är uppe i nivåer liknande dem vi hade på nittiotalet. Jag trodde att vi hade lämnat det där bakom oss, att vi hade lärt oss och blivit klokare. Den glädje jag kände för några veckor sedan, då Sverige tog emot flyktingarna med öppna armar och människor arbetade ideellt för att mottagandet skulle bli så bra som möjligt, har nu förbytts till en djup och mörk besvikelse. Varför kan inte något bara få vara bra? Hur kan människor vara så ogina? 

En av mina franska vänner berättade att man talar om Sverige i Frankrike. De talar om ett rasistiskt land och att det Sverige man minns från förr inte längre finns kvar. Och samtidigt är Polen på väg att bli det nya Ungern. Europa minns inte längre sitt trettiotal utan lägger istället grunden för att det som hände då ska kunna hända igen. Europa blir mer rasistiskt och i USA talar Ku Klux Klan om att de är beredda att försvara sin ras. Ras? Vem talar ens om ras nuförtiden? Enligt någon undersökning tror 48% av SD:s väljare att det går att dela in människor i raser. Okunskapen och hatet sprider sig. 

Och vad gör då jag? Jag som är så medmänsklig och alltid beredd att slåss för den lilla människans rättigheter. Vad gör jag?

Jag bor i Spanien och kan när som helst logga ut från nätet och låtsas att hatet inte finns där. Jag kan gå en sväng förbi tobaksaffären utan att veta någonting om det som står på löpsedlarna, eftersom jag faktiskt inte kan spanska. Jag vet ärligt talat inte någonting om flyktingmottagningen här. Jag vet heller inte om rasismen ökar eller minskar eller om den är obefintlig. Jag vet banne mig ingenting. Det är faktiskt ganska dåligt. 

Och ibland ger jag lite pengar till Oxfam och hoppas att de löser det där med rent vatten i flyktingförläggningarna. 

Det jag gör allra mest just nu är annars att läsa och bedöma elevarbeten. Trots att jag borde veta bättre så har jag gett fyra olika grupper samma inlämningsdatum och därmed fått in nittio arbeten att bedöma. Med en hastighet av fem noveller i timmen så har jag nu arbetat tio effektiva timmar med detta. Lägger vi till utskrifter, kopiering och rapportering så är vi uppe i femton timmar. Och allt på tid som ligger utanför undervisnings- och konferenstiden. Nåväl, nu har jag bara fyrtio religionsuppgifter kvar innan den här pärsen är över. Och jag måste i ärlighetens namn säga att det har varit roligt att läsa elevernas noveller som har legat på en förvånansvärt hög nivå. Det är således inte särskilt synd om mig.


Den stinkande tvålen ser även oaptitlig ut. Vad är den gjord av?
I helgen besökte jag Mijas Pueblo och köpte en tvål. Den skulle vara bra mot hudproblem och jag tänkte att den kanske kommer att få ordning på skorvet i mitt ansikte. När jag försökte lukta på den genom den hermetiskt tillslutna förpackningen sa butiksbiträdet: 
   "No, it doesn't smell good."
Jag log och betalade och tog min tvål med mig mot nya äventyr i den lilla vackra bergsbyn. 

Idag när jag kom hem från jobbet luktade hela lägenheten som en gummifabrik och jag undrade om det hade brunnit. Det visade sig att tvålen inte bara inte luktar gott, den luktar förfärligt. Jag hoppas att den åtminstone är bra.


För att slippa klagomål från mina grannar får snuskiga ansiktstvålen bo i en åtminstone ganska tät plastpåse.
Något bra: i Spanien har man rätt att få ut sina helgdagar. Om en helgdag inträffar på ett veckoslut så blir måndagen automatiskt ledig. Det är så självklart att det inte ens går att ifrågasätta. Hur ska man annars få ut sin lediga dag? Nästa måndag är det första måndagen efter första november. Alltså en ledig dag. 

Ta hand om varandra och tänk på att det är genom solidaritet och omsorg om varandra som världen blir till något bra!

Inga kommentarer: