Farbror Bertil

Det var juldagen 1992. Jag var fortfarande gift med Johan och tillsammans med barnen var vi vad man brukar kalla en kärnfamilj. Oscar var bara ett halvår gammal och Alexander var en stor kille på sex och ett halvt år. Eftersom Johan hade ätit för mycket av julmaten dagen innan så orkade han inte åka med till farmor i Söderköping för att äta våfflor, och när grabbarna och jag kom hem fanns följdriktigt ett brev på köksbordet där Johan meddelade att han hade åkt till akuten för sina magproblem.

Jag hade börjat förbereda kvällsmat när jag hörde ett pling följt av en märkligt lång tystnade innan det kom ett plong från dörrklockan. Utanför dörren stod en äldre, mycket tunnhårig, man med långkalsongerna hängande i grenen på det sätt som bara långkalsonger kan hänga i grenen. Mannen talade om att han hade ont i magen och frågade om jag hade någon tablett han kunde få. Jag gav honom en B-vitamin.
– Kommer jag att somna på den här? Frågade han.
– Nej, men håret kanske växer ut på dig, svarade jag.
– Jag går ner till mig och sätter på mig ett par riktiga byxor, sa mannen och försvann nerför trappen.

Det märkliga pling-plonget från dörren hördes snart igen, och innan jag hann säga emot så hade jag farbror Bertil sittande vid mitt köksbord. Han sa inte mycket och ingenting ville han ha, förutom en tablett till. Han fick sin B-vitamin och ett glas vatten att skölja ned den med.

Farbror Bertil berättade att han var rädd och inte vågade vara ensam hemma.
– Jag sover här i natt.
– Du gör så fan heller, svarade jag. Någonstans måste man dra en gräns och jag var mycket bestämd på att den gick ganska precis där, men hur det nu kom sig så lovade jag till slut farbror Bertil att han kunde få sova på en madrass bredvid julgranen. Julgranen stod i vardagsrummet precis utanför dörren till Johans och mitt sovrum och jag tänkte att då hör jag i alla fall om han börjar rumstera om i lägenheten, och jag ville på inga villkor ha honom i en vanlig säng ifall något okontrollerat skulle komma ur honom under natten. Det är inte ett lika stort offer att slänga en madrass som att slänga en hel säng.

När Johan kom hem med en åkomma som läkaren hade förklarat vara magkramp, presenterade jag honom och farbror Bertil för varandra med orden:
– Det här är farbror Bertil och han ska sova här i natt.
– Jaha, svarade Johan, hej.

Johan hade fått en medicin som skulle få krampen i magen att släppa. Han var ordentligt trött och gick tämligen omgående och lade sig. Jag tog fram en madrass, en filt och en kudde till farbror Bertil. Själv gick jag och lade mig i Alexanders säng eftersom jag, av ren självbevarelsedrift, inte ville gå och lägga mig bredvid Johan. Jag skulle inte komma att vara i närheten när magkrampen släppte.

Och magkrampen släppte.

Varje gång Johan sprang till toaletten så sprang han förbi farbror Bertil, och varje gång Johan sprang förbi satte sig farbror Bertil upp och frågade:
– Ska vi prata lite?
Och varje gång farbror Bertil frågade så svarade Johan:
– Nej, för helvete!

Morgonen därpå fick farbror Bertil en B-vitamin till och gick sedan ner till sig. Farbror Bertil kom upp till oss fler gånger, och en gång följde han till och med hem till min pappa. Det tyckte han om, för där fick han sig en sup. Min pappa har den ovanan att han bjuder alla på en sup, vare sig de vill eller inte. Men farbror Bertil ville mer än gärna ha sig en sup, eller två.

Hur gick det sedan för farbror Bertil då? Jo, han blev sjukare och julen därpå var han död.

Det var måhända inte ett lyckligt slut, men alla historier har inte lyckliga slut. För farbror Bertils del var det nog dessvärre så att det inte hade varit så lyckligt innan heller.

Och vad vill jag ha sagt med denna historia? Ingenting mer, tror jag, än att jag tänker på den där juldagen ibland och att det är mer nära till hands att den dyker upp i minnet under julen.

Lev väl!