Mina barn och andras

Mina barn blir bara äldre. Acke har flyttat hemifrån och Oscar ska om bara några månader åka till USA och vara borta i nästan ett år. Jag fick mina söner med sex års mellanrum, och det var helt perfekt. Det innebar att jag under nästan femton år hade minst en liten kille att ta hand om. Nu har de dock blivit så stora att höjden av lycka, för dem, inte längre är att gå runt i livet tillsammans med mig. Det känns till och med ibland som om de upptäcker världen bättre utan mig nuförtiden. De vill inte sitta på café och skratta åt folk med roliga hattar eller gå på konstutställning och fundera på vad konstverken egentligen föreställer. Vi spelar visserligen spel tillsammans fortfarande, och ibland åker vi på en resa. Men ändå; jag känner hur jag sakta men säkert fasas ut ur deras liv.

Jag kan inte påstå att jag ser fram emot den dagen den ene säger till den andre: ”Jag hade morsan förra julen. I år är det din tur.”

Jag är glad att jag har en liten brorson. Det är helt fantastiskt att hasa omkring med en liten kille att diskutera livets mysterier med. När han var yngre ville han alltid åka en båt som heter Färja (Djurgårdsfärjan), när vi gick förbi en byggställning sa han att det var min hiss (Katarinahissen) och när vi kom till Dramaten så skulle vi först värma händerna mot Margareta Krook innan vi ringde efter Lollo och sedan käkade på McDonald’s på Nybrogatan. Vi gjorde exakt samma tur flera gånger. Man ska inte förakta det vackra i igenkännandet.

Idag är den unge herrn lite äldre men än tycker han om att snacka skit med sin gamla faster och skratta åt tokigheter. Och än är det många år kvar innan han tycker att det är töntigt att åka Vilda musen tillsammans med en medelålders tant. Det gläder mig också att han är för liten för Insane, för vem kan motstå en ung människas önskningar och drömmar? Den dagen han blir lagom lång för det tortyrredskapet hoppas jag att han är gammal nog för att gå på Grönan med sina kompisar.

Ibland frågar människor mig varför jag låter Oscar åka iväg till USA, när jag egentligen inte riktigt har råd, och då svarar jag alltid att jag inte vill vara den som hindrade hans dröm.

Ni har väl knappast kunnat undgå att märka att våren är här, men har ni tänkt på att det även gäller sommaren? Det är sommarljust ute och för min del känns det som om jag äntligen tagit mig ut ur ett mentalt mörker. Lika sänkt som jag blir på vintern, lika sprudlande blir jag i början av sommaren. Jag känner mig oövervinnerlig och sådana där detaljer som att jag ligger efter med jobbet betyder ingenting. Det är ju bara att sitta kvar några kvällar och jobba så är det löst.

Idag såg jag dubbla regnbågar och något gott måste det betyda.

Någonting bra: min familj. Jag älskar att jag har en stor familj som förser mig med fler brorsöner den dagen Erik blir för gammal, och systersöner också för den delen. Det är bra att vara jag.

Lev väl!