Hur står det till med friheten?

Dagarna rusar fram och jag vet inte vilken fot jag ska stå på för att så effektivt som möjligt ska kunna förflytta mig till nästa plats. Det är en fantastiskt kreativ period med ett stundande Europaparlamentsval parallellt med upptakten till våra nationella val. I yrkeslivet rör det sig också mer än vanligt; eleverna ska förberedas inför nästa läsår, antingen genom betyg eller möten med nästa skola. Allt beror på var de går idag.

Privatlivet hastar vidare och jag var faktiskt tvungen att tacka nej till en kväll på Patricia för att jag behöver vara utvilad ibland också. Dessutom har jag tvättkris, så min lugna hemmakväll kommer att bli en tvättstugekväll. Jag kan informera er alla om att det inte är svårt att få en tvättstugetid en fredagskväll. Inte ens när man är sent ute.

Peter, en annan hårt pressad människa i mitt liv, har äntligen lyckats få en ledig kväll samtidigt som jag och det måste firas med middag hemma i min fullkomligt ostädade lägenhet. Men städningen sparar jag till efter EP-val och betygsättning. Det är ju en av de få saker man kan vara säker på här i livet, att ingen enda en kommer och snor dammtussarna ifrån en. Detta gäller förmodligen också gruset och smulorna på golvet. Jag kan därför känna mig trygg i förvissningen om att allt kommer att ligga kvar.

Hade en frukostdiskussion häromdagen kring valfrihet. Finns valfrihet på riktigt, eller luras vi bara att tro att vi verkligen har gjort ett val? Tack för att du valde att resa med SJ står det på biljetten, och det jag valde var bara att få åka tillbaka hem igen. Diskussionen är inte ny, men den tål att tas om flera gånger. Allra helst över en frukost på Tratten.

Jag skulle vilja utöka valfriheten till att även gälla diverse gruppstärkande föreläsningar och kurser. Varför måste vi lyssna på föredrag om hur man andas och finner sig själv? Kan jag be att få återkomma den dagen jag inte hittar mig själv och glömt bort hur man andas? Är detta ett fenomen inom den kommunala sektorn eller förekommer det även inom det privata näringslivet? Jag vill inte en enda gång till lyssna på en människa som säger att jag kommer att lyckas bättre om jag varje morgon ställer mig framför spegeln och skriker: Ja, jag är bra!

På morgonen vill jag rinna i mina kläder, borsta tänderna och gå. Jag vill inte ens titta in i en spegel. Jag tror för övrigt att jag lyckas bäst om jag jobbar.

Så har mina tankar vandrat den senaste veckan och då förstår ni säkert den närmast religiösa känsla jag fick av att läsa Sanna Rayman i Svenska Dagbladet idag. Hon skriver så underbart att jag skulle kunna ha skrivit det själv. Läs och njut!