Det ljuva livet

Acke och hans flickvän Jill var på besök igår. Vi hade trevligt och åt mat som jag hade lagat. Det blev en slags korvgryta med äpple, massor av curry och en del annat. Till dessert åt vi äppelpaj och båda mina söner drack kaffe.

Någonting har hänt i mitt liv. Jag bjuder på mat som jag lagat alldeles själv och som inte är makaroner och korv, min äldste son har en flickvän och Oggy, som liksom aldrig skulle bli stor, dricker kaffe. Snart är jag inte längre först och främst mamma. Tanken är hisnande och jag måste erkänna att jag ser fram emot det nya med både lust och vemod.

Vemodet ligger naturligtvis i förlusten av något jag tyckt riktigt mycket om. Jag har under hela mitt vuxna liv varit mamma. Ibland har jag varit lite halvdan, ofta har jag varit fantastisk och jag har definitivt alltid varit engagerad. Och framför allt har jag älskat att vara mamma åt de där två killarna. Vilket för övrigt är en ren tur och lycka. Tänk om jag hade fått två dumma ungar istället. Det hade inte varit kul.

Att vara ensamstående mamma har varit det mest spännande jag gjort i hela mitt liv, och jag är mycket glad över att jag har varit just ensamstående. Jag har aldrig längtat efter barn, som ung var jag inte ens särskilt barnkär. Mest tänkte jag nog att jag skulle ha en hund. Om det hade funnits tid och pengar skulle jag också kunnat tänka mig en häst. Men barn var någonting främmande som inte berörde mig. Framför allt skulle jag inte ha en familj. Det kändes inte lockande alls. Jag skulle ju slå världen med häpnad, som mina trogna läsare redan vet. Och då fanns det varken tid eller lust med något så trångt som en egen familj. När det sedan ändå dök upp en man som resulterade i två barn kan jag bara konstatera att jag är väldigt glad över att det blev precis så som jag aldrig hade velat ha det.

Den stora fördelen med att vara ensamstående förälder till två barn är att det är så jäkla kul. Jag har faktiskt inte något bättre att komma med. Visst skulle jag kunna skriva saker som att jag fått bestämma allt själv och att ingen har kunnat tvinga mig till beslut kring barnen jag inte känt mig bekväm med, men sanningen är helt enkelt bara den att det har varit förbaskat roligt att vara ensam med barnen.

Att jag känner lust och nyfikenhet inför att mitt liv förändras hänger ihop med spänningen och äventyret i att möta någonting nytt. Jag kan inte fullt ut ta det till mig, men det kommer definitivt att bli något jag aldrig upplevt tidigare. Hoppas att det inte kommer för fort bara. Jag vill faktiskt ha min yngste son hos mig ett tag till. Typ så där en fyra-fem år till kanske. Jag har inte bråttom.

Aaaah!