Jag kan inte påstå att Författaren i familjen, av Grègoire Delacourt, på något sätt är den bästa bok jag har läst, men den fängslar på det där sättet som en bok som har sin styrka i uttrycket snarare än i handlingen så ofta gör. Jag ler åt formuleringar, skrattar gott åt sådant som jag känner igen och nickar instämmande åt cynismerna. Återigen har jag sovit och läst mig fram till ett resmål. Min längtan efter att få sova har ibland tagit sig sådana uttryck att jag köper en resa för att få mitt lystmäte tillfredsställt. Sova och läsa. Någon tänker åt mig och jag vaknar till och raglar ut mot en offentlig toalett på någon ort som jag inte vet var den ligger, och än mindre vad den heter, och fortsätter sedan projektet med att sova. Och läsa.
 |
| På Isle of Wight blev det en alldeles för kort vandring i vackra Shanklin Chine som är en ravin som skulle kunna ha delat ön om inte befolkningen hade satt stopp för vattnets slitage. Ibland är människans intrång på naturens skeenden inte enbart av ondo. Min vandringslust vaknade i alla fall och det skulle inte förvåna mig om jag någon gång, om inte alltför länge, vandrar runt i England. |
När jag hade sovit klart så ringde jag till Anna. Jag hade en idé som var så bra att det inte kunde vänta. Ivrigt tog jag fram hennes kontakt på mobilen och gjorde alla de nödvändiga trycken på nuddskärmen.
En främmande människa och ett främmande språk hördes i örat på mig och jag bad om ursäkt och lade på. Sanningen är ibland inte rättvis, och denna gång var sanningen den att det krävs +46 istället för första nollan om jag ville tala med Anna från den plats där jag befann mig. Det som inte är rättvist med den här sanningen är att jag redan visste det.
Anna och jag bestämde att vi nästa sommar ska åka tåg genom södra England, ta båten till Jersey, fortsätta till Paris och sedan på ett eller annat sätt ta oss hem igen. Min gissning är att vi kommer att dividera fram och tillbaka om vi ska ha resväska eller ryggsäck. Allt handlar om hur vi vill framstå; vad vi vill visa omvärlden. Är vi två världsvana backpackers eller två skrattande tokstollar? Senast vi var på resa tillsammans så kallade hon kartan som jag hade skrivit ut för horkarta; det vittnar om ett visst humör, men även om en del humor. Jag tror att vi satsar på resväskor. Tre veckor tyckte vi att en sådan resa borde ta. Det tyckte vi bra, tycker jag.
 |
| På den steniga stranden invid piren i Brighton hittade jag några vackra stenar. Nu pryder de min fönsterbräda i vardagsrummet. Självfallet var de vackrast när de var i Brighton men nu är de, likt skärvor av ett minne, en del av mitt hem. |
De närmaste två åren ska jag läsa Svenska som andraspråk på halvfart. Efter det så kommer jag att kunna be Skolverket att skicka en ny lärarlegitimation till mig. Jag har jobbat i många år med nyanlända ungdomar i gymnasieålder; jag har fått se dem utvecklas och jag har fått glädjas med deras framsteg. Jag har fått trösta dem när det inte har blivit som de har tänkt och jag har fått hjälpa dem att komma vidare. Framför allt har jag fått möta respekt och vänlighet och förståelse. Genom arbetet med dem har jag blivit en bättre människa och jag kan inte stå ut med tanken på att aldrig få vara där igen.
Trots att jag kommer att sakna mina elever på Mälardalens Tekniska så vet jag att jag ändå gjorde rätt när jag sa upp mig från det som andra lärare betraktar som ett drömyrke. Jag kommer att fortsätta att rekommendera skolan och kanske kommer jag någon gång tänka att det var synd att jag inte kunde göra det till min skola.
Jag är lärare för att jag vill undervisa. Jag vill visa eleverna vägen in i en underbar värld av kunskap, en värld där fakta lägger grund för förtrogenhet som väcker nyfikenhet och vilja att lära mer. Jag vill att de ska växa genom det som de upptäcker. Och jag vill att de ska vilja upptäcka mer. Det ska vara kul att kunna!
På den senaste elevenkäten snittade jag i en klass på fyra poäng av fyra möjliga på frågan om ”lärarens engagemang i ämnet” och jag blev rädd. Jag blev rädd för att jag på en skola där improvisation och spontana infall kullkastar planeringen kommer att slockna. Jag ville inte bli ett slocknat engagemang. Jag vill att mina elever även i framtiden ska se fram emot mina lektioner och jag vill att de också i fortsättningen ska få bevis på att de faktiskt har lärt sig något genom att ligga över riksgenomsnittet på nationella provet. Om jag inte kan vara en bra lärare så vill jag inte vara någon lärare alls.
Nu är det dock dags att ta tag i dagen. Frukost på Tratten känns som en framgångsfaktor i det hänseendet. Den tar vi!
Lev väl, go'vänner, lev väl!
