Äntligen

Den värsta förkylningen har gett med sig och det enda som vittnar om min tidigare sjukdom är en rosslig hosta som river i lungorna. Jag har till och med hunnit jobba två förmiddagar. Imorgon börjar jag jobba på allvar och om en vecka kommer eleverna. Det känns riktigt bra att få komma igång igen även om det självfallet är fantastiskt skönt att vara ledig. Men nu kommer hösten och därmed också den bästa årstiden av dem alla.

När sommarens mjuka pasteller övergår till passionerade och kraftfulla höstfärger vill jag luta mig tillbaka, sluta ögonen och viska: ”Äntligen.” Bara så; utan utropstecken; ”Äntligen.” På hösten behöver man inte. Ingen frågar dig vad du ska göra i höst och ingen tittar undrande på dig om du säger att den här hösten ska jag inte göra någonting annat än bara sitta alldeles stilla.

Så vill jag våga hela livet. Inte blicka in i det kommande för att slippa det förra, utan blicka in i livet och säga: ”Äntligen.”

Jag skrev en uppsats om hösten en gång. Jag minns att den var bra och tänkte att jag skulle publicera den här. När jag nu läser den igen inser jag att mina krav på vad som är bra har förändrats väsentligt på de tretton år som förflutit sedan den skrevs. Vad har mer förändrats? Är jag inte heller densamma? Förändringarna sker utan att man märker dem och en dag är allt annorlunda. Och ändå bekant.

En av veckans stora händelser var för övrigt matchen mellan Djurgården och Hammarby i måndags. Det var en typisk derbymatch med mer hårt (det gör ont att möta Djurgår’n) än snyggt spel, och en hel del irriterande missar. Vill man se snygg fotboll ska man undvika derbyn, men vill man uppleva trasiga nerver och hjärtflimmer är en match mot Hammarby en fullgod upplevelse. Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös inför de matcherna – jag vet ju att Hammarby inte kan vinna.