Allt finns kvar som jag lämnade det

Här sitter jag alltså igen. Ryktet säger att vi har haft sommaruppehåll, och när jag tittar i min kalender så förstår jag att det är exakt åtta veckor sedan jag senast var här. Så fort kan alltså tiden gå, att man säger hej då och trevlig sommar och sedan öppnar dörren och är tillbaka igen. De andra lärarna kommer på fredag eller måndag och det kan väl vara skönt för dem att få slappa några dagar till. Själv satte jag på mig långbyxor och strumpor i morse. Jag antar att det var någon form av markering. Nu är hösten här igen, vilket den naturligtvis inte är. I natt hade jag till exempel både en geting och en mygga som sällskap när jag skulle sova. De var vänliga nog att inte lämna några som helst spår efter sig, så det är ju inte mycket att yvas över.

Tiden går fort när man är lycklig, sägs det. Jag vet inte om jag har varit lyckligare den här sommaren än andra, men fort har det i alla fall gått. Och ingenting har jag hunnit göra. Fast planerna var det inget fel på. Jag skulle läsa mycket (en bok), planera för renovering (jag har faktiskt gjort en skalenlig skiss med flyttbara möbler som jag har målat i vackra färger), bara vara hemma (en vecka i London) och vila upp mig (valår).

Så kan det också bli ibland. Men om man är en sådan som lever spontant och styrs mer av känsla än eftertanke så får man finna sig att allt inte går enligt planerna ibland.

Nu ska jag i alla fall plocka undan lite papper och gå hem.

Lev väl, mina vänner!

Kiwin faller en bit ifrån astrakanen, i vissa avseenden

Jag hade en vikarie i veckan. Klassen har gått i svensk skola sedan december och vi har jobbat en del med adjektiv. Nu skulle de träna på att beskriva människor som mer än bara hur de ser ut. Enligt vikarien var de duktiga, vilket de alltid är, och fick till uppgift att beskriva mig. Förutom att jag är kort och ljushårig (så kan det bli när man kommer från ett land där nästan alla är svarthåriga) så pratar jag fort och mycket. Framför allt pratar jag mycket om mina barn; och det är till skillnad från hårfärgen absolut sant. Till mitt försvar kan jag säga att vi har pratat om familjen och vad alla släktingar heter med svenska ord. Syssling har jag däremot aldrig lärt dem eftersom jag själv inte har förstått vad det är. Kan jag klara mig utan så kan de också. Vissa släktingar gör man i alla fall bäst i att hålla på en replängds avstånd.

Det är riktigt roligt att undervisa eleverna i mina invandrarklasser. De är i gymnasieålder och kan väldigt lite om Sverige och absolut ingen svenska när de börjar. I vissa fall måste jag lära dem att de inte behöver ställa sig upp varje gång de svarar. Ibland tänker jag på att jag är deras enda länk till Sverige, och vilken makt det ger mig. En gång sa jag till en kollega att det var alldeles utmärkt att det var så; att det jag säger är en sanning som inte kan ifrågasättas eftersom de inte vet hur de ska ställa frågan och att alla mina elever därför håller på Djurgården och röstar på Centern. Den typen av skämt ska man vara försiktig med, inte alla förstår dem. Men när eleverna är trötta brukar jag i alla fall köra ståplats vs sektion F med dem. Det är ett uppskattat inslag och ni som inte förstår vad vi gör är förmodligen inte djurgårdare.

Alexander har haft sitt första offentliga framträdande. Han höll ett förstamajtal på Stortorget i Södertälje, och jag måste erkänna att det kändes märkligt att jag som kretsordförande för Centerpartiet i Södertälje smög omkring med kameran i högsta hugg i ett så tydligt socialistiskt sammanhang. Han klarade hur som helst av situationen med bravur och lät inte mikrofonen sköta hela jobbet, med andra ord hördes det ordentligt vad han sa. Han stod stadigt och talade i ett bra tempo. Det blev några spontanapplåder och jag tror att han var nöjd med sin insats. Jag och sonens mormor var i alla fall stolta.

Vad han sa? Nänä, det ingår inte i mammajobbet att framföra hans politiska budskap. Det kan han med hög röst alldeles utmärkt klara av själv.

Oscar har åkt med värdfamiljen och en kompis till St. Louis över helgen och har det säkert jättebra.

Republikanska föreningen har ökat sitt medlemstal, stödet för monarkin har aldrig varit lägre, på Aftonbladets kultursida säljer de t-shirtar med texten ”Ner med monarkin” och snart är det kungligt bröllop, och Rojalistiska föreningen har ökat sitt medlemstal. Vad ska man tro?

I många frågor har jag en relativt tydlig åsikt, eller åtminstone en åsikt, men i den här så tycker jag ingenting. Jag bryr mig faktiskt inte om att det är bröllop, prinsessan och hennes pojkvän får göra slut om de vill och det där med kungahus funkar väl lika bra som något annat. Det är kanske något unket över att man kan ärva ett ämbete, men samtidigt är det tilltalande att ha en statschef som är partipolitiskt obunden. Och fortfarande tycker jag ingenting.

Har jag någon gång berättat om min frisör? Hon är magisk. Jag var där i fredags och när det var klippt så var det en stor hög med hår på golvet – och jag såg likadan ut som förut, förutom att håret i nacken var längre än tidigare. Jaja, den förtretliga utväxten var i alla fall färgad och jag kan återigen vandra på Södertäljes gator i vetskap om att nästan ingen vet hur gråhårig jag är egentligen. För det kan väl inte ha varit det eleverna menade när de sa att jag är ljushårig?

Men… tja’rå!

Jag ska lära dig allt, heter det väl!

Jag var i Kansas under påsklovet för att hälsa på Oscar som ju går på High School i Rose Hill, precis utanför Wichita. När jag ändå var där så passade jag på att besöka Wichita Art Museum som hade en utställning om Norman Rockwell som har gjort så många bilder av det amerikanska vardagslivet. När han arbetade åt Saturday Evening Post så fick han tydliga instruktioner om att inte måla in svarta personer på sina bilder, förutom om de inte arbetade. Det finns alltså inga svarta människor i Norman Rockwells folksamlingar förutom servicepersonal och bärare, och deras vardagsliv finns inte alls dokumenterat. När han blev äldre och världen förändrades målade han å andra sidan bilder där de svarta amerikanerna och deras situation är i fokus. Det är svårt att tänka sig att det bara är för femtio år sedan var så, att en liten flicka fick eskort av polis för att kunna ta sig till sin skola. Idag är Barack Obama USA:s president. Tur att världen åtminstone i vissa avseenden har utvecklats åt rätt håll.

1960 gick lilla Ruby Bridges som första svarta amerikan till en vit skola i Södern. Modigt.

I Boden har en full psykläkare, som blev utslängd från en krog, hotat vakterna med att han i egenskap av läkare har rätt att spänna fast dem i en säng och ge dem en spruta. Det känns inte riktigt rätt; varför ska han kunna säga så? Jag har inga rättigheter som jag kan skrämma folk till lydnad med. Jag menar; en psykläkare och en lärare förväntas ju veta hur man ska tas med bångstyriga människor och få dem att ta sitt förnuft till fånga. Där är vi ju lika, men resten är ju förvånansvärt orättvist. Vad ska jag säga till en vakt som vill slänga ut mig trots att jag vill stanna kvar?

”Jag ska allt lära dig!”

Den senaste tidens bästa: Våren är här! Igår hasade jag runt i Stockholm med min gamla Marimekko-jacka från 1968, och det räckte alldeles utmärkt med en kofta och en tjock tröja under för att jag inte skulle frysa.

Den senaste tidens sämsta: Som ett ovälkommet brev på posten kommer vårtröttheten. Igår var det kulturnatt och jag kom inte närmare kulturen än att jag åt en fantastiskt god lasagne på en restaurang på Nybrogatan. Mat är utan tvekan kultur och Dramaten ligger endast ett stenkast därifrån. Men jag var alldeles för trött för att orka göra mer än så.

En sak till bara: jag kan inte låta bli att visa hur glad Oscar var över att se mig på Wichitas flygplats. Man talar om moderskärlek; men sonkärlek är inte så illa den heller. Det roliga var att han inte visste att jag skulle komma, så lite chock ska man läsa in i det glada ansiktet också. Han kanske inte alls var glad förresten, utan bara djupt chockerad. Näe, han var glad!

Jo, och så en sak till som jag inte får glömma: Acke är en fantastiskt duktig människa. Han lyckades vara med i Länstidningen fyra dagar i rad förra veckan. Det är så häftigt att vara mamma!

Nu är jag klar för denna gång. Lev väl!

Jag låter tankarna fara en söndagnatt i mars

Alla vuxna människor som någon gång har varit en del av någon form av parrelation kommer att känna igen sig och besvärat skruva på sig och skratta lite nervöst. De stackare som var där med sin partner kan jag bara beklaga. I lördags var jag på urpremiären av Kontrakt med Gud, och jag kunde inte annat än resa mig upp och säga: Jag erkänner! Precis så där vidriga har de meningslösa diskussionerna varit och precis så där har vi pratat förbi varandra, och precis så där medvetet har vi inte förstått varandra; i syfte att förmå den andre att säga det som vi själva inte vill ta i. Hur skulle vi annars kunna anklaga varandra i veckor, månader och år framöver?

I lokalen spred sig en tystnad, trots att det redan var så tyst som det är i en teaterpublik som precis bevittnar en laddad scen, innan skådespelarna åter började tala förbi varandra på det där mänskligt obegripliga sättet.

Det är så lätt att dras med i ögonblicket och känna att detta är stort; att jag bevittnar historia. Men just nu, trettio timmar efter att föreställningen tagit slut, så känns det som om jag sett en pjäs jag skulle kunna placera någonstans på en bäst-tio-lista. Eller vänta nu… Maratondansen 1981 på Klarateatern var fantastisk. Jag tror det var då jag upptäckte teatern. Samma år såg jag Amadeus på Stadsteatern och nu senaste december så såg jag Den girige på Dramaten och där var ju allt helt underbart. Och jag får bara inte glömma Strindbergs Kamraterna med Thomas Hanzon, det är ju så mycket som varit bra och spelar det egentligen någon roll? Jag har inte åtagit mig att göra någon lista och tänker således inte heller göra någon lista.

I april ska de som slutade nian nittonhundraåttio ha en återträff. Det finns ju företag som sysslar med att sammanföra gamla klasskamrater och tjäna storkovan på vår solkiga nostalgi. Räck upp handen den som minns sin skoltid som något positivt! Det där är egentligen att ta i för mycket. För mig var det helt okej. Jag hade gott om vänner och hade inga som helst problem med någonting. Förutom med själva skolan då. Den låg där som ett stort mastodontbygge i två plan och hindrade mig från att göra det jag ville; att leva. Jag förstod aldrig det där med skola. Ja, alltså, jag förstod förstås vad vi gjorde där, men jag kunde aldrig koppla samman det med mitt liv. Vad hade det med mig att göra? Jag minns att rasterna var kul och att lektionerna var det där som pågick mellan rasterna.

En gång hade jag med mig historieboken till lektionen. Min lärare började bläddra i den, han tittade på omslaget. Han tyckte att den var fin och undrade om jag inte hade använt den någon gång. Det är ju klart att jag inte hade – då hade den ju inte varit så där fin. Några elever hade några år tidigare sparkat sönder elevskåpen och skolledningen hade då beslutat att ta bort alla skåp. Vi förväntades bära omkring på våra böcker, och jag har inget som helst minne av att jag någonsin har ägt en skolväska. Åtminstone inte efter att jag slutade lågstadiet.

Nu ska i alla fall 9:3 från Wasaskolan träffas igen. Jag var hemma hos Peter, som ju faktiskt gick i samma klass som jag, och han hade fått en klasslista skickad till sig. Det var kul att se var alla bodde och vilka som hade bytt namn. Mitt namn fanns inte med.

Hur som helst, nu är återträffen den 17 april och då är det distriktsstämma med Centerpartiet i Stockholms län. Jag får sikta in mig på återträffen 2020 istället.

Nu har helgen tagit slut och klockan har blivit måndag. Om jag ska orka med arbetsveckan och allt som tillhör den så är det bäst att jag lägger mig nu.

En sak till bara: Jag är så otroligt glad för att Alexander är en sådan skön kille, och Herre Jösses vad jag saknar Oscar.

Till nästa gång: lev väl!

Fotografera det du ser

Vad ser du när du reser? Titta på dina semesterbilder och fundera på om detta är vad du ville ha med dig hem som minne. Vad detta vad du såg och tyckte om med din resa? Själv verkar jag gilla mig själv väldigt mycket, vilket beror på att jag inte har någon kamera och att mina ressällskap skickar över bilderna från våra resor. Det faller sig naturligt att den som inte håller i kameran är den som blir fotograferad.

Amatörbilder på vackra byggnader måste vara bildmotiven från Helvetet. Min positiva människosyn förhindrar mig att tro att ens fotografen själv kan glädjas åt dessa bilder. Än värre blir det när de photoshoppas sönder och samman av någon som går på upptäcksfärd bland alla effekterna.

Vänd på det och fundera på vad andra ser när de reser till oss. Vad finns i deras kameror? Naturligtvis är det olika beroende på vem som har fotograferat, men jag har fått en föraning.

Som jag tidigare berättat så bjöd min mamma tre stycken kinesiska gästlärare på middag. En av dem hade en kamera med sig och jag bad henne skicka bilderna till mig, och när jag sedan såg dem så blev jag förvånad. Hur kan det komma sig att mammas diskbänk, hennes nallar på sängen, blommorna i fönstret och tavlorna på väggen var intressanta motiv? Vad såg de när de kom hem till henne? Visst finns det även bilder på när vi finsitter i soffan och liknande, men förvånansvärt många är bara inredningsdetaljer som inte ens är särskilt märkvärdiga. Nu vill jag inte påstå att mamma inte har fint hemma, men att det skulle väcka ett sådant intresse förvånar mig.

För knappt ett år sedan fick jag själv glädjen att besöka ett kinesiskt hem och eftersom jag inte heller då ägde någon kamera så tog jag inte några foton. Men vad skulle jag ha fotograferat om möjligheten funnits? Det enda jag kan komma på är familjen, fast nu spekulerar jag bara, jag hade kanske tokfotograferat allt. Nu är inte skillnaden så stor mellan de kinesiska och svenska hemmen. Säger jag som om jag visste någonting. Jag har varit inne i ETT kinesiskt hem, där kvinnan jag besökte dessutom har bott i New York, och om jag inte är felunderrättad så ska det finnas fler hushåll i Kina än så.

Imorgon är det Internationella kvinnodagen, och det är bra. Men jag ser fram emot den dagen då en sådan dag är onödig; då starka kvinnor inte lyfts fram som om det vore något ovanligt och onaturligt, då KvinnorKan är ett hopplöst namn på en förening därför att det implicit skulle kunna antyda något annat, den dagen då en flickpojke är någonting lika fint som en pojkflicka.

Vet ni förresten att det finns en Internationell mansdag? Jag har aldrig hört talas om den men den har en egen artikel på Wikipedia, och då kan man vara trygg i förvissningen om att det är sant.

Veckans bästa: sportlovet
Veckan sämsta: ingenting faktiskt, inte ens det faktum att det är söndag och sportlovet därmed är över. Om jag måste gnälla över något så är det möjligen att jag har haft det trevligt och inte hunnit läsa någonting, trots att jag lovade mig själv att läsa minst två skönlitterära böcker under lovet.

Ta väl hand om er till nästa gång!

Det är mycket nu igen

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men Herre Jösses vad mycket det har varit den senaste tiden. Med tiden menar jag i det här fallet de senaste månaderna. Och absolut ingenting har varit trist, utom möjligen min skriande brist på sömn och känslan av att ständigt vara lite lätt dimmig i huvudet.

Nåväl, i helgen hade vi centerpartister i Södertälje en konferens tillsammans med Nykvarns Centeravdelning. Vi skulle förbereda delar av vårt valarbete, och nog kom vi igång. Idéerna och tankar flödade och alla var otroligt taggade. En sak är säker; vi kommer att genomföra en strålande valrörelse i år.

I övrigt har det varit teater, teater och lite film. Det känns inte helt aktuellt att skriva om premiären på Ön på Stadsteatern, men jag kan i alla fall påpeka att när en och samma människa är medförfattare, regissör och skådespelare så kan det vara svårt att se vad som kan tas bort. Pjäsen var alldeles för lång med sina tre och en halv timme och det hade varit på sin plats av denna människa på tre stolar att faktiskt döda några av sina bebisar, det hade den definitivt blivit bättre av.

Vilken är den senaste riktigt bra filmen jag såg? Up in the Air var naturligtvis riktigt bra, med den ständigt aktuella frågan kring varför vi har så svårt att knyta an till någon. Eller åtminstone var det vad jag tänkte på. För någon annan handlade den kanske om något helt annat. En annan bra film var Men Who Stare at Goats; en mycket märklig film.

Jag har varit i Barcelona också. Men det är faktiskt sex veckor sedan jag kom hem därifrån, så inte ens det är särskilt aktuellt. Fast denna gång kom jag faktiskt iväg till Picassomuseet som självfallet var riktigt bra. Den absoluta höjdpunkten var bildspelet om hur Picasso skapade verket Las Meninas. Tillsammans med texterna om hur han tänkte när han jobbade med verket är det förmodligen det bästa jag någonsin sett på ett konstmuseum. Åk dit nu!

För tillfället har vi fem stycken gästlärare från Kina på skolan. Det är ett svar på de resor vi har gjort för att besöka deras skola i Wuxi, och det är otroligt kul att ha dem hos oss. I måndags bjöd mamma de tre kvinnorna i sällskapet på middag. Mamma var som vanligt en fantastisk värdinna på alla sätt. Maten var anpassad till kineserna och bestod delvis av köttbullar i någon form av sojasås och delvis av ris, och en del annat förstås. Mat, ni vet.

När vi kom dit hade hon lagt fram hemstickade tofflor åt oss alla så att vi inte behövde frysa om fötterna, och när vi skulle gå var ingen av oss tomhänt. Jag och en kollega hade en varsin matlåda med oss hem, tolken en hembakt limpa, och de kinesiska gästerna hade en stor påse frukt som de kunde ha i lägenheten som de lånar under veckan. Tänk om någonting av den gästfriheten hade spillt över på mig – då hade jag varit fantastisk.

Det går ju inte att skriva om nuet utan att nämna snön, och jag ser att jag i mitt blogginlägg från den 21 december har skrivit:

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Är jag dum i huvudet?

Ha det gott, go’vänner, ha det så himla gott!