Saker som skjuts på framtiden

Det skulle bli en klädkammare. Förra helgen fick Kent inte tag på några verktyg därför att bygget han jobbar på skulle flytta och de hann packa ned alla verktyg innan Kent hann stoppa dem. Den här helgen var jag för trött, men nästa helg – då kan det nog bli av. Helgen efter det går helt i Centerpartiets tecken så då kan det definitivt inte bli något klädkammarbygge av.

Det skulle vara ett kalas. Lilla Erik har fyllt 8 år och idag skulle vi fira honom under pompa och ståt, hela tjocka släkten. I morse ringde Christer och talade om att Erik hade feber och att kalaset var inställt. Eftersom Christer är Eriks pappa så bör han ju veta hur det står till med det lilla barnet och det var med andra ord inget jag kunde ifrågasätta.

Eftersom Erik inte skulle ha något kalas så tog Peter och jag oss en slappardag med Kulturhuset och långpromenad på Östermalm. Och det var ju faktiskt nästan lika bra som ett 8-årskalas.

Jag skulle ha en soffa, näe, jag SKA ha en soffa. Alla som överhuvudtaget har pratat med mig de senaste åren vet att jag är på jakt efter en soffa. Det här med soffa har blivit som ett monster i mitt huvud och vilken soffa jag än ser, provsitter eller lägger mig i är det inte den soffa jag letar efter. Jag har skickat efter kataloger, provsuttit varenda soffa på IKEA, ratat det mesta som finns på MIO möbler och jag känner att jag alltmer dras ned i det sofflösa träsk där jag inte vill vara. Jag fick visserligen en soffa av Kent men det var en soffa som hans barn hade hoppat och lekt i och det var en tillfällig sittmöbel som jag skulle ha fram till det att jag hittade den där perfekta soffan.

Jag har skickat efter kataloger från både när och fjärran men i de kataloger där jag funnit de mest intressanta sofforna har det inte stått något pris. Det är förmodligen soffor för dem som inte behöver bry sig så mycket om vad en soffa kan tänkas kosta. Nu har jag tydligen blivit en av dem.

Idag gick jag in i en butik på Strandvägen, gick en trappa ned och satte mig i en underbar skapelse. Medan jag satt där kom en dam förbi. Hon tittade på mig och sa att det syntes att jag satt bra. Hon sa att det lös om mig. ”Tack”, sa jag, och tillade att den var perfekt för mig. Damen talade då om för mig att det gick att välja vilket tyg man ville, att plymåerna var stoppade med ditt och datt och att det därför var lätt att puffa till dem till sin ursprungliga form. Tänk vad den damen visste mycket. Priset var trettioåttatusen. Och det spelade ingen roll vilket tyg man valde. Dessutom var det fri hemkörning.

Det där med fri hemkörning var ju tur eftersom jag inte har något körkort.

Peter sa att hon var en försäljare men jag vet att hon var en ängel som Gud har sänt mig för att jag ska slippa fortsätta att leva ett liv utan en anständig soffa.

För att den här soffan, fast jag ska ha en med vänd- och puffbara plymåer, ska bli av så finns det lite annat som inte kommer att bli det; semesterresa i sommar, nytt kök, slipning av parketten i hallen och vardagsrummet. Men vad ska jag med allt detta till när jag istället kan få en soffa som jag inte kommer att låta någon ovärdig att sitta i.

Lev väl, go'vänner, lev väl!