Karantän på 35 kvadrat: det handlar om oss

Människor omkring oss dör, några kända och andra okända. De allra flesta är för oss en siffra i statistiken. Jag hade ett visst grepp om siffrorna upp till 10.000 konstaterade fall i Spanien, men när jag idag ser dem så hade det lika gärna kunnat vara ett telefonnummer; en fyra, en åtta, en nia och tolv. Jag både distanseras och dras in i dem. Varje siffra är en människa men det är samtidigt också bara en siffra.

Människor drabbas av det här viruset. En tidigare politikerkollega berättar om att han inom loppet av en vecka har mist båda sina svärföräldrar, som fick dö utan någon anhörig bredvid sig, och att familjen nu inte kan samlas för att sörja tillsammans på grund av riskgrupp och rädsla för smitta. En av mina allra närmaste vänner ligger på sjukhus med en obotlig cancer och kan inte ta emot besökare på grund av smittrisken; åtminstone inte så länge hon är kvar där. Berättelserna som kommer till oss är mörka och det går inte att värja sig när man läser om den tioårige pojken som dog utan att mamma eller pappa kunde vara där.

Några försöker dämpa sin ångest och oro genom att kräva positiva nyheter, men sanningen är att inte ens de positiva nyheterna kan uppväga det negativa. Människor dör och människor drabbas. Bakom varje positiv nyhet finns ett djupt mörker.

Samtidigt hasar jag omkring i mina egna tankar och vattnar blommor, äter en muffins och hostar och snyter mig. Jag tar tempen några gånger om dagen och har de senaste veckorna uppnått maxtemperaturen 37,2 vilket för de allra flesta inte räknas som feber. Så här småkrasslig har jag varit sedan onsdagen den 29 januari då jag gick hem två timmar tidigare från jobbet (ibland fungerar mitt minne på det här sättet) och sedan dess har det svajat fram och tillbaka; ibland lite feber ibland lite hosta, men aldrig riktigt frisk. Det är en jäkla förkylning att inte ge sig!

När jag berättade för mina elever i Sverige att jag skulle flytta till Andalusien så sa en pojke som ursprungligen kommer härifrån att det är kallt inomhus, och att husen är byggda för att hålla värmen ute men att effekten blir svinkalla hus när det inte är sommar. Och så är det. Jag har aldrig frusit så mycket inomhus som jag har gjort sedan jag flyttade hit. Kanske är det därför som min förkylning inte ger med sig; jag behöver solen och värmen!

Vi är just nu inne i stilla veckan, Semana Santa, och aldrig har väl Málaga varit mer stilla än i år. När man läser i Bibeln om den här veckan så är onsdagen tom. Jesus verkar inte ha gjort något speciellt just denna dag, åtminstone inget som var värt att skriva om. Kanske besökte han sina vänner Maria, Marta och Lasarus i Betania. Kanske pratade de om gamla minnen och skrattade åt någon dråplig händelse samtidigt som de förberedde lammet inför påskmåltiden, den som skulle komma att bli Jesus allra sista på jorden. Kanske var de irriterade över något och gick mest omkring och surade, sådär som vi människor tenderar att göra ibland. Kanske var det bara en onsdag.

Jag titta på statistiken över Spanien igen. Antal smittade, antal inlagda, antal döda, antal friskförklarade; alla siffror utom 2 är representerade.

Toalettpappersstatus: 6 fulla rullar, 1 påbörjad

Var rädda om varandra och lev väl!