Den 29 februari 1964

Jag är gjord i Flen och född i Fagersta. När jag var exakt en månad gammal flyttade familjen och jag till Södertälje (och som alla vet är det inte alls så det uttalas; låt oss använda det dialektalt korrekta Sötälje istället). Jag har ofta funderat på varför mina föräldrar prompt skulle upp till Fagersta; var det för att jag skulle födas på en plats som jag aldrig någonsin skulle ha någon anknytning till? Vad jag däremot vet är att pappa inte trivdes där och när han fick ett erbjudande om jobb på Gullmans konditori (gamla sötäljebor suckar nu nostalgiskt: Gullmans...) så tvekade han inte att flytta.

Det fåniga med att viktiga dagar sker på skottdagen är att det blir svårt att fira årsdagen på ett vettigt sätt. Fyrtiofemårsdagen kommer ju aldrig att uppstå på riktigt och därför utser jag denna dag till den stora jubileumsdagen. Om jag ska vara riktigt ärlig så har det funnits ytterligare en period av mitt liv då vi bodde någon annanstans, men jag återkommer till det längre fram.

Att bo i en stad som Sötälje är att bo i en stad som är sig själv nog. Vi har kulturen, sporten, caféerna, strövområdena, barerna, historien… Allt!

Nåväl, det bästa är ändå att göra en snabb återblick över mitt liv i Sötälje. Jag bor just nu på min fjortonde adress här och om jag själv får bestämma så blir det här jag stannar.

Bellmansvägen 8A och B: Ägaren till Gullmans, Fru Flodin, hade några fastigheter i Rosenlund och kunde därför ordna bostad åt oss. Den första lägenheten var en etta på tredje våningen som vi fick bo i tillfälligt fram till det att en tvåa på bottenvåningen blev ledig. Fru Flodin finns med på fotona från mitt dop så jag vet att hon var där, men det var Rune och Maj-Britt från Stora Konditoriet som blev mina gudföräldrar. Så småningom flyttade vi till

Brunnsängsvägen 2, och det är också härifrån jag har mina första minnen. Min stora dröm var ett par jeans och jag visste inte till mig av lycka när jag till slut fick ett par röda jeans och ett brett skärp med riktigt spänne. Här lärde jag mig att cykla och Ingemar och jag pussades bakom berget som knappt är en kulle idag. Vi bodde på tionde våningen och om jag ställde mig på tå så kunde jag trycka på åttan i hissen och ta trapporna de sista våningarna. Ibland hann jag inte hela vägen utan fick skamset ta mig upp de sista våningarna med kissiga byxor. Kompisarna hette Eva och Madeleine.

Klockarvägen 181: Allt var lera och byggarbetsplats. Vi skulle bo i ett miljonprogramsområde och lyckan var fullständig. När mamma och min lillebror Kent äntligen kom hem från BB så vägrade jag att gå ut. Jag ville bara sitta bredvid sängen och titta på den där fantastiska lilla killen. Till slut gick jag ut och lekte på villkor att mamma ropade på mig så fort han vaknade. Den enda kompis jag kommer ihåg hette Göran och bodde i lägenheten mitt emot. Görans pappa nekade till att det var han som var jultomte hos oss den där julen 1970, men jag var sex år och visste hur det låg till med det där med Tomten, så det gick inte att lura mig.

Vi gjorde en utflykt på tre år till Vagnhärad och Järna, men sedan var vi tillbaka i Sötälje igen.

Bollvägen 2: Jag var sur. Jag ville inte bo i Sötälje och längtade tillbaka till Järna. Där fanns kompisarna och Billsta, där jag hade lärt mig att rida. Södertälje Ridhus var trist och opersonligt och alla var bara tråkiga. Efter ungefär en månad hade jag vant mig vid eländet och sedan dess har jag trivts alldeles utmärkt i Sötälje. De första vännerna hette Seija, Ann och Birgitta. Och jag var otroligt förälskad i Roger. Sedan gick åren och jag skulle bli förälskad flera gånger och Roger skulle komma att falla i glömska. Det var också på den tiden vänskaran bara ökade och det inte fanns några gränser för hur många kontakter man kunde hinna med.

Klockarvägen 95 och 69: Det bor en nomad i mamma och ibland får hon för sig att flytta. Be mig inte att förklara varför, för det kan jag inte. Det var under den här tiden jag blev kompis med Susanne. Det finns få människor som jag har gjort så mycket roligt tillsammans med. Det skulle vara Tim då kanske. Han hade en gammal Renault som kom upp i 125 i nedförsbackar om vi samtidigt gungade fram och tillbaka i takt och skrek "Hej hej hej".

Höglandsvägen 7B: Tillbaka i Rosenlund. Jag och Susanne delade på en etta tillsammans med våra två hundar. Kompisarna ramlade in vilka tider som helst på dygnet och livet lekte. Det var en galet rolig tid som inte varade så många månader eftersom jag fick en egen liten etta på

Höglandsvägen 15C. Här bodde jag tillsammans med min Cocker spaniel Linda i nästan två år. Lägenheten var 27 kvadratmeter och jag kan än idag längta tillbaka till den. Jag flyttade in i en helt nyrenoverad lägenhet, till och med det fastmurade och otroligt djupa badkaret var nylackerat. Livet var fortfarande mest en lek och Susanne och jag åkte på en kortsemester och sov på Kungens Nytorv (rondellen längst ned på Ströget i Köpenhamn) och i en park i Malmö där vi träffade Reijo som hade rymt från lumpen och nu var på väg till Spanien. Jag kan inte förstå varför jag flyttade därifrån, kanske var det rastlösheten eller nomadgenen, men flyttade gjorde jag.

Hertig Carls väg 28C: Jag bodde där och så mycket mer är det inte med det. Att bo i Södra var ganska trist. På dagarna dog området eftersom de flesta bodde där för att det var nära till tåget och jobbet i Stockholm. Jag jobbade på Tidermans konditori och hade oregelbundna tider och saknade strövområdena kring Rosenlund, då jag kunde gå ända till Rönninge om jag kände för det. Det bästa med Södra var att det alltid gick att ta sig därifrån; alla bussar och alla tåg stannade där. Jag tycker att det är ett ganska trist kriterium på ett bra boende. Det bästa med ett ställe måste ju vara att man vill vara kvar.

Fornhöjdsvägen 32: Mitt andra miljonprogramsområde. Jag stortrivdes och tog långa promenader med Linda. Återigen kunde jag gå i skogarna runt Glasberga. Det var här vi bodde när Alexander föddes den där varma dagen i juni 1986.

Orrstigen 10: Vi väntade vårt andra barn, Oscar, och tyckte att vår trea var för trång för en tvåbarnsfamilj. Fyran i Bårstabergen var fin och området var perfekt. En dag ringde farbror Bertil på dörren och hade ångest. Han fick en b-vitamintablett och efter det var vi kompisar. Om honom finns det mer att berätta, men det finns inte utrymme för det nu.

Lundbygatan 28: Jag gjorde det igen! Jag bosatte mig på en plats som jag inte alls förstod mig på. Det är säkert jättefint där för dem som trivs, och väldigt många gör ju det. Själv hittade jag inte mitt sammanhang alls. Varför lämnade jag Bårstabergen egentligen? Fast ibland, när jag inte orkar laga mat, så saknar jag pizzerian bredvid Jätten. Trevlig personal och god pizza är ett strålande substitut för hemlagat.

Kaplansgatan 5A: Hemma! Från mitt köksfönster ser jag bakgården till huset där Gullmans konditori låg och därmed är jag tillbaka där allt en gång startade.



Till nästa gång; lev väl!