Underbara dumma unga kärlek

Jag har ju det där ensamhetsdraget som gör att jag ibland håller mig undan människor och för att inte fastna i mina egna tankar så har jag bestämt mig för att försöka lätta lite på det. Den här helgen har både varit ett misslyckande och en framgång i det hänseendet. I fredags var det dags för läsårets första efter-jobbet-träff och åtminstone en del av dagen var jag inställd på att gå; till och med när jag lämnade jobbet så tänkte jag att målet var vår mötesplats, som var en restaurang mindre än fem minuters gångväg från skolan. Jag vet inte exakt vad som hände, men på de där minuterna hann jag ändra mig och gick istället hem och kollade på fantastiska Hide Away med Josh Lucas; ytterligare en av de där manliga skådespelarna som skulle kunna ha hamnat i snyggisfacket och inte fått göra en vettig film efter fyrtio men istället valt en del intressanta roller. Det finns ju några fler exempel på det i den där branschen, och Josh Lucas är som sagt en av dem.

Min sociala framgång var att jag gick till kyrkan. Jag till och med stannade kvar för att fika och snacka med några relativt nya bekantskaper. De där besöken är å andra sidan så trevliga att de skulle kunna bli en vana.

Jag tycker om att ta en söndagseftermiddagstimme på stranden och när jag kom hem så packade jag ner en handduk, en bok och en flaska vatten i ryggsäcken som jag en gång för snart många år sedan fick av mamma. Proceduren på stranden är alltid densamma: jag badar i fem minuter och ligger i solen en timme för att torka. Sedan går jag hem och duschar. Ibland stannar jag kortare tid, men aldrig längre.

I närheten av mig låg ett ungt förälskat par, jag skulle gissa att de var runt tjugo år gamla. Eftersom de var vända mot havet och jag var vänd mot solen så hamnade de i mitt blickfång. De var så fullkomligt ljuvliga och uppfyllda av fnissig bubblande kärlek och varandra att jag hade svårt att låta bli att iaktta dem. De var diskreta men ändå tydliga på det där sättet som bara unga förälskade par kan vara. De låg på mage bredvid varandra och tittade in i samma mobilskärm när de plötsligt såg på varandra och blixtsnabbt gav varandra en kyss. Hade jag inte hört smacket så hade jag inte varit säker på att det ens hände.

Den där ungdomliga kärleken hör bara ungdomen till. Visst kan man bli förälskad även som äldre, och visst kan den kärleken vara viktig och äkta, men den sortens kärlek som tillhör ungdomen uppstår bara under en period i livet. Efter det så kommer livserfarenhet, visdom och eftertanke att solka det oskuldsfulla som känns igen som ungdomlig kärlek och chansen kommer aldrig mer igen.

När det unga paret gick ner i havet för att bada så lekte de lekar som gjorde det möjligt för dem att vara nära varandra. Den ene höll i den andre så att det inte gick att simma iväg och de skrattade och kramades i vattnet. Jag såg dem simma mot varandra och mötas i en kyss. Frigjorda och lyckliga och enastående var de ensamma i världen tillsammans med alla andra. Jag blev fullkomligt tagen av det jag såg och fylldes av värme och glädje och lekte för en stund med tanken på att säga något kärleksfullt till dem. Men vad skulle det vara?

Tillbaka på stranden låg de åter nära varandra, den ene på mage och den andre på rygg. Den som låg på mage upptäckte något, troligen en pormask, och började klämma på den samtidigt som en hand kryper upp och smeker håret på den andre.

Min timme gick och det var dags för mig att klä på mig för att gå hem. Jag log snabbt mot de förälskade unga pojkarna men sa förstås ingenting. Men jag tänkte däremot på dem under resten av kvällen. Hur ska det gå för dem? Är detta kärleken för livet? Blir de lyckliga? Kommer någon av dem att svika den andre? Ingenting är så viktigt och livsavgörande och så opålitligt som ungdomlig kärlek. Det har de här unga männen förstås ingen aning om, men vi som inte längre är unga vet att det kan gå precis hur som helst med det där.

Åh, dumma unga kärlek som kan vara så nyckfull!

Neighbors; can't live with them, can't live without them

Att vara stadsmänniska är att vara granne, oftast till någon som man själv inte har valt. Har man tur så har man grannar som man gillar, alltså sådana som inte märks men alltid hälsar när man ses i trappen eller i närheten av huset. Är man längre ifrån bostaden så finns det inga garantier för att man ens känner igen varandra, vilket  är en del av charmen med att vara stadsbo. Vi är både igenkända och anonyma.

Jag är en drömgranne, om jag får säga det själv.

Det är vad jag alltid har trott, att jag är en drömgranne. Jag festar inte på nätterna. Jag kokar inte sådant som luktar gamla strumpor. Jag bjuder inte in mina grannar hem till mig. Och jag bjuder verkligen inte in mig själv hem till dem. Jag hälsar på den jag möter i trappen, eller däromkring, men kräver inte att de ska prata med mig.

Men ibland blir det ändå fel.

Jag hade en gång en granne som stoppade mig i trappen och talade om att det inte var trevligt att bo under mig. Det här var ganska många år sedan, men jag minns ändå hur förvånad jag blev när hon uttryckte sitt missnöje. Vad kunde kvinnan ens mena med att inte trivas med mig?

Hon talade om att allt var lugnt fram till sena kvällen då jag började springa omkring i lägenheten, fram och tillbaka. Jag stampade i golvet och tog ingen hänsyn till att jag bodde i ett flerfamiljshus; och hade jag inte någon matta? Vad som alltså hände varje kväll var att jag hängde framför TV:n fram till runt midnatt då jag reste mig, plockade undan glas och koppar från soffbordet, gick på toaletten, borstade tänderna och sedan gick och lade mig. Mitt självklara svar var förstås:

 – Om jag verkligen var störande skulle jag ha något att ändra på, men att jag går omkring i mitt eget hem får du faktiskt leva med.

Jag var efter det en mycket avskydd granne. Eftersom jag har en annan syn på mig själv så fortsatte jag att hälsa glatt varje gång vi sågs, och hon mumlade oftast en hälsning tillbaka. Klagomålen fortsatte och en dag fick jag ett brev från Telgebostäder om att en granne hade klagat på att min då fjortonårige son och hans kompisar hade bråkat i trapphuset en hel natt. Jag kollade upp datumet i min kalender och såg att det var en natt då jag hade varit hemma. Vad som egentligen hade hänt var att sonen och några kompisar hade burit hem en massa datorer hem till oss för att de skulle LANa men först hade gått till närliggande ICA Jätten för att köpa läskeblask. När de kom tillbaka så hade de sprungit in genom porten så fort att en kille blev kvar utanför och inte kunde komma in. Han bankade på dörren och ropade åt dem att öppna samtidigt som de skrattade och lät honom stå kvar. Sedan öppnade de. Eftersom affären stängde 22.00 så var det inte mitt i natten och absolut inte heller hela natten; de skulle ju LANa och hade verkligen varken tid eller lust att hänga i trappen.

När jag pluggade så arbetade jag under ledigheter och vissa helger i Telebostäders Servicecentral och var känd som en trevlig och lättsam person. Klagomålet avfärdades således utan åtgärd. Men det fortsatte på ett liknande sätt, med det ena klagomålet dummare än den andra. När jag efter några år lastade i flyttbussen så talade min granne om att hon kände sig lättad över att vi flyttade eftersom min son hade varit hotfull. Jag iddes inte ens svara.

Jag hade en gång en granne som ofta hade vilda efterfester. När det en arbetsvecka hände två gånger samma vecka fick jag nog. Jag gick ner till henne klockan tre och talade om att jag jobbar och att vore bra om de slutade med sin fest nu. Hon var jätteglad och skrålade: ”JAG ÄR LEDIG!!!”

Igår ringde det på min dörr och grannen under frågade på spanska om jag hade vatten på balkongen. Jag sa förstås att jag inte hade det och vi gick båda för att titta efter. Det visade sig att en Air-condition droppar vatten, vilket de flesta svenskar inte har någon erfarenhet av. Men de gör visst det; och inte är det några små mängder heller. Dunken som skulle ta upp droppandet var överfull och det rann vatten ner till grannen under. Jag bad om ursäkt, lo siento, och hon ville inte att jag skulle tänka mer på det: No se preocupe. Allt var alltså bra, som det ska vara när någonting händer grannar emellan. 

En vattendunk som vädret har gjort torr och skör var alltså boven i gårdagens drama grannar emellan.

Jag tog en hink för att kunna tömma ur vattnet och greppade om dunken – som brast! Den brast och allt vatten rann ut, rakt ner till grannen som trettio sekunder senare ilsket ringde på dörren. Och nu jäklar skulle jag inte låta bli att tänka på något. Hennes klänning var blöt och jag försökte visa den trasiga dunken och hon talade om att… Att få skäll av en arg spanjorska är inte en lek, kan jag meddela.

Vad vill jag säga med det här?

Kanske att det där med grannar inte är så lätt. Man vill ha dem eftersom det annars skulle innebära att man antingen bor på landet eller att staden har dött, men det blir verkligen inte rätt alla gånger.

Du som dammsuger klockan två på natten. Sluta med det! Du har grannar.

Arg granne utan sömn

Förlåt, det var jag. Thollander