Kiwin faller en bit ifrån astrakanen, i vissa avseenden

Jag hade en vikarie i veckan. Klassen har gått i svensk skola sedan december och vi har jobbat en del med adjektiv. Nu skulle de träna på att beskriva människor som mer än bara hur de ser ut. Enligt vikarien var de duktiga, vilket de alltid är, och fick till uppgift att beskriva mig. Förutom att jag är kort och ljushårig (så kan det bli när man kommer från ett land där nästan alla är svarthåriga) så pratar jag fort och mycket. Framför allt pratar jag mycket om mina barn; och det är till skillnad från hårfärgen absolut sant. Till mitt försvar kan jag säga att vi har pratat om familjen och vad alla släktingar heter med svenska ord. Syssling har jag däremot aldrig lärt dem eftersom jag själv inte har förstått vad det är. Kan jag klara mig utan så kan de också. Vissa släktingar gör man i alla fall bäst i att hålla på en replängds avstånd.

Det är riktigt roligt att undervisa eleverna i mina invandrarklasser. De är i gymnasieålder och kan väldigt lite om Sverige och absolut ingen svenska när de börjar. I vissa fall måste jag lära dem att de inte behöver ställa sig upp varje gång de svarar. Ibland tänker jag på att jag är deras enda länk till Sverige, och vilken makt det ger mig. En gång sa jag till en kollega att det var alldeles utmärkt att det var så; att det jag säger är en sanning som inte kan ifrågasättas eftersom de inte vet hur de ska ställa frågan och att alla mina elever därför håller på Djurgården och röstar på Centern. Den typen av skämt ska man vara försiktig med, inte alla förstår dem. Men när eleverna är trötta brukar jag i alla fall köra ståplats vs sektion F med dem. Det är ett uppskattat inslag och ni som inte förstår vad vi gör är förmodligen inte djurgårdare.

Alexander har haft sitt första offentliga framträdande. Han höll ett förstamajtal på Stortorget i Södertälje, och jag måste erkänna att det kändes märkligt att jag som kretsordförande för Centerpartiet i Södertälje smög omkring med kameran i högsta hugg i ett så tydligt socialistiskt sammanhang. Han klarade hur som helst av situationen med bravur och lät inte mikrofonen sköta hela jobbet, med andra ord hördes det ordentligt vad han sa. Han stod stadigt och talade i ett bra tempo. Det blev några spontanapplåder och jag tror att han var nöjd med sin insats. Jag och sonens mormor var i alla fall stolta.

Vad han sa? Nänä, det ingår inte i mammajobbet att framföra hans politiska budskap. Det kan han med hög röst alldeles utmärkt klara av själv.

Oscar har åkt med värdfamiljen och en kompis till St. Louis över helgen och har det säkert jättebra.

Republikanska föreningen har ökat sitt medlemstal, stödet för monarkin har aldrig varit lägre, på Aftonbladets kultursida säljer de t-shirtar med texten ”Ner med monarkin” och snart är det kungligt bröllop, och Rojalistiska föreningen har ökat sitt medlemstal. Vad ska man tro?

I många frågor har jag en relativt tydlig åsikt, eller åtminstone en åsikt, men i den här så tycker jag ingenting. Jag bryr mig faktiskt inte om att det är bröllop, prinsessan och hennes pojkvän får göra slut om de vill och det där med kungahus funkar väl lika bra som något annat. Det är kanske något unket över att man kan ärva ett ämbete, men samtidigt är det tilltalande att ha en statschef som är partipolitiskt obunden. Och fortfarande tycker jag ingenting.

Har jag någon gång berättat om min frisör? Hon är magisk. Jag var där i fredags och när det var klippt så var det en stor hög med hår på golvet – och jag såg likadan ut som förut, förutom att håret i nacken var längre än tidigare. Jaja, den förtretliga utväxten var i alla fall färgad och jag kan återigen vandra på Södertäljes gator i vetskap om att nästan ingen vet hur gråhårig jag är egentligen. För det kan väl inte ha varit det eleverna menade när de sa att jag är ljushårig?

Men… tja’rå!