De nya snällisterna

När jag är ensam hemma pratar jag för mig själv. Jag har påhittade dialoger, med påhittade eller verkliga människor. Ibland tycker jag att de är så fyndiga att jag skriver ner dem, och ibland är de så roliga att jag skrattar högt för mig själv. Ibland är det bara samtal som inte betyder någonting och ibland löser de sådant jag gått och tänkt på under en längre tid. Det bästa med att jag pratar med mig själv är att om jag säger fel kan jag backa bandet och istället säga något bättre. I den världen är jag aldrig plump eller svamlig och tappar tråden.

Riktigt så är det inte i den andra världen, där de riktiga människorna finns. Det är inte så att jag ständigt känner mig som en vandrande katastrof men alltför ofta är jag ganska klantig. Det är som om tråden mellan hjärnan och munnen är en såpad bana, och har jag väl tänkt en tanke så halkar den ut ur munnen. Och ibland kommer det bara ut något som inte ens verkar ha tagit omvägen över hjärnan. Det brukar inte vara så farligt, men ibland blir människor jag tycker om sårade trots att det sista jag vill är att såra någon.

Samtidigt vill jag inte heller bli någon annan än den jag är. Om jag ständigt skulle tänka efter innan jag talade så skulle en hel del av de spontana kloka saker jag faktiskt får ur mig ibland också riskera att försvinna. Men jag ska försöka att tänka efter lite oftare än vad jag gör idag och åtminstone ibland vara mer rationell än känslostyrd. Dessutom borde jag på allvar göra något åt min totala oförmåga att läsa av signaler. Om kroppsspråk och andra signaler säger mer än orden i en konversation så missar jag ju en hel del viktig information. Och så vill jag bara inte ha det. Det kanske finns en kurs på universitetet som jag kan gå.

Patrik och jag hälsade på hos pappa och Leena i lördags. Pappa bjöd på slånbärslikör i glas som var fyllda till bredden. Pappa påstod i alla fall att det var slånbärslikör men jag tyckte nog att det smakade misstänkt likt något som möjligen kan ha varit två liter sprit som silats genom tre slånbär. Men det är detaljer… vi hade trevligt och det är ändå det som är det viktiga. Det roliga är att pappa verkligen tror att han lurar oss när han själv tar ett väldigt litet glas som han bara fyller till hälften samtidigt som han hela tiden fyller på våra glas. Men det ska han veta, jag har varit med förr och kan hans trick. Lite lagom nyktra tog vi oss i alla fall hem i snöstormen medan vi diskuterade huruvida våren var här eller inte. Jag vann eftersom det är roligare om våren är här.

Det var också roligt att syrran var hos pappa eftersom vi inte ses så ofta. Hon var så himla snygg och fräsch att jag nästan blev sur. Jag vill också vara 29 år och underbar.

Snällism är ett nedsättande uttryck för generositet utan motkrav. I politiska sammanhang brukar Alliansen använda det när de beskriver Socialdemokraternas bidragspolitik. Jag blir lite sur när jag tänker på det eftersom jag tycker att det är ett kanonbra uttryck för den nya rörelse som jag precis exakt nu kom på att jag skulle starta (här skulle Patrik kunna lägga till att det inte stämmer eftersom jag pratade om det igår när vi filosoferade om vad som egentligen är viktigt, men då var det en annan typ av snällhet jag tänkte på). Visserligen handlar det om generositet utan motkrav, men i min värld är det absolut inte nedsättande. Istället står det för de goda saker vi gör för våra medmänniskor i vardagen. Det är saker som inte får så stor uppmärksamhet, och som inte heller kräver det, men som ändå gör livet lite bättre för någon annan. Den uppmärksamme läsaren minns kanske mitt exempel med toarullen på offentliga toaletter, från förra inlägget. Min tes är att om fler och fler gör detta så kommer andra att inspireras till att vara lite vänligare och på det viset kommer vi till slut att få en värld där snällhet ses som mer självklart.

Helgens snällism: I fredags satt jag och Patrik vid en bardisk. På varsin sida om oss fanns det en tom stol och bakom oss stod två killar och drack öl. Då sa jag till Patrik att vi skulle flytta ett steg så att killarna kunde sitta tillsammans. Och när vi gjorde det sa killarna: ”Fan, vad schysst!”

I och med att jag berättar om några av de vänliga saker jag utför kan någon kanske misstänka att jag förväntar mig någon form av uppmärksamhet, trots allt. Men eftersom jag är ledare för denna rörelse är det min uppgift att inspirera och exemplifiera så att mina efterföljare kan komma in i den rätta andan.

Men… tja’rå!