Det ljuva livet II

Har tillbringat några dagar i Barcelona på en konferensresa och jag kan bara konstatera att det inte är mycket som slår den staden. Trots att det enligt almanackan är i slutet på oktober så gick det alldeles utmärkt att vara barfota i skorna. Kvällarna krävde en kofta över tröjan och det var absolut för kallt för att bada. Men ljuset! Att få vandra barfota längs stranden i det där nästan Skagen-lika ljuset är en energiinjektion som slår det mesta.

Att Barcelona är en stad full med konst vart man än tittar visste jag sedan mina tidigare besök i staden, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur mycket det satsas på just det. Vad är det som gjort att det är där människor, och då främst de som bestämmer, förstått att konst och utsmyckning har ett så stort värde? Tänk om vi hade samma makthavare i Södertälje, om varje gata och varje tom plätt bestod av konst av riktigt hög kvalitet. Nu har min underbara hemstad en del konst i alla fall, men något Barcelona är det ju inte.

Nätterna i Barcelona är vilda, galna och mycket sena. När jag efter att ha dansat och festat till klockan fyra på morgonen och tog en taxi hem kändes det som om jag gick hem tidigare än alla andra. Dagen efter var jag trots allt glad för min tidiga hemgång eftersom vi hade samling klockan halv nio och jag var trött redan som det var.

Den här veckan har gått i något slags uppsluppet töcken. Jag kom hem natten mot onsdag och har arbetat de tre dagarna som var kvar av arbetsveckan. Energikicken jag fick av mina fyra dagars vistelse i ljuset gav mig lust och glädje att ändå genomföra veckan, men igår var jag riktigt rejält trött. Och vad gjorde jag då? Naturligtvis gick jag på Crock’s, drack alldeles för många öl och vaknade i natt med en sprängande huvudvärk. Det där uppsluppna töcknet jag levt i tidigare under veckan var som bortblåst. Efter en fika på Tratten och några Alvedon kom kallsvetten. Varför gör jag på detta viset?!

Jag vet inte vad som var det bästa med Barcelona, men något jag absolut kommer att komma ihåg länge var att jag såg nakenmannen. Herre Jösses! Den karln går runt spritt språngande naken mitt i staden. Jag hade hört talas om honom tidigare så jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad, men det är klart att en viss förvåning kände jag ändå när jag såg honom komma vandrande över Plaza Catalonya, som om det var den naturligaste saken i världen att promenera runt på det viset i hjärtat av en storstad. När jag sedan skulle beskriva honom för mina kollegor var ordet proper något som kom upp. Vad är det att vara proper? Hur kan en naken man ge ett propert intryck? Det kanske var strumporna och skorna, eller kassen han höll i handen, som gjorde det. Nåväl, det jag främst tänkte på var att han var en man som hade varit och handlat något och nu var på väg hem. Jag följde efter honom en bit längs den stora gatan Passeig De Gràcia, eftersom jag skulle till Gaudís hus Casa Batlló, som är en av de ballaste byggnader jag någonsin sett.

Behållningen av den promenaden var absolut att få se människors reaktioner på att möta en naken man mitt på gatan. En del såg lite upprörda ut, men den vanligaste reaktionen var faktiskt lätt chockerade skratt. Förvånansvärt många passerade utan att reagera alls, vilket förmodligen berodde på att man inte ser alla människor i ett folkvimmel. Där har man för att man tror att man går omkring och syns.

Jag träffade för övrigt pappa idag. Han har för första gången stannat hemma från den årliga älgjakten i Sundsvall. Han känner sig för gammal men kan ändå inte släppa taget helt. I hans köksfönster ligger en komradio som tar in ett jaktlags diskussioner. Han känner inte dem som jagar och har aldrig varit med i det jaktlaget. Jag antar att det ändå fyller någon form av tomrum som uppstått nu när han själv inte är med på någon jakt. Han är bara för skön. Men någon kaffekask fick han inte i mig – inte en bakisdag som denna.

Hurs!