Att komma hem ska vara bättre än en schlager

Jag brukar trivas där jag hamnar. Jag trivs där jag befinner mig och ganska ofta känner jag ett visst vemod när det är dags att lämna en plats där jag befunnit mig en tid. I veckan var det vemodigt att lämna London, ett London som visade sin allra bästa sida någonsin; inte en regndroppe på nio dagar. Det har aldrig hänt mig förr. Å andra sidan har det gett mig en bonnbränna som är svårslagen och förmodligen stört omöjlig att jämna till. Nu vet jag inte varför det är så viktigt med att jämna till den, jag har ändå inga planer på att tillbringa någon som helst tid på en strand eller någon annanstans där det gör någon skillnad om jag är vit eller brun under mina kläder.

När jag kom hem så gjorde jag en projektlista över London – bara för att försäkra mig om att jag kommer att åka tillbaka.

Det var så många som fotograferade Rosettastenen på The British Museum att jag tog kort på baksidan av stenen för att slippa trängseln. Men tanke på resultatet kan det ha gjort detsamma.

När jag efter en i det närmaste sinnesslö hemmadag till slut lämnar lägenheten en morgon så tar jag med mig mina morgontidningar och går runt hörnet för att komma till mitt frukostkafé, precis som jag brukar göra när jag är ledig. På uteserveringen frågar ägaren om en kund ska öppna eget när kunden fotograferar sin räkmacka. Vi skojar lite om företagsspionage utan att en enda gång nämna alla dessa matfoton som ständigt och jämt läggs ut på Facebook, det skulle ju vara alldeles för uppenbart. Ungefär samtidigt ringer pappa och säger att han vill ha sällskap och jag lovar att dyka upp hos honom om fyrtiofem minuter. I Länstidningen kommenterar den äldste sonen arbetsförhållandena för sommarjobbarna i Nykvarn och jag undrar om han var på Öland när han gav de där kommentarerna och om det är lika fint där som här i Södertälje.

Pappa och jag repriserar förra årets klassiker: Brunnsäng – Gärtuna – Östertäljespåret – Igelsta – Hall – Eldtomta café – Vårsta – Skarlunda – Weda – hem. Det tar oss ganska exakt fyra och en halv timme på cykel, men då cyklar vi inte särskilt fort. Dessutom har ju fikapausen tagit en del tid i anspråk, och vår vatten- och äppelpaus vid hästhagarna efter Skarlundaskroten, när vi diskuterar konkurrens och miljöpolitik, blir lite längre än det var tänkt. Eftersom det bara är rädda människor som använder GPS och pappa inte vet hur man använder cykeldatorn så vet vi inte hur långt vi cyklar, men skylten vid Vårsta, den som säger SÖDERTÄLJE 12, visar att vår tur åtminstone är längre än tolv kilometer. Vi gissar på fyra mil, men vem räknar sådant en sådan här dag? Dessutom brukar vi ofta överskatta vår förmåga men det låtsas vi inte om.

Tillbaka i min delade stad och till cykelturerna med pappa.

På bakgården har en granne bjudit några vänner på grillad mat och det luktar grillkol och tändvätska i mitt kök.

Jag har bott i Södertälje i princip hela mitt liv och jag har ingen längtan efter att ändra på det, annat än för kortare perioder. Tänk om jag, trots att jag reser ganska mycket, egentligen är en Emma Woodhouse som aldrig kommer längre än till Box Hill. Tänk om Södertälje i själva verket är mitt Highbury och mitt kvarter mitt Hartfield.

Det kanske är så enkelt att jag skulle trivas lika bra överallt, att om jag hade blivit kvar i Kensington så skulle jag ha hittat ett annat kafé att äta frukost på och efter ett tag skulle personalen och jag ha hittat vårt sätt att samtala och visa igenkänning. Min familj skulle förstås inte finnas där, men allt annat skulle på ett eller annat sätt ersättas med något nytt. Jag tror att hemma är där man lägger sin hatt och där man känner igen sig, och känner igen mig är precis vad jag gör när kommer hem efter några dagar på annan ort. Tanken på att allt ser likadant ut här hemma medan jag är ute och far är en skön tanke och kanske är det precis det som en rastlös själ som jag behöver – en plats att komma hem till och känna igen.

Södertälje är en stad med många invandrare; inte ens jag är född här. Det är klart att alla dessa nykomlingar sätter sin prägel på staden och det är klart att de har tagit med sig sådant som en gång satte en prägel på de ställen som de av olika anledningar har lämnat. Har de hittat sina platser? Är det här hemma för dem nu? En av mina tidigare elever från Irak har kommit in på Flygingenjörsprogrammet. Tänker han på hur märkligt det blev någon gång? Han föddes i ett land och hade sin framtid där tills ett krig tvingade honom att lämna det. Nu är det här han har sin framtid. Jag skulle kunna ge flera liknande exempel på hur unga människor skapar sig nya framtider i sina nya hemländer och jag skulle återkomma till samma fråga om hur oförutsett livet är. En ung man skulle bli guldsmed i Baghdad, precis som pappa, men läser istället naturvetenskap på ett gymnasium i närheten av Stockholm. Jag tänker också på den unga kvinnan som utbildar sig för att så småningom kunna bli sjuksköterska på ett äldreboende. När jag blir gammal så hoppas jag att det är henne jag får möta, då vet jag att jag skulle bli väl omhändertagen.

Ibland talar vi om segregationen i Södertälje och glömmer bort alla sätt där det faktiskt är precis tvärtom. Jag brukar lyfta fram min hemstad som ett exempel på att integrationen har lyckats och att de problem som finns snarare är socialt baserade än ursprungsbaserade. Om jag lämnade Södertälje och flyttade till en kommun med monokultur så skulle jag sakna blandningen. Den skulle i alla fall vara svår att ersätta.

Att vara fri att bli nästan vem som helst

Jag har semester. Det är min första semester sedan 1993. Det är ett tag sedan sist, det måste jag erkänna, men nu är det alltså dags igen. Semester… det ger en känsla av att tiden är utmätt på något sätt. Jag har semester. Yo! Semester! Det känns inte helt fel.

Senast jag hade semester cyklade jag på Gotland med min syster. Det var politikervecka (det hette så då) fast jag minns inte vilka politiker som var där de två dagar som vi var i Visby, men jag minns att vi var i Almedalen i alla fall. Greenpeace var också där, det kommer jag definitivt ihåg. Det var inte alls samma spektakel som det är idag, men det var ändå gott om folk. Förmodligen var det en del mediefolk där också. Oavsett vilket så var jag och syrran där. Och jag hade semester.

Somrarna efter 1993 har jag sommarjobbat, varit arbetslös och haft sommaruppehåll från arbetet. Jag har också varit föräldraledig. Som lärare med ferietjänst så har man inte semester. Man har någon typ av inarbetad ledighet. Efter att ha slavat med oreglerad arbetstid för en skitlön så får man alltså ett sommaruppehåll i sju och en halv vecka. Men nu är det inte längre så för mig eftersom jag har fått ett lärarjobb med semestertjänst. Det betyder att jag har ett helt vanligt tjänstemannaavtal med sex veckors semester och fyrtiotimmarsvecka. Jag är numer en lärare med reglerad arbetstid. Det känns som om jag har vunnit högsta vinsten på något som har bra priser som högsta vinst. Inget mer gratisarbete på övertid, inget mer dra ned på kvaliteten på undervisningen för att man har blivit ålagd att göra mer än vad som ryms inom ramen för tjänsten och ingen mer ångest för att man inte ser till att jobba ifatt på sin lediga tid.

Vad gör människor när de har semester? Sover de länge eller går de upp som vanligt bara för att det är så skönt att kunna göra det utan att behöva gå till jobbet? Packar de bilen full med barn och badsaker och åker till stranden? De kanske hyr en stuga någonstans och blir osams med varandra. Jag tror alldeles bestämt att jag ska googla på semester och se vad som kommer upp.

Nu när jag har fått nytt jobb så tänker jag att jag kan byta stil utan att någon vet att det är en ny stil. Jag kan börja säga något som alla på jobbet förknippar med mig, fast ingen annan vet om att det är något som går att förknippa med mig. Jag skulle kunna börja använda klänning och inte låtsas om att det får mig att känna mig som en transa; och då menar jag inte den snygga sorten utan mer som Max Klinger i MASH. Jag kan vara den jag allra helst vill vara, eller testa något nytt bara för att se om det är något att bygga vidare på. Möjligheterna är oändliga och jag vet inte var jag ska börja.

En lärare i Dallas använde samma kläder i fyrtio år när det var dags för skolfotografering. Det är en fantastiskt rolig idé som jag skulle kunna ta efter, men den är redan gjord och då kan det aldrig bli fräscht och innovativt. Dessutom tänker jag inte jobba i fyrtio år till och därför att det inte aktuellt i alla fall, och helt ärligt skulle jag med all säkerhet glömma bort det och då blir det ju bara dumt. Att ha samma kläder lite oregelbundet under femton år känns ju verkligen inte innovativt och kul alls. Det är inte den sortens lärare jag vill vara. Men jag skulle kunna få alla att kalla mig Velvet…

Jag lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprogram idag. Det var inte idag som det sändes men jag var ute och cyklade i söndags och därför lyssnade jag idag. Kristian Gidlund kommer att dö. Han är tjugonio år och kommer att dö ganska snart. Han har en obotlig magsäckscancer och den vård han får idag är palliativ. Det är den sortens vård som gör att livets slutskede blir uthärdlig, eller mindre outhärdlig ska man kanske säga. Oavsett vilket så var det så outhärdligt sorgligt att lyssna att jag var tvungen att gå omkring i lägenheten för att inte falla ihop. När han läste upp brevet till det barn han aldrig kommer att få så blev så sorgligt att jag inte längre kunde stå emot. Jag satte mig på en stol och lät tårarna rinna. Livet är så orättvist och ibland är jag rädd att jag glömmer bort att vara ödmjuk inför det fantastiska som ständigt händer, och gläds på ett skrytsamt sätt så att det blir ögat.

Men jag är glad och tacksam för att jag har det bra och för att jag har mina söner och för att de har det bra och för att mitt andra barnbarn är på väg och för att Alfred är en så skön lirare och för att det är kul att vara jag och för att mina söner också är kul. Men jag är också ödmjuk inför det och vet att inte alla har det så och att det inte alltid handlar om egna val. Ibland blir det bra helt enkelt. Och ibland blir det helt värdelöst. Det är någon typ av lotteri som kallas livet och det finns inte mycket man kan göra åt det, mer än att försöka låta bli att gå sönder när det inte är bra. Om du vill lyssna på Kristian Gidlund så kan du göra det genom att klicka på den här länken.

Dagens bästa: Alfred var här och var så där glad och underbar som bara en ettårig liten kille som heter Alfred kan vara. Han fick årets sjunde balkongodlade jordgubbe och gjorde ingen grimas. Det betyder att den inte var sur.

Något annat bra: jag har gjort iordning en liten hög med böcker som jag ska läsa under semestern. Den första blir En egen plats av Robert Goolrick. Den köpte jag för att den var snygg och för att skärningen var sådan att man fick en känsla av sådana där sprättböcker. Eftersom det handlar om 1948 så stämmer det väl med tiden. Alltså är det en smart bok – och därmed oemotståndlig.

Nu är det dags att sova, semester till trots.

Var snälla, det hjälper!