Skrivarångest

Jag är hopplös på att godkänna mina egna texter och låta dem gå vidare för att låta andra läsa dem. Jag skriver om, raderar och har trots det en lättare ångest varje gång jag trycker på publicera-knappen. När jag skriver till bloggen går jag in på sidan och läser texten fem-sex gånger och varje gång hittar jag ett felstavat ord, en märklig formulering eller något annat som jag bara inte kan låta bli att pilla i. Det måste vara lustigt att läsa en alldeles nypublicerad text som ständigt ändras, men då måste förstås läsaren uppdatera hela tiden. Och så läser ju ingen bloggar.

Igår satt jag och tragglade med en presentation till Centerpartiets hemsida. Den skulle vara ungefär tvåhundra ord lång och mycket kort visa vem jag är. Texten var redan skriven sedan några dagar tillbaka och jag skulle bara kolla den en gång till för att se om jag verkligen var personen jag försökte beskriva, eller mer korrekt; om personen jag försökte beskriva verkligen var jag. När jag slutligen hade trixat klart med den var inte mycket av ursprungstexten kvar. Varför gör jag så här? Det är ju knappast så att någon kommer och örfilar upp mig för att jag skriver en lite halvdan text. I alla andra sammanhang saknar jag sådana spärrar och hur många är inte de människor som på diverse möten och sammankomster höjt sina ögonbryn och förvånat undrat om jag verkligen menar det jag säger. I min värld går det alldeles utmärkt att tänka efter efter. Om jag inte gör det i skriven form förstås.

Att jag behövde skriva en presentation hänger ihop med att jag har blivit vald till kretsstyrelsens ordförande här i Södertälje. Det är ett uppdrag som känns otroligt ansvarsfyllt (om någon nu vill korrigera mig och säga att det heter ansvarsfullt så kan jag meddela att det är ett adverb som talar om ett beteende och ansvarsfyllt är ett adjektiv som talar om uppdragets natur, åtminstone i det här fallet) och spännande. Det är flera viktiga val på gång och att få ett sådant förtroende är helt fantastiskt.

Det känns som om jag inte har berättat för hela världen om Kina än. På skärtorsdagen åker jag, tre andra lärare, en politiker och sex elever till Wuxi, utanför Shanghai, för att studera deras matematikundervisning. Eftersom jag har börjat plugga matte så fick jag förmånen att ingå i den här gruppen. Just nu känns det visserligen som om mina matematikkunskaper går baklänges. Jag ska läsa in matte D för att få börja på universitetet och har börjat förstå att jag måste repetera matte B och C för att klara kursen. Matematikkunskaper är verkligen en färskvara.

Jag är inte hemma och nu hör jag hur det prasslar det i hallen. Någon har vaknat. Jag hoppas att det är Ulla för någon annan bör inte befinna sig i den här lägenheten just nu. Ulla är nyopererad och hasar omkring med en rullator, men som vanligt är hon vid gott mod med den där positiva kraften som jag är så van vid. Snart dansar hon sina latinska danser igen.

Nu ska jag dricka kaffe och vara lite social med min, för tillfället, lite tilltufsade vän.

Ha det gott!