Det är mycket nu igen

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men Herre Jösses vad mycket det har varit den senaste tiden. Med tiden menar jag i det här fallet de senaste månaderna. Och absolut ingenting har varit trist, utom möjligen min skriande brist på sömn och känslan av att ständigt vara lite lätt dimmig i huvudet.

Nåväl, i helgen hade vi centerpartister i Södertälje en konferens tillsammans med Nykvarns Centeravdelning. Vi skulle förbereda delar av vårt valarbete, och nog kom vi igång. Idéerna och tankar flödade och alla var otroligt taggade. En sak är säker; vi kommer att genomföra en strålande valrörelse i år.

I övrigt har det varit teater, teater och lite film. Det känns inte helt aktuellt att skriva om premiären på Ön på Stadsteatern, men jag kan i alla fall påpeka att när en och samma människa är medförfattare, regissör och skådespelare så kan det vara svårt att se vad som kan tas bort. Pjäsen var alldeles för lång med sina tre och en halv timme och det hade varit på sin plats av denna människa på tre stolar att faktiskt döda några av sina bebisar, det hade den definitivt blivit bättre av.

Vilken är den senaste riktigt bra filmen jag såg? Up in the Air var naturligtvis riktigt bra, med den ständigt aktuella frågan kring varför vi har så svårt att knyta an till någon. Eller åtminstone var det vad jag tänkte på. För någon annan handlade den kanske om något helt annat. En annan bra film var Men Who Stare at Goats; en mycket märklig film.

Jag har varit i Barcelona också. Men det är faktiskt sex veckor sedan jag kom hem därifrån, så inte ens det är särskilt aktuellt. Fast denna gång kom jag faktiskt iväg till Picassomuseet som självfallet var riktigt bra. Den absoluta höjdpunkten var bildspelet om hur Picasso skapade verket Las Meninas. Tillsammans med texterna om hur han tänkte när han jobbade med verket är det förmodligen det bästa jag någonsin sett på ett konstmuseum. Åk dit nu!

För tillfället har vi fem stycken gästlärare från Kina på skolan. Det är ett svar på de resor vi har gjort för att besöka deras skola i Wuxi, och det är otroligt kul att ha dem hos oss. I måndags bjöd mamma de tre kvinnorna i sällskapet på middag. Mamma var som vanligt en fantastisk värdinna på alla sätt. Maten var anpassad till kineserna och bestod delvis av köttbullar i någon form av sojasås och delvis av ris, och en del annat förstås. Mat, ni vet.

När vi kom dit hade hon lagt fram hemstickade tofflor åt oss alla så att vi inte behövde frysa om fötterna, och när vi skulle gå var ingen av oss tomhänt. Jag och en kollega hade en varsin matlåda med oss hem, tolken en hembakt limpa, och de kinesiska gästerna hade en stor påse frukt som de kunde ha i lägenheten som de lånar under veckan. Tänk om någonting av den gästfriheten hade spillt över på mig – då hade jag varit fantastisk.

Det går ju inte att skriva om nuet utan att nämna snön, och jag ser att jag i mitt blogginlägg från den 21 december har skrivit:

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Är jag dum i huvudet?

Ha det gott, go’vänner, ha det så himla gott!