Lördag: För att komma i stämning till helgens huvudsyssla – storstädning – började jag med att klä mig rätt. Jag satte på mig mina skönaste jeans, med extremt låg midja och hål på de coola ställena. Med en alldeles för liten munkjacka, som har några omotiverade siffror fastsydda på framsidan, och håret slarvigt uppsatt var outfiten perfekt. Jag log snett mot min spegelbild och insåg att jag osade rock’n roll. Musikvalet var lätt: Ulf Lundell på skrämmande hög nivå. Och jag skulle hinna lyssna igenom en hel del av de skivor jag har med honom innan jag blev klar. Det visste jag förstås inte då, men det var ändå så det skulle komma att bli.
Till dammsugning är det bara löjligt att lyssna på musik, men varje gång jag stängde av dammsugaren så kände jag ändå tunggunget. Att röja i Oscars rum var som att försöka bringa ordning i ett bombat skithus men tack vare Ulf Lundell funkade det i alla fall.
Dom säger att allt jag gör och
står för numera är manschauvinism
Men jag säger: Kom över hit, älskling
och ge mig lite av din feminism
Skaka på dom älskling
Skaka på dom älskling…
Dra ut sänglådan, dammsuga och skura under sängen, röja i bokhyllan, duscha blommorna, bära en byrå från vardagsrummet till Oscars rum, flytta över kläder till nya byrån, damma, piska mattan med den elektriska mattpiskaren, skura resten av rummet, putsa fönstret och ställa tillbaka blommorna.
Vi kan råna banken
och festa som förr
Vi kan glömma det
som glömmas skall
Vi är på fri fot
Vi är på rymmen som förr
Vi är på toppen av vågornas svall
Bära en trasig stol, en taskig kudde och en plastgrej till grovsoprummet. Gå med två överfulla kassar med tidningar till återvinningen.
Den här vinden doftar så gott i ditt hår
Det är vinden som läker alla sår
Jag är en lycklig man
när jag är med dig
Diska, torka av spisen, dammsuga, duscha blommorna, plocka ned gardinen, putsa fönstret, skura och ställa tillbaka blommorna. Acke kom och hjälpte mig med att bära ned julsaker och gamla datorprylar till källaren.
Tog en paus och kollade på BWO:s bidrag till melodifestivalen. Eftersom de säkert var bäst så skickade jag iväg en röst på dem.
Strök en sex meter lång gardin med sydda veck; ett kamikazeuppdrag jag klarade med bravur. När jag sedan skulle hänga upp eländet i mitt en och en halv meter breda köksfönster blev allt skrynkligt igen, men det syns inte eftersom det är alldeles för mycket packat tyg till ett alldeles för litet fönster. Att jag ens äger en så lång gardin beror på att jag i min gamla lägenhet hade ett fyra meter brett fönster och eftersom en snygg hängning kräver en gardin som är en komma fem gånger fönstrets bredd så blir det sex meter gardin. Se där, ett husmorstips.
Och jag hade sett henne sitta
i sitt hörn hela kvällen
med sitt trehundra mil långa mörka hår
så ensam och vacker
och svartklädd med bok,
verka svår så oemotståndligt svår
Plocka undan i vardagsrummet, inse att klockan är mycket och att det inte är läge att dammsuga utan att tanten under börjar dunka i taket eller skriva elaka lappar som hon smyger ner i brevlådan så fort jag tittar bort.
Söndag: Ingen lust att städa idag igen, men med Lundell ska det gå. På’t igen!
Han börjar gå längs stigen fram
Stiger leder ner till en strand
Norrut i en by
där månen hänger ny
bor en kvinna som kan hela hans sår
Torka av alla ytor, vattna blommorna, rulla ihop alla mattor efter att ha piskat dem med den elektriska mattpiskaren, dammsuga, skura golven i två rum, bädda sängen, sortera papper och ställa in alla pärmar på rätt plats.
Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det
Det kommer underifrån när den dagen är här
Om folket vill så bygger folket landet
Badrummet. Uäk! Och det ska vara ett rum för rengöring. Skura muggen, diska toalettringen, skura handfatet och badkaret, spola av golvet med duschen (vad var det där guckiga som flöt fram under badkaret?), skrapa rent.
Voila! Klar!
söndag 24 februari 2008
torsdag 14 februari 2008
Ständigt alla dessa måsten
Nu har jag haft en sådan där vecka igen, ni vet när man är på ett sprudlande glatt humör och samtidigt inte har lust med någonting. Jag vill inte jobba, inte laga mat åt min son, inte städa, inte duscha. Jag vill bara sitta med en kopp kaffe framför mig och snacka skit om allt och ingenting. Det är skönt men inte särskilt kreativt. Allra helst som jag vet att det jag inte gör kommer ingen annan att göra åt mig. Det kommer att finnas kvar och ge mig en oerhörd ångest när jag inser vad jag ställt till med. Men hur illa kan det egentligen vara. Jag menar, om jag inte städar nu så kommer det att bli så enormt mycket större skillnad när jag väl gör det. Detsamma gäller det där med duschen. Oscar har trots allt fått mat eftersom min mamma har sett till den lilla detaljen. När det gäller jobbet är det inte värre än att jag kommer ifatt om jag sätter mig ner och gör det.
Men det ska verkligen bli skönt med sportlov. Nu är det bara en dag och en vecka kvar.
Det bästa med det här sportlovet är att när jag tittar i min kalender så finns det bara en enda notering och det är att jag på tisdagen ska träffa Anna och Inger och fika. Så borde livet vara lite oftare. Ingenting och ingenting och sen lite fika med några kompisar.
Kanske bäst att jag sätter igång och planerar sportlovsveckan så att den inte försvinner i ett meningslöst ingenting. Måndag… nej jag måste nog börja med helgen först. Okej, jag börjar om.
Lördag: städa… näe. Inte på helgen. Det får bli sovmorgon och en dusch och kanske frukost. Det kan i och för sig verka lite hysteriskt. Jag nöjer mig med en tidig middag och lite TV-tittande innan jag somnar.
Söndag: sovmorgon. Min religion talar om att helga vilodagen så det är väl det jag ska göra. Om jag verkligen duschar på lördagen så behöver jag inte tänka på det heller.
Måndag: städa. Kanske.
Tisdag: ställa klockan på tio så jag hinner träffa Anna och Inger. Jag behöver ju tid att vakna och ta den där duschen. Jag ska ju trots allt träffa folk.
Onsdag: såsa runt här hemma och ha det bra. Läsa? Njae, vi får se vad jag känner för. Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag inte läser alla dessa böcker som jag ständigt påbörjar.
Torsdag: nu bör jag ha kommit in i ledighetskänslan och ska alltså inte ha några problem med att inte göra någonting alls.
Fredag: panik! Nu är det bara en helg kvar på lovet och jag har inte gjort någonting vettigt. Städa eftersom jag skjutit upp det. Duscha. Det känns som om det var länge sedan jag tog en öl med Kenta.
Lördag: träffa Patrik? Ingenting bestämt, men han är barnledig.
Söndag: sova länge. Promenad, fika och kanske någon utställning någonstans. Tvättstuga på kvällen. Somna sent och ha en hel del ångest över att lovet är över.
Ja, så får det bli. Nu har jag i alla fall en planering att följa så jag slipper känna stress över det. Det känns skönt att jag i alla fall har gjort något vettigt idag. Snart börjar Seinfeld så det är dags att stänga av datorn och sätta på TV:n.
Dagens sämsta: att jag varit tvungen att sitta i mörkret utan varken TV eller musik för att alla män som vill uppvakta mig på Alla hjärtans dag ska lämna mig ifred.
Dagens bästa: att de har stuckit så att jag kan se på Seinfeld som en anständig människa, med både bild och ljud. Hoppas det är ett avsnitt som jag inte sett så hemska många gånger tidigare.
Men det ska verkligen bli skönt med sportlov. Nu är det bara en dag och en vecka kvar.
Det bästa med det här sportlovet är att när jag tittar i min kalender så finns det bara en enda notering och det är att jag på tisdagen ska träffa Anna och Inger och fika. Så borde livet vara lite oftare. Ingenting och ingenting och sen lite fika med några kompisar.
Kanske bäst att jag sätter igång och planerar sportlovsveckan så att den inte försvinner i ett meningslöst ingenting. Måndag… nej jag måste nog börja med helgen först. Okej, jag börjar om.
Lördag: städa… näe. Inte på helgen. Det får bli sovmorgon och en dusch och kanske frukost. Det kan i och för sig verka lite hysteriskt. Jag nöjer mig med en tidig middag och lite TV-tittande innan jag somnar.
Söndag: sovmorgon. Min religion talar om att helga vilodagen så det är väl det jag ska göra. Om jag verkligen duschar på lördagen så behöver jag inte tänka på det heller.
Måndag: städa. Kanske.
Tisdag: ställa klockan på tio så jag hinner träffa Anna och Inger. Jag behöver ju tid att vakna och ta den där duschen. Jag ska ju trots allt träffa folk.
Onsdag: såsa runt här hemma och ha det bra. Läsa? Njae, vi får se vad jag känner för. Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag inte läser alla dessa böcker som jag ständigt påbörjar.
Torsdag: nu bör jag ha kommit in i ledighetskänslan och ska alltså inte ha några problem med att inte göra någonting alls.
Fredag: panik! Nu är det bara en helg kvar på lovet och jag har inte gjort någonting vettigt. Städa eftersom jag skjutit upp det. Duscha. Det känns som om det var länge sedan jag tog en öl med Kenta.
Lördag: träffa Patrik? Ingenting bestämt, men han är barnledig.
Söndag: sova länge. Promenad, fika och kanske någon utställning någonstans. Tvättstuga på kvällen. Somna sent och ha en hel del ångest över att lovet är över.
Ja, så får det bli. Nu har jag i alla fall en planering att följa så jag slipper känna stress över det. Det känns skönt att jag i alla fall har gjort något vettigt idag. Snart börjar Seinfeld så det är dags att stänga av datorn och sätta på TV:n.
Dagens sämsta: att jag varit tvungen att sitta i mörkret utan varken TV eller musik för att alla män som vill uppvakta mig på Alla hjärtans dag ska lämna mig ifred.
Dagens bästa: att de har stuckit så att jag kan se på Seinfeld som en anständig människa, med både bild och ljud. Hoppas det är ett avsnitt som jag inte sett så hemska många gånger tidigare.
söndag 3 februari 2008
De nya snällisterna
När jag är ensam hemma pratar jag för mig själv. Jag har påhittade dialoger, med påhittade eller verkliga människor. Ibland tycker jag att de är så fyndiga att jag skriver ner dem, och ibland är de så roliga att jag skrattar högt för mig själv. Ibland är det bara samtal som inte betyder någonting och ibland löser de sådant jag gått och tänkt på under en längre tid. Det bästa med att jag pratar med mig själv är att om jag säger fel kan jag backa bandet och istället säga något bättre. I den världen är jag aldrig plump eller svamlig och tappar tråden.
Riktigt så är det inte i den andra världen, där de riktiga människorna finns. Det är inte så att jag ständigt känner mig som en vandrande katastrof men alltför ofta är jag ganska klantig. Det är som om tråden mellan hjärnan och munnen är en såpad bana, och har jag väl tänkt en tanke så halkar den ut ur munnen. Och ibland kommer det bara ut något som inte ens verkar ha tagit omvägen över hjärnan. Det brukar inte vara så farligt, men ibland blir människor jag tycker om sårade trots att det sista jag vill är att såra någon.
Samtidigt vill jag inte heller bli någon annan än den jag är. Om jag ständigt skulle tänka efter innan jag talade så skulle en hel del av de spontana kloka saker jag faktiskt får ur mig ibland också riskera att försvinna. Men jag ska försöka att tänka efter lite oftare än vad jag gör idag och åtminstone ibland vara mer rationell än känslostyrd. Dessutom borde jag på allvar göra något åt min totala oförmåga att läsa av signaler. Om kroppsspråk och andra signaler säger mer än orden i en konversation så missar jag ju en hel del viktig information. Och så vill jag bara inte ha det. Det kanske finns en kurs på universitetet som jag kan gå.
Patrik och jag hälsade på hos pappa och Leena i lördags. Pappa bjöd på slånbärslikör i glas som var fyllda till bredden. Pappa påstod i alla fall att det var slånbärslikör men jag tyckte nog att det smakade misstänkt likt något som möjligen kan ha varit två liter sprit som silats genom tre slånbär. Men det är detaljer… vi hade trevligt och det är ändå det som är det viktiga. Det roliga är att pappa verkligen tror att han lurar oss när han själv tar ett väldigt litet glas som han bara fyller till hälften samtidigt som han hela tiden fyller på våra glas. Men det ska han veta, jag har varit med förr och kan hans trick. Lite lagom nyktra tog vi oss i alla fall hem i snöstormen medan vi diskuterade huruvida våren var här eller inte. Jag vann eftersom det är roligare om våren är här.
Det var också roligt att syrran var hos pappa eftersom vi inte ses så ofta. Hon var så himla snygg och fräsch att jag nästan blev sur. Jag vill också vara 29 år och underbar.
Snällism är ett nedsättande uttryck för generositet utan motkrav. I politiska sammanhang brukar Alliansen använda det när de beskriver Socialdemokraternas bidragspolitik. Jag blir lite sur när jag tänker på det eftersom jag tycker att det är ett kanonbra uttryck för den nya rörelse som jag precis exakt nu kom på att jag skulle starta (här skulle Patrik kunna lägga till att det inte stämmer eftersom jag pratade om det igår när vi filosoferade om vad som egentligen är viktigt, men då var det en annan typ av snällhet jag tänkte på). Visserligen handlar det om generositet utan motkrav, men i min värld är det absolut inte nedsättande. Istället står det för de goda saker vi gör för våra medmänniskor i vardagen. Det är saker som inte får så stor uppmärksamhet, och som inte heller kräver det, men som ändå gör livet lite bättre för någon annan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske mitt exempel med toarullen på offentliga toaletter, från förra inlägget. Min tes är att om fler och fler gör detta så kommer andra att inspireras till att vara lite vänligare och på det viset kommer vi till slut att få en värld där snällhet ses som mer självklart.
Helgens snällism: I fredags satt jag och Patrik vid en bardisk. På varsin sida om oss fanns det en tom stol och bakom oss stod två killar och drack öl. Då sa jag till Patrik att vi skulle flytta ett steg så att killarna kunde sitta tillsammans. Och när vi gjorde det sa killarna: ”Fan, vad schysst!”
I och med att jag berättar om några av de vänliga saker jag utför kan någon kanske misstänka att jag förväntar mig någon form av uppmärksamhet, trots allt. Men eftersom jag är ledare för denna rörelse är det min uppgift att inspirera och exemplifiera så att mina efterföljare kan komma in i den rätta andan.
Men… tja’rå!
Riktigt så är det inte i den andra världen, där de riktiga människorna finns. Det är inte så att jag ständigt känner mig som en vandrande katastrof men alltför ofta är jag ganska klantig. Det är som om tråden mellan hjärnan och munnen är en såpad bana, och har jag väl tänkt en tanke så halkar den ut ur munnen. Och ibland kommer det bara ut något som inte ens verkar ha tagit omvägen över hjärnan. Det brukar inte vara så farligt, men ibland blir människor jag tycker om sårade trots att det sista jag vill är att såra någon.
Samtidigt vill jag inte heller bli någon annan än den jag är. Om jag ständigt skulle tänka efter innan jag talade så skulle en hel del av de spontana kloka saker jag faktiskt får ur mig ibland också riskera att försvinna. Men jag ska försöka att tänka efter lite oftare än vad jag gör idag och åtminstone ibland vara mer rationell än känslostyrd. Dessutom borde jag på allvar göra något åt min totala oförmåga att läsa av signaler. Om kroppsspråk och andra signaler säger mer än orden i en konversation så missar jag ju en hel del viktig information. Och så vill jag bara inte ha det. Det kanske finns en kurs på universitetet som jag kan gå.
Patrik och jag hälsade på hos pappa och Leena i lördags. Pappa bjöd på slånbärslikör i glas som var fyllda till bredden. Pappa påstod i alla fall att det var slånbärslikör men jag tyckte nog att det smakade misstänkt likt något som möjligen kan ha varit två liter sprit som silats genom tre slånbär. Men det är detaljer… vi hade trevligt och det är ändå det som är det viktiga. Det roliga är att pappa verkligen tror att han lurar oss när han själv tar ett väldigt litet glas som han bara fyller till hälften samtidigt som han hela tiden fyller på våra glas. Men det ska han veta, jag har varit med förr och kan hans trick. Lite lagom nyktra tog vi oss i alla fall hem i snöstormen medan vi diskuterade huruvida våren var här eller inte. Jag vann eftersom det är roligare om våren är här.
Det var också roligt att syrran var hos pappa eftersom vi inte ses så ofta. Hon var så himla snygg och fräsch att jag nästan blev sur. Jag vill också vara 29 år och underbar.
Snällism är ett nedsättande uttryck för generositet utan motkrav. I politiska sammanhang brukar Alliansen använda det när de beskriver Socialdemokraternas bidragspolitik. Jag blir lite sur när jag tänker på det eftersom jag tycker att det är ett kanonbra uttryck för den nya rörelse som jag precis exakt nu kom på att jag skulle starta (här skulle Patrik kunna lägga till att det inte stämmer eftersom jag pratade om det igår när vi filosoferade om vad som egentligen är viktigt, men då var det en annan typ av snällhet jag tänkte på). Visserligen handlar det om generositet utan motkrav, men i min värld är det absolut inte nedsättande. Istället står det för de goda saker vi gör för våra medmänniskor i vardagen. Det är saker som inte får så stor uppmärksamhet, och som inte heller kräver det, men som ändå gör livet lite bättre för någon annan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske mitt exempel med toarullen på offentliga toaletter, från förra inlägget. Min tes är att om fler och fler gör detta så kommer andra att inspireras till att vara lite vänligare och på det viset kommer vi till slut att få en värld där snällhet ses som mer självklart.
Helgens snällism: I fredags satt jag och Patrik vid en bardisk. På varsin sida om oss fanns det en tom stol och bakom oss stod två killar och drack öl. Då sa jag till Patrik att vi skulle flytta ett steg så att killarna kunde sitta tillsammans. Och när vi gjorde det sa killarna: ”Fan, vad schysst!”
I och med att jag berättar om några av de vänliga saker jag utför kan någon kanske misstänka att jag förväntar mig någon form av uppmärksamhet, trots allt. Men eftersom jag är ledare för denna rörelse är det min uppgift att inspirera och exemplifiera så att mina efterföljare kan komma in i den rätta andan.
Men… tja’rå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
