”--- du skulle väl kunna ta och läsa den till imorgon och ---”
”Nej. Nej. Det är bara käbbel, det är bara käbbel --- du kan behålla den där. Behåll den där du.”
”Men du måste ju kunna läsa den här.”
FB: --- hur jag ska bete mig inför det faktum att jag längtar efter att älska med dig.
Jag: ”Du ska behålla det för dig själv.”
FB: ” I min fantasi kommer det att ske ändå.”
Jag: Ja. Och då håller du det för dig själv. Det är så enkelt.
FB: ”Fast om jag vill att du ska veta att det är så?”
Jag: ” Fast om jag inte vill veta då?”
Dagen efter handlade diskussionen om Löfvens reaktion och väldigt lite om Lööfs tilltag. Det blir intressantare rubriker av att en statsministerkandidat tappar kontrollen över en situation än att en minister inte tar ett nej för ett nej. Lööf är en ung stark kvinna som vågar ta plats i en mansdominerad värld och mediesuccén är total. Diskussionen om härskarteknik kommer inte riktigt igång mer än i någon antydan om att Löfven som vit medelålders man inte kunde ta emot en tillrättavisning av en yngre kvinna och använder härskarteknik genom att vägra ta emot rapporten och att fösa undan Lööfs framsträckta hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.
”Ja, det var ju inte så statsmannamässigt gjort av Stefan Löfven. Jag var lite orolig för om han skulle ge mig ett jujutsu-grepp eller inte. Men skämt åsido, jag tycker att det var svagt av honom att inte ta emot rapporten --- Han blev ganska pressad och stressad --- han hade kunnat göra det enkelt för sig --- men det vägrade Stefan Löfven att göra.”
Visserligen ett ”skämt åsido” men antydan om att den svage hade satt den starke i rubbning, och att det kunde utgöra ett hot, fanns där. Var fanns kritiken mot Lööf? Varför frågade ingen om inte ett nej även gäller för medelålders vita män? Varför ställdes aldrig Lööf mot väggen?
Stefan Löfven tonar ned hela händelsen med att han har läst rapporten tidigare och att det krävs mer för att få honom att tappa fattningen. Dagen efter gör han en bra insats i en TV-sänd partiledaredebatt och saken är därmed ur världen.
FB: ”Och nej, du hade inte alls gillat det jag tänker just nu, hur tydligt det än är.”
Jag: ”Tänk inte så mycket. Sov istället!”
---
FB: "Jag har sån stark lust att dela känslan med dig. Fast du skulle nog tycka att det var att gå alldeles för långt."
Jag: "Förmodligen --- Det är nog bättre att sova. Jag fastnade i nyheten om Robin Williams, men nu är det dags."
FB: "Sov så gott, jag håller händerna på täcket --- Eller inte
---
Kan inte vara så värst mycket tydligare än så här, åtminstone i det avseendet."
När jag vaknade på morgonen och öppnade Facebook på mobilen såg jag bilden på den erigerade penisen som han höll i sin hand. Det var inte en hand utsträckt för försoning utan en hand som talade om vem som tyckte sig ha övertaget.
Ett nej betydde inte nej.
Jag blockerade min vän och var arg i en halv dag och har därefter inte ägnat händelsen så många tankar, så stort och märkvärdigt var det inte för mig och som medelålders kvinna behövs det mer för att jag ska tappa fattningen och komma ur balans. Det allvarliga är att det för den här mannen var självklart att han hade rätt att skicka ett oönskat foto till en kvinna som upprepade gånger har sagt nej; det är en del av en könsmaktsordning och en uttalad härskarteknik som vi gemensamt måste motarbeta. Varje gång som någon trugar på en annan människa något som den har sagt nej till så måste vi reagera; det är så vi visar innebörden av, och respekten för, ett nej.
Och när jag frågar mig själv om min egen skuld så läser jag igenom vår chatt och tittar särskilt på alla gånger som jag sade ifrån och tänker: Jag sa nej!
Nej!
Dagens förtydligande för den som vill missförstå:
Jag jämställer inte en rapport med en penis.
Jag jämställer inte Annie Lööf med en vän som inte ville förstå nivån på vår relation.
Jag jämställer inte heller Stefan Löfven med mig, åtminstone inte i det här avseendet.
Jag jämför två händelser där ett nej inte togs på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar