Det är söndag morgon

Jag har precis varit nere i tvättstugan och startat de två första maskinerna och sitter nu vid mitt köksbord med kaffe, Svenska Dagbladet och min lilla bärbara. Från mitt köksfönster ser jag att det bara återstår ett skelett med bruna löv av min vackra pil som på somrarna ger innergården en underbar lummighet. Julstjärna och adventsstake är på plats och lyser upp min söndagsmorgon. Det ser ut att bli en grå dag.
Kameran ligger i Oscars rum och jag vill inte gå in och gräva där nu, så istället publicerar jag en bild tagen under en annan årstid men från samma plats. Om sedan vän av ordning undrar om jag har julljus framme året om så kan jag meddela att det har jag. Jag har även en stor tomte bredvid teven oavsett årstid, men det är en trädgårdstomte och säg det hem som är komplett utan en trädgårdstomte.

Det här är min favoritplats här hemma. Jag minns hur jag förälskade mig i utsikten redan på visningen av lägenheten och jag tror att jag hade kunnat gå hur långt som helst i budgivningen bara för att få uppleva känslan av att få se vad jag ser nu och samtidigt veta att endast en bankkris med höjda bolåneräntor skulle kunna ta det ifrån mig.

Jag är en av dem som tjänar på krisen. Som behörig lärare i tre kärnämnen på gymnasiet behöver jag knappast oroa mig för att bli arbetslös och min boendekostnad ligger för närvarande någon tusenlapp under det jag kalkylerade med i juni. Jag kan med andra ord säga att jag sover gott om nätterna.

Ett visst mått av ödmjukhet kan här vara på sin plats. Sverige består inte bara av mig och det är naturligtvis fruktansvärt för dem som drabbats av arbetslöshet på grund av en ekonomisk kris som få människor förstår och ännu färre har skuld till. Och i längden tjänar inte heller jag på den kris vi just nu genomgår. Och jag hoppas innerligt att människor inom finansvärlden förstår vilka konsekvenserna blir av alltför stora mått av girighet, som ju är en av de vidrigaste av dödssynderna.

Camilla kom med, vad jag tror, det rätta svaret till mitt förra inläggs funderingar kring arbetskamrater och kollegor. Hon hade hört att det var typiskt för kommunal- och statsanställda att kalla varandra för kollegor. Det ligger förmodligen en sanning i det. Är det någon som har andra lösningar så är det bara att meddela sig.

Nu måste jag gå ner till tvättstugan och göra diverse tvättstugesaker.

Något som gör livet ytterligare värt att leva: Ulla och Jill. Tack underbara ni för de fina breven och för att ni tycker så mycket om mina söner.

Till nästa gång, lev väl!