Om den gemensamma välfärden och en cykeltur

Jag skulle ha deltagit i en manifestation för gemensam välfärd idag. På Medborgarplatsen skulle jag ha samlats tillsammans med många andra för att visa mitt missnöje med hur det har blivit med det som borde vara lika för alla. Vi skulle protestera mot Alliansregeringens politik och tala om för omvärlden att vi inte är så usla som vår regering kan få andra att tro. Jag hade till och med en tanke på att ta med mitt ena barnbarn, bara för att han är en sådan skön lirare att vara tillsammans med.

 

 – Vart leder den där vägen tror du?

 – Jag vet inte. Den har vi aldrig tagit.

 – Nej, och det ska vi inte heller.

 

Istället prioriterade jag min egen välfärd och njöt av lyxen att ha en cykelbar natur runt knuten. Det var mycket som var som det brukar när pappa och jag är ute och cyklar. Den största skillnaden var förmodligen att pappa hade tagit med sig ett varsitt äpple den här gången. I vanliga fall så brukar han bryta av ett äpple i två delar, men den här gången fick jag alltså ett eget.

 

 – Det ska vara en rondell här framme.

 – En rondell?!

 – Ja, här framme.

 

Den 14 augusti 2003 drabbades New York, egentligen hela nordöstra nordamerika men det är inte det intressanta, av ett gigantiskt elavbrott. Märkligt nog blev det lugnare i staden. De förmodade plundringarna uteblev och många talade om den vänligaste natten någonsin. Misshandel och mord och rån minskade under de mörka timmarna och för många var det den första gången som de fick se en stjärnhimmel.

 

Första gången de såg en stjärnhimmel!

 

Känn på det, och tänk dig hur det hade varit att aldrig ha fått vara med om att en klar natt se upp mot stjärnorna och slukas av nuet. Vilken ofattbar fattigdom.

 

 – Hur cyklade vi förra gången?

 – Jag minns inte. Dit tror jag.

 – Då tar vi den andra vägen idag.

 

Jag är en av vinnarna i Alliansens Sverige. Jag kommer att få mer pengar i plånboken när de genomför det femte jobbskatteavdraget, jag är sällan sjuk, jag behöver inte leva på a-kassa och jag har en fackföreningsavgift som inte är så hög eftersom jag arbetar i en bransch där arbetslösheten är i det närmaste obefintlig. Jag skulle också ha råd att betala en högre avgift, precis som alla som tillhör ett LO-förbund med högre arbetslöshet behöver göra; de som kanske inte har råd att prioritera sin egen trygghet. Jag har en bostadsrätt som jag kan hyra ut med vinst, om jag skulle vilja det. Eftersom jag inte är en ond människa så fylls jag av vämjelse när jag tänker på alla de som har fått betala för min välfärd. Räcker det inte snart?

 

 – Var det här vi var förra gången?

 – Nej.

 – Är du säker?

 – Nej.

 

Praktiska i Tumba riskerar ett vite på trehundratusen kronor om de inte ser till att eleverna får tillgång till riktiga verkstadslokaler. De får ta del av vår gemensamma välfärd och kan inte leverera den tjänst som de får pengar för att leverera. Men de tar fortfarande ut vinst.

 

 – Det är en snygg sjö. Jag undrar vad den heter.

 – Långsjön.

 – Hur vet du det?

 – Det står på skylten.

Bland allianspartierna är det bara representanter för Folkpartiet som har uttryckt någon form av kritik mot systemet. Jan Björklund antydde att det kunde vara så att borgerligheten hade varit naiv i frågan om vinster i friskolan. Jag tycker att Folkpartiet, som det enda alliansparti som någon gång visar någon form av samvete, spräcker samarbetet och lämnar Alliansen innan de helt förlorar sin heder.

 

 – Vilka hästar å springa.

 – Jaa, jäklar, vad vi fick trampa för att komma ifrån dem.

 – Jag hade en precis i nacken.

 – Jag såg det. Varför red de så fort?

 – Märkligt.

 

I Södertälje betalar vi lika mycket i landstingsskatt som övriga i Stockholms läns landsting. Trots det kostar det oss betydligt mer än övriga om vi vill nyttja kollektivtrafiken. Någon hävdade att det beror på att det är orättvist om någon som åker en station med tunnelbanan ska behöva betala lika mycket som vi som åker massor av stationer med pendeltåget. Istället för enhetstaxa så fick vi ett system som är så krångligt att en del av mina vänner har gett upp och helt enkelt köpt flera kort med reskassa för olika zonresor. Själv råkade jag aktivera en 24-timmarsresa när jag skulle åka fyra hållplatser med lokalbussen en regnig morgon på väg till jobbet. Jag vet en centerpartist som kallar månadskortet för enhetstaxa. En gång var Centern ett miljöengagerat parti som ville ha enhetstaxa på riktigt i stockholmstrafiken. Det är de inte längre.

 

 – Men nu är vi ju här.

 – Ja, här har vi varit många gånger.

 – Det hade jag inte trott.

 

När arbetsgivarorganisationerna förhindrar facklig verksamhet är det inte bara ett hot mot den svenska modellen, det är också ett hot mot demokratin och vår gemensamma välfärd. Almega visar om och om igen att de är en organisation som inte hör hemma i ett land med en modell som andra länder avundas oss. I Alliansens Sverige får skurkmetoder fritt spelrum när regeringen blundar för det som händer ute på våra arbetsplatser. Skämmes tamejfan!

 

 – De har järnstaket runt gravarna för att döingarna ska hålla sig inne på natten.

 – Ja, och tur är väl det. Det är skitäckligt att möta en när det är mörkt.

 – De luktar ju så illa.

 – Du luktar ju inte precis hallon själv.

 

Om ett år är det val.

 

Var rädda om varandra!

Om att välja och att få rösta i kyrkovalet för första gången på länge

Jag har fått mitt röstkort till kyrkovalet 2013. Den femtonde september är det kyrkoval. Eftersom jag lämnade Svenska kyrkan på 80-talet (eller möjligen tidigt 90-tal) och gick med igen i våras så måste jag erkänna att jag inte riktigt vet hur den beslutsfattande strukturen ser ut. Jag vet inte heller vilka frågor som är heta. Det känns inte som att det är någon pågående debatt som jag kan ta del av och ta ställning i heller. Vad finns det att besluta om? Informationsbladet från Svenska kyrkan känns inte riktigt informativt när det gäller de frågorna. Men jag får veta någonting i alla fall.

Val till kyrkofullmäktige – ditt lokala val

Som jag förstår det så är det att jämföra med kommunfullmäktigevalet. Kyrkofullmäktige bestämmer ramarna för den verksamhet som finns nära dig. Till exempel vilken verksamhet för barn och unga som ska finnas i församlingen, eller hur kör- och konsertverksamheten ska se ut (ur informationen som följde med röstkortet).

 

Val till stiftet – regionalt (kyrkans variant av landstingsfullmäktige)

Val till kyrkomötet – nationellt (riksdagen)

 

Om någon frågar mig så kan jag sedan i våras svara att jag tillhör Södertälje församling i Strängnäs stift inom Svenska kyrkan. Hade jag bott i Göteborg så hade jag fått rösta i fyra val. Den enda göteborgare jag känner har föräldrar med persiskt ursprung och det känns ju inte så svenskkyrkligt. Eftersom jag ibland tar mig friheten att ha förutfattade meningar så antar jag att hon inte tillhör den lyckliga skara som får välja fyra lappar den femtonde september. Vilken färg har förresten den fjärde lappen? Aha, grön. Där ser man.

 

Nu är alltså min fråga: hur ser debatten kring kör- och konsertverksamheten ut i Södertälje? Vilka är de politiska alternativen? Vad ska jag tycka? Hjälp mig! Jag tänker rösta och jag tänker rösta på ett sådant sätt att jag kan motivera mina val. Nu gäller det bara att hitta debatten.

 

Ett annat val gäller Centerpartiet. Om bara de som på riktigt stöder Centern röstade på dem så skulle Centern försvinna ur Riksdagen. Min undran blir då: Vad ska de göra med alla pengar? Som ett av världens rikaste partier så finns det ju en del att fördela om partiet skulle försvinna. Än mer märkligt är det att många av diskussionerna kring Centern handlar om vilken politik de ska välja för att få fler att rösta på dem. Det talas om taktik som om det handlade om ett fotbollslag och inköp av spelare och inte en idé om framtiden. Inom Centern har den egna existensen blivit viktigare än idéerna. Det enda rätta är naturligtvis att inte rösta på ett sådant parti, om man alltså inte tycker att ett partis existens är viktigare än frågorna de driver. Men folk gör förstås vad de vill av sin rösträtt.

 

Jag har alltid varit en slarver när det gäller mat. Jag äter ingenting och kompenserar sedan med allt som ger snabb och onyttig energi. Det är naturligtvis varken nyttigt eller smart, men det är ändå så jag alltid har gjort.

 

När jag hörde några på jobbet tala om 5:2-dieten så trodde jag först inte att det var sant. Där talade de gott om något som har varit en livsstil, fast utan stil då, för mig under många år. Hela mitt vuxna liv har jag ibland hoppat över maten och då och då kommit på mig själv med att inte ha ätit på över ett dygn. Och nu hade någon alltså hittat på ett system för oss som slarvar. Det är dessutom ett system som inte har några baksidor. Kan det vara sant?

 

Måndagar och torsdagar ser sedan två veckor tillbaka ut på följande sätt:

Frukost: Smoothie (200 kalorier)

Mellanmål: banan och kaffe (100 kalorier)

Lunch: Varma koppen (90 kalorier)

Middag: min akilleshäl. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska lösa detta. Glass och bullar är uteslutet, så det har blivit te istället. Men några rekommenderade femhundra kalorier får jag ju inte i mig förstås.

Utöver matsedeln så dricker jag baljvis med örtte. Det hela är så enkelt att det känns som om jag fuskar. Eftersom jag dricker oavbrutet så blir jag inte ens hungrig. Så var finns haken? Jag har inte hittat den i alla fall.

 

Som om det inte vore nog med hur bra det är med 5:2 så behöver jag inte följa den om något spännande händer just en måndag eller torsdag. Det är nämligen så med personliga val att man kan göra som man vill. Jag kan ju köra 6:1 en vecka om jag vill. Alla andra dagar äter jag som vanligt. Det är ett mirakel.

 

Går jag ned i vikt då? Det vet jag inte, men det är inte det primära. Det primära är att jag har någonting att pyssla med som gör mig medveten om vilka intagsval jag gör.

 

Ett sista val för denna gång; kan man välja vem man vill vara? Jag tror att det delvis är möjligt att göra det och att det då är bra om man väljer att vara en bra person. Ibland blir det lite väl lyckat förstås. Jag har vid två tillfällen blivit svaret skyldig när jag under en anställningsintervju inte vetat vad jag ska svara när de har frågat om mina dåliga (visst säger de väl mindre bra?) egenskaper.

 

 ”Men vad har du för mindre bra egenskaper då?”

 ”Jaa… jag vet inte (letar febrilt i minnet efter något vettigt att säga)… jag kan faktiskt inte komma på några dåliga egenskaper som kan påverka min arbetsinsats negativt.”

 

Självgod, narcissistisk, egocentrisk, självupptagen kan ha varit ord som gick runt i huvudet på intervjuaren. Om jag fick jobben? Jajamensan, åtminstone det ena! Vem vill inte ha en felfri personal? Om inte annat för att spräcka den perfekta fasaden och upptäcka att människan pratar oavbrutet. Varför hade jag inte sagt nåt om det?

 

Någon gång ska jag skriva om giriga skvallrare som faktiskt var idén jag hade när jag öppnade ett tomt dokument för att kunna börja skriva. Det blev inte så eftersom jag valde att skriva om att välja istället. Så kan det ju förstås bli ibland.

 

Njut av hösten medan den varar!

Det finns inget bättre.